Göran Schmidts hemsida

Klibbalen föredrar, liksom sin kusin gråalen (Alnus incana), fuktiga miljöer, och man hittar den säkrast utefter sjöar och vattendrag. Artnamnet glutinosa har också via latinet anknytning till engelskans "glue" - klister. Bladen, speciellt på våren, känns nämligen klibbiga när man tar i dem. De är som det heter "urnupna", dvs inte spetsiga utan snarare tvärtom.

Till skillnad från andra lövträd fäller alen sina löv gröna. Anledningen till att löv vanligen gulnar på hösten är att det gröna färgämnet klorofyll innehåller mycket kväve. Kväve i användbar form är en bristvara i naturen (till skillnad från i luften som består till 78% av kväve, men då i en oanvändbar form för växterna) och därför bryter träden ner klorofyllet på hösten och tar in de kväverika beståndsdelarna i stammen för återanvändning kommande vår. Kvar blir gula löv som snart faller av.

Men inte alen, alltså.
Anledningen är att alen – liksom ärtväxterna – lever i symbios med kvävefixerande bakterier. I alens rötter finns små knölar som har blågröna bakterier som hyresgäster. Hyresgästerna har förmågan att ta kvävgas från luften och omvandla den till användbart kväve, som de delar med sig av till sin hyresvärd. I utbyte får de socker och andra näringsämnen av alen. Konsekvensen blir att alen inte behöver spara på kvävet och bry sig om att hushålla med det på samma sätt som andra lövträd. Och därmed kostar den på sig att fälla sina löv gröna.

På Rörö finns klibbalen framför allt i den fuktiga sänkan mellan Et och gästhamnen.