Styvmorsviol (Viola tricolor)
Man behöver inte vara särskilt kunnig i latin för att lista ut vad styvmorsviolens artnamn tricolor betyder. De tre färgerna
vitt, gult och gredelin harmonierar perfekt. Lägg särskilt märke till de svarta linjerna - "nektarmärkena" - som har till
uppgift att guida närsynta insekter ner till nektargömmet. Fjärilar följer instinktivt sådana linjer med sina sugsnablar.
Det är nästan så att man förväntar sig att en så vacker blomma skulle dofta vansinnigt gott, men så är inte fallet med styvmorsviolen. Den doftar, men ytterst svagt, i alla fall för oss människor. Kanske syns den så väl att en god doft vore överflödigt, i varje fall gentemot pollinerande insekter.
Att styvmorsviolen heter som den heter brukar förklaras av följande anekdot:
De fem kronbladen stöds undertill av fem gröna små foderblad. Det nedersta av kronbladen, det som är vackert smörgult
sägs i anekdoten vara självaste styvmodern. Hon sitter bekvämt på två stolar (foderblad), tjock, fet och nedkladdad med gult
smör. På ömse sidor om henne sitter hennes egna två döttrar, sittande på var sin stol. Upptill sitter de två
styvdöttrarna, i enfärgade tråkiga klänningar och delandes på en enda stol.
Eftersom violen heter ungefär samma sak på flera andra europeiska språk lär berättelsen vara väldigt gammal.
Styvmorsviolen innehåller inflammationshämmande substanser, och förekommer än i dag i allt från hudsalvor till hårschampon.
Nu till en helt annan sak som brukar roa en del exkursionsdeltagare – och kanske även dig:
- Visste du att det sitter en liten gubbe inne i styvmorsviolsblommorna? Jaså inte? Tänkte väl det! Men det gör det! Kanske
är det styvfadern?! Låt oss se. Vi måste ha en lupp. Vi tar en violblomma och nyper försiktigt av de fem färgade kronbladen.
Var noga med att också få bort delen av det nedersta kronbladet som är formad som en liten blå "påse". Kvar sitter nu de
gröna foderbladen. Och så den lille gubben förstås. Om du tittar på den sista bilden ser du tydligt hur han sitter där
på sin lilla gröna tron. Gult huvud har han, ett svart spetsigt skägg, blekgul kappa med en orange krage, två smala ben och ett
par gula fötter längst ner. Tittar du i hans ansikte kan du också ana antydan till en underläpp.
Vad är det egentligen vi ser? Nu ska jag förklara:
Inne i munnen finns blommans pistillmärke. Kappan är de fem sammanvuxna ståndarknapparna. Fötterna är nektarkörtlar som
utsöndrar en söt saft som droppar ner i det påsliknande lilla nektariet eller nektargömmet. Det är dit ner som det lilla biet
vill nå med sin sugsnabel.
När biet sticker ner sin sugsnabel kommer underläppen att skrapa av pollenkorn som sitter på sugsnabeln sedan föregående
blombesök. Pollenet hamnar nu i "munnen" på violens märke. När sugsnabeln fortsätter sin väg till nektarn kommer
den i beröring med kappans orangea krage. Det får en ståndare att vrida sig och lämna av pollen på snabeln. Nu är
snabeln nere, och biet gottar sig med den kolhydratrika vätskan. När nektarn är slut drar biet tillbaka sin snabel. På väg
upp kommer den i kontakt med underläppen. Nu stängs "munnen" och huvudet böjs bakåt i nacken. Detta förhindrar att
pollen från de egna ståndarna skrapas av och hamnar på det egna pistillmärket. Härigenom undviks självbefruktning,
vilket inte är lika fördelaktigt för växtartens fortsatta framtida tillvaro.
Ja, så kan det gå till i denna slumpmässigt ihopkomna värld ;)
Den här sistnämnda redogörelsen finns i en liten, oansenlig bok som heter "Blombiologi" av Egil Holm. Vet inte om den finns att
tillgå längre, men kanske på bibliotek eller antikvariat. Mitt exemplar har ISBN-nummer 91-46-14701-2.
[Tillbaka till januarireflektionen 2013]