Hallon (Rubus idaeus)
Hallon är gott. Mer behöver man väl egentligen inte säga… Jo, att det inte finns några "tama" varianter som
går upp mot de viltfångade!
Namnet hallon anspelar på "häll" som säger det man redan vet, nämligen att växten gillar bergiga ställen. Det latinska artnamnet idaeus betyder "från Ida", närmare bestämt berget Ida i Mindre Asien.
Vänder man på ett hallonblad ser man att undersidan är gråvit. I luppen framgår det att färgen kommer av undersidan
är kraftigt filtluddig (klicka på nedersta bilden). Luddet utgör ett skydd mot uttorkning eftersom det täcker de tiotusentals
små klyvöppningar som sitter där och som möjliggör för växten att ta in koldioxid som den behöver för
att kunna växa. Samtidigt avdunstar vattenånga genom öppningarna, men mängden förlorad fukt minskar om luften närmast
bladet hålls någorlunda fuktig. Och det är precis vad luften är där inne bland luddet. Finurligt va?!
Samma princip tillämpas hos många växter i torra och saltbemängda miljöer. De flesta arter på en sandig gräsmark
är också mycket riktigt mer eller mindre ludna.