Bergek (Quercus petraea)
Man skiljer mellan de två varianterna sommarek (Quercus robur och bergek (Q. petraea). På Rörö finns mig veterligen bara bergek.
Bergekens ollon har mycket korta skaft och är mer eller mindre uppåtvända, till skillnad från skogsekens som har långa skaft. Bergeken behåller sina vissnade blad om vintern, i synnerhet yngre exemplar. Ett annat kännetecken är att bladskaften är ungefär centimeterlånga. Sommarekens skaft är bara hälften så långa.
Bohusläns kuster var en gång i tiden beklädda med ekskogar, som förmodligen var tämligen lågväxta.. Men det var före Sveriges stormaktstid och västkustens sillperioder. Från 1500-talet och fram till 1834 kunde man fällas (!) för "olaga ekehygge" och riskera dyra böter, eller vid upprepade förseelser till och med dödsstraff. Alla ekar ansågs nämligen tillhöra kronan. Skälet var att eken var ett så värdefullt virke, inte minst för skeppsbyggnad, men även till allt möjligt annat - ordet eker kommer av att man ursprungligen hade ekpinnar i vagnshjulen.
När nu Rörös utmarker restaureras inom ramen för Grace-projektet och man bränner och röjer så sparar man stora och små ekar just för att återställa en så ursprunglig naturtyp som möjligt.
Hela trädet innehåller höga halter av garvsyror. Ekbarken togs förr tillvara och användes till garvning av läder – ett sätt att göra lädret motståndskraftigt mot nedbrytning av mikroorganismer. Det är samma ämnen som gör ekollonen så beska att det är olämpligt att äta dem som de är. Men de är väldigt näringsrika, så förr i tiden använde man dem som människoföda, framför allt i form av mjöl till brödbak. Man skalade ekollonen, kokade dem i svag lut och torkade dem i ugnen innan man malde dem. Man brukade blanda i ungefär en tredjedel vanligt mjöl och ha i lite extra jäst, eftersom ekmjölet jäste lite sämre. Allt enligt en antikvariatsbok från 40-talet som jag kom över.