Den starkaste överlever väl alltid!?
Jag brukade också tänka så, eftersom det låter så rimligt, och eftersom det är så man alltid fått lära sig. Numera är det i och för sig inte så många evolutionsanhängare som formulerar sig i termer av "stark" och "svag". I stället brukar man säga att vissa individer[1] är "bättre anpassade till sin miljö" eller har "bättre fitness" och liknande. Ty evolutionens anhängare är inte lika råbarkade numera. Men grundtanken är densamma - de individer som har de bästa egenskaperna är de som i högre grad kommer att sprida sina gener - de förutsätts ha "högre reproduktiv framgång" - få fler ungar än andra, helt enkelt.
Men är det verkligen så? Finns det vetenskapliga belägg för det?
Det är ingen tvekan om att det naturliga urvalet verkar bortsorterande i de fall då en individ råkat ut för en starkt negativ mutation och föds med en allvarlig defekt, t ex på rörelse- sinnes- eller fortplantningsorganen. Ett litet rådjurskid som föds med oanvändbara ben har till exempel mycket små chanser att överleva och själv kunna få egna ungar och föra sina gener vidare till nästa generation. "Det naturliga urvalet" bidrar på så vis till att bevara livskraften hos rådjurspopulationen genom att sortera bort organismer med allvarliga defekter i sina arvsmassor. Att det naturliga urvalet (selektionen) har denna effekt är ställt utom varje tvivel. Men egentligen är det den andra sidan av myntet vi behöver undersöka, nämligen: Har selektionen förmågan att välja ut de bäst anpassade med den "noggrannhet" som krävs för att slipa fram "naturens underverk" i alla dess former?
Svaret är "Nej". Och det av flera skäl:
För det första är det lätt att förbise slumpens effekter. Låt oss ta ett uppenbart exempel: En torskhona
släpper ut hundra miljoner ägg i vattnet som genast blir befruktade och sprids i vattenmassan. Resultatet blir hundra miljoner torsklarver.
Av denna svindlande mängd torskyngel kommer statistiskt sett något enda (om ens det) att överleva till könsmogen ålder.
Frågan är: Vilket av torskynglen? Svaret enligt evolutionshandboken är: "Det bäst anpassade".
Knappast!
Anta att en av de små torsklarverna drabbats av en "positiv mutation" som innebär att det fått en extra fenstråle i sin
lilla stjärtfena. Tack vare denna fenstråle kan det snärta till något kraftigare med sin lilla stjärt än sina syskon,
vilket skulle kunna anses som en fördel i någon tänkt nödsituation eller i ett läge när det är på jakt efter
någon liten hoppkräfta till frukost.
Det är då blåvalen kommer plöjande med vidöppet gap genom molnet av torsklarver...
Vilken nytta har vår lilla torsklarv nu av sin extra fenstråle? Sannolikt ingen alls. Det är inget annat än tillfälligheter
som avgör om den blir uppäten av blåvalen eller inte.
Detta är en av orsakerna till att det naturliga urvalet inte förmår slipa fram livets små detaljer. Slumpfaktorn gör det till
ett alltför trubbigt verktyg. Du kan läsa om ett annat exempel som illustrerar samma förhållande
här.
För det andra har vi lärt oss att tänka på selektionen som den mekanism som väljer ut individer med de mest lyckade
anlagen med avseende på någon viss egenskap. Men när vårt fokus är på den välanpassade tenderar vi att glömma
bort att selektion huvudsakligen handlar om att sortera bort mångfaldigt fler än de som råkar blir utvalda.
Föreställ dig en myr någonstans i norra Dalarna. Låt oss säga att där bor 100 miljoner myggor. Man bestämmer sig
för att bespruta myren med DDT. Alla myggorna dör. 
Utom två. Dessa båda råkade av en händelse bära på en
mutation som gjorde dem resistenta mot DDT:n. En positiv mutation (även om deras nervsystem är lite trögare som en bieffekt, men
ändå!) De båda vännerna kan nu ge upphov till en ny population av myggor. Så efter 10 år är nu myren bebodd av en
lika stor population av DDT-resistenta myggor. Trist för dalmasarna men glädjande för myggorna. Nu kommer frågan: - vilken av de
två populationerna tror du hade den rikaste arvsmassan, eller annorlunda uttryckt - i vilken av populationerna fanns den största biologiska
mångfalden?
Givetvis i den ursprungliga. Den nya populationen är resistent mot en specifik kemisk förening - ja. En klar fördel i en mycket smal
nisch (nämligen en myr dränkt i DDT). Men för övrigt - en genetiskt utarmad population på grund av den flaskhalseffekt som
populationen genomgått. Myggexemplet är naturligtvis extremt, men principen är densamma vid all selektion, eftersom de bortvalda alltid
är lÃ¥ngt fler än dem som utväljs. Det här är något som alla växt- och djurförädlare är väl
införstådda med. Selektion leder på sikt till genetisk utarmning, och det är just detta som är skälet till att vi
upprättar genbanker. [2]
För det tredje medför de flesta mutationer som sker i en organism inga påvisbara effekter på organismen över huvud taget. Evolutionsförespråkare hävdar att de är "neutrala", eftersom man förutsätter att större delen av arvsmassan hos levande varelser, inklusive människan, utgörs av "skräp" eller "nonsens", vilket man i sin tur menar utgör ett "bevis" för evolutionen som sådan. Man förväntar sig följdriktigt att en slumpmässig förändring i en skräphög gör vare sig nytta eller skada. Idag kan vi konstatera att resonemanget är felaktigt: En snabbt växande insikt bland våra cellbiologer är nämligen att det är dags att förpassa begreppet "skräp-DNA" till soptippen (det hörs ju rentav på namnet att detta är vettigt). Jag behandlade detta i min månadsreflektion från September 2012. Detta betyder i klartext att organismernas arvsmassor kan liknas vid enorma uppslagsverk med mycket små mängder onödig eller meningslös textmassa. Vad händer när slumpen får tillfälle att ändra bokstäver lite hur som helst i ett sådant system (vilket motsvarar mutationer i levande system)? Ja, några få bokstäver som kastas om i ett helt uppslagsverk är sannolikt ingenting vi som läsare märker av i första taget. "Mutationerna" tycks med andra ord neutrala. Men när denna process fortsätter år efter år (generation efter generation), ja då får det konsekvenser: Sakta men säkert eroderar uppslagsverkets informationsinnehåll ner och förstörs. Slutsatsen är att även till synes neutrala mutationer har en destruktiv inverkan på organismerna, eftersom informationen långsamt men obönhörligt bryts ned då det naturliga urvalet inte kommer åt att sålla bort dem, just därför att de inte uttrycks.
För det fjärde måste det naturliga urvalet ha någonting att välja ur. Den enda kända naturliga mekanism som "skapar" råvaran som urvalet vekar på är mutationer - slumpmässiga förändringar i DNA. Man brukar i evolutionslitteraturen utgå från att ungefär en mutation på 100 000 kan medföra någon form av fördel för den individ den påverkar. De resterande 99 999 anser man vara skadliga eller neutrala (d v s man kan inte urskilja att de har någon effekt alls på organismen). Vore det så att slumpen inte av och till skulle åstadkomma de där sällsynta positiva undantagen, ja då skulle hela evolutionskonceptet befinna sig i en ytterst besvärlig situation. Den saken diskuterar jag som svar pÃ¥ frågorna 3 och 4 härintill.
För det femte skulle det naturliga urvalet inget annat kunna göra än på sin höjd anpassa en organism till dess
aktuella livsmiljö. Och skulle den livsmiljön förbli konstant och oföränderlig med avseende på temperatur, luftfuktighet,
pH-värde, ljusförhållanden och alla andra tänkbara variabler, så skulle organismens utveckling sannolikt
stanna upp och organismen förbli som den är, eftersom det inte längre finns något "selektionstryck" i någon specifik
riktning. Evolutionsteorin förutsätter att livet en gång i tiden uppstod spontant i form av en "blågrön
bakterie". Från denna individ förutsätts alla de miljoner livsformer som simmar, kryper, springer, flyger och cyklar på vår
planet ha utvecklats. Detta betyder att myriader och åter myriader av olika miljöer måste ha existerat som möjliggjort alla de strukturer
och funktioner som vi återfinner i den levande världen. Finns det skäl att tro detta? En sak är klar - den sammanlagda förmågan
hos alla myriader hypotetiska livsmiljöer att steg för steg utgöra "gjutformar" för livets utveckling på jorden är lika
svindlande som förmågan och makten hos den Gud jag valt att bejaka och tro på.
I valet mellan de båda alternativen är mitt val enkelt.
För det sjätte är det närmast omöjligt att avgöra om en förändring hos en population skett genom selektion eller genom någon annan, mer eller mindre outforskad mekanism. Levande organismer har bevisligen en makalös förmåga till anpassning till olika livsmiljöer. (Se ett litet exempel här). Det är långtifrån klarlagt att denna förmåga beror på faktorer som mutationer och naturligt urval. Det kan lika gärna - eller långt troligare - förklaras av en nedärvd förmåga hos organismerna att på olika sätt "triggas" av faktorer i deras livsmiljöer. Vi vet att det är på ett snarlikt sätt som arvsmassan fungerar på cellnivå. Sannolikt kommer framtida biologisk forskning att ge stöd för den tesen även på individ- och populationsnivå. Vi får se.
Ett långt svar på frågan, men summan av kardemumman är - Nej - det naturliga urvalet är en bevarande mekanism i naturen, men ingen skapande drivkraft!
[1] Jag har valt att använda termen "individer" även om djur, trots att det formellt är mindre
korrekt. Du skulle som läsare sannolikt störa dig på det annars. Det kanske låter konstigt, men faktum är att "en
individ - flera individer" bara används om människor. Om alla andra organismer, t e x en vitsippa eller en gråsugga, heter det
faktiskt "ett individ - flera individ". Tro’t eller ej. [Tillbaka till texten]
[2] Det här exemplet med myggorna har jag hämtat från en av mina debattartiklar som du hittar här , om du skulle vara intresserad. [Tillbaka till texten]