Gran (Picea abies)
Förmodligen är de granar som finns här och var ute på reservatet självsådda. Hur det går till blev jag varse en försommardag för många år sedan när jag låg och solade längst ute på Rörös nordvästspets, långt ifrån både folk och granar. Plötsligt kände jag något på min mage. Det var ett granfrö som damp ner från himlen. Som en liten snurrande propeller hade det förts med vindarna, vem vet varifrån.
Granens virke är lättarbetat men inte särskilt starkt. Kådan, som ingår i granens immunförsvar, är starkt
antiseptiskt, och har använts till sårbehandling, vanligen i form av kådsalva (kåda blandad med fett).
Unga granskott är riktigt goda och innehåller mycket C-vitamin, och med hett vatten på dem blir det ett gott och nyttigt te
En gång i tiden fick jag lära mig att göra tuggummi av grankåda. Det kräver viss erfarenhet, för tar man kåda som
är lite för färsk så kan man få vara med om att munnen mer eller mindre klistrar ihop. Måttligt kul. Om kådan
däremot är hård och ljus är den bra. Då får man ett välsmakande tuggummi, som kan vara något beskt den
första stunden, men som sedan smakar riktigt gott, och håller länge, och dessutom är nyttigt för munhygienen i och med att
den som sagt är naturligt bakteriedödande. Ibland skiftar det färg till vackert violett vid tuggning. Det sägs att kådan
förr brukade förtuggas innan den såldes som tuggummi på marknaden. Det var inte alltid bättre förr...
Släktnamnet Picea kommer av latinets pix som betyder "tjära". Ett klassiskt kemiexperiment är att upphetta en träbit i ett provrör. Det ryker en stund, sedan är röret fyllt av träkol, tjära och en vätska som luktar - och är - terpentin. Torrdestillation kallas det. Gran är med andra ord en fantastisk råvara.