Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start Rörö Skapelsefrågan Bibelrelaterat Kontakt International visitors På G

Fjällfiling

Juni 2017

Tiden går. Saker händer, man möter nya människor. Och gamla. Läser, arbetar och försöker hantera livets olika skiften och utmaningar. Utifrån de förutsättningar man har och omständigheter man möter formas man och utvecklas som människa. Som en del av er har förstått har jag en förkärlek för analogier, eftersom de ofta kan göra verkligheten mera begriplig. Den här månaden kommer jag att dela några tankar om en sådan.

Livets väv.

Att föreställa sig livet som en väv som tråd för tråd, dag för dag, tar form, som på en vävstol. Dagarna som kommer och går kan liknas vid skytteln som far fram och tillbaka alltmedan vårt livs väv tar gestalt.

Du och jag väver vårt unika tygstycke utifrån våra villkor, livsbeslut och allt som kommer i vår väg. Våra ord och handlingar och de konsekvenser de medför kommer att färga vår väv. Misslyckanden, sjukdom, sorger och oro färgar den i gråskalans mörkare nyanser medan allt det där positiva i livet färgar av sig med sina ljusa och glada pastellfärger. Mönstret skiftar beroende på hur vi lyckas hantera livets motgångar och framgångar.

Helst skulle vi naturligtvis vilja slippa de där mörka och smärtsamma delarna av tillvaron för att på ålderns höst kunna se tillbaka på en gobeläng i uteslutande sprakande färger. Men det är få förunnat. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter, om än i varierande grad. Och på något vis fördjupar det perspektivet i vår livsvävs mönster.

De flesta av oss kan säkert peka på ett antal händelser som haft stor betydelse för vilka vi är idag. Under åren har jag samtalat med ganska många som inte bekänner sig som troende men som ändå uttrycker en känsla av mening och mönster i vad man upplevt under sitt liv. Någon sorts tacksamhet till livet för att dess omständigheter format dem till dem de är.

Ser jag till mitt eget liv och till troende människor överlag är den där upplevelsen av en röd tråd i tillvaron starkt förankrad i den personliga erfarenheten. Det känns för den troende naturligt att bejaka den, därför att den harmonierar med den världsbild man har. Man slås av hur ofta det "slumpat sig" att det hände rätt saker precis när det behövdes, att man träffade just den där personen just då, att man kom att läsa just den där bibelversen just då, och så vidare. Och de av oss som en gång fann tron utifrån ett sekulärt sammanhang kan ofta vittna om hur omständigheterna på olika sätt samverkade till att vi en dag kom att förhålla oss till Jesus från Nasaret [1].

Människor som väljer att inte tro på en andlig dimension i tillvaron har förmodligen svårare att bejaka det där intrycket av meningsfullhet, eftersom deras materialistiska världsbild liksom "håller emot". För vem vill leva på illusioner?

Därmed inte sagt att det skulle saknas dagar när det kan vara svårt även för en kristen att urskilja meningsfullheten i det som händer. Långt därifrån. Och enskilda detaljer i livsmönstret går givetvis lätt att avfärda som tillfälligheternas spel, på samma sätt som en isolerad bildpunkt i ett fotografi. Men betraktade över tid bildar de där diskreta tecknen på Guds omsorg, vägledning och prövning ett mönster, ett subjektivt men likväl starkt Gudsbevis som inte låter sig bortförklaras med hjälp av slump och önsketänkande.

Det betyder heller inte att jag tror på ödet. Vi är alla ansvariga för hur vårt livs väv ser ut när den en gång står färdig, men den glada nyheten är att vi inte behöver vara ensamma i vårt textilhantverk. Kanske minns du vad "Kista-prästen" sade en gång i samband med bussolyckan i en norsk vägtunnel som krävde många unga människors liv: "Allt kommer inte ur Guds hand. Men Gud vill ta allting i sin hand". Det onda bråkar och stökar, förstör och ställer till det i våra liv, och vi är som regel högst medskyldiga. Men Gud vill ta hand om det trasiga och misslyckade, alla situationer när vare sig vi eller tron räckte till, och Han gör konstverk även av det. Vacker skräpkonst kanske man kan säga. Om Han får lov. Om vi väljer att låta Honom göra det. Den Store Textilkonstnären, universums Skapare och Herre.

Med tiden tror jag att vi kan lära oss att bli alltmer uppmärksamma. Redan när vi får den där impulsen från "ingenstans" kan vi få en föraning om en kommande skiftning i vår väv. När vi återupptäcker den där gamla boken i bokhyllan, råkar möta just den där personen vi gått och tänkt på en tid, när vi plötsligt lägger märke till den där bibelversen vi läst så många gånger tidigare utan att den berört oss, utan känd anledning börjar sjunga den där sångtexten, redan då kan vi ana ett kommande syfte trots att vi inte har en susning om vilket.

Kanske känner du inte alls igen dig i den här bilden. Kanske låter det helt absurt? Kanske vill du vända blicken åt något annat håll när du ser tillbaka på ditt livs mönster? Kanske känns det som att du kastas mellan ödets nycker och inte kan urskilja något mönster över huvud taget?

Vet då att du alltid kan överlämna[2] dig och din livssituation till universums Textilkonstnär. Ingen behärskar sin vävstol som Han. Han som längtar efter att få ta ditt livs trådar och tillsammans med dig skapa ett mästerverk. En dag ska vi nämligen alla säga som konung Hiskia:

"Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv, och han skär ner mig från bommen"

Jes 38:12

Postscript

På morgonen den 13 juli fick vär kära vän Margreth flytta hem till Herren, mitt i livet. Jag som en gång vigde henne och hennes Reine "råkade" vara inbokad som predikant på Rörö på söndagen just denna vecka. Den predikan jag höll kom att handla om – just det – Livets väv. Jag valde att skriva den som en dialog med vår Herre. Du kan ta del av den här.


[1]  "Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen" Joh 6:44   [Tillbaka till texten]

[2]  Hur du kan göra det kan du läsa om här    [Tillbaka till texten]


Copyright © 2016 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund
Tillbaka till startsidan