Göran Schmidts hemsida

September 2024

Bildkälla: Skärmdump från SVT i länken nedan

Jag slutade förra månadsreflektionen i affekt över Skolinspektionens attityd när de är ute och gör sina så kallade ”riktade inspektioner” på de kristna friskolorna. Jag lovade också att göra något åt saken. Jag har börjat.

Vad har jag då gjort? Jag har sökt den aktuella utredaren på Skolinspektionen. Inte helt oväntat onåbar via telefon. Telefonisten föreslog att jag skulle mejla honom i stället. Det gjorde jag. Jag skrev tolv mycket konkreta frågor till honom och bad honom vänligen men bestämt besvara dem.

Han fick dem. Det vet jag eftersom mejlet var till hans personliga skolinspektionsadress. Om han brydde sig om att läsa det eller inte vet jag inte. Vad jag däremot vet är att han vidarebefordrade det till myndighetens ”Pressansvarig”. Jag vet också att denna person producerade ett typiskt myndighetssvar till mig i form av följande:

”Skolinspektionen utgår alltid från skollagens krav när vi utreder och fattar beslut. Vi gör inga egna tolkningar och använder inga egna tyckanden. Skollagens krav är att undervisningen alltid ska utgå från vetenskaplig grund och i enlighet med läroplanen. Dessutom är skollagen tydlig vad som gäller för konfessionella inslag i utbildningen. Utifrån detta fattar vi våra beslut… Vi har inget mer att tillägga. Motiveringen till våra beslut hittar du i besluten.”

Det vill säga i klartext: Vi på Skolinspektionen tycker och tolkar inget utan gör bara som det står i skollagen och läroplanen.

Det finns nu två alternativ: 1. De dokument som styr skolans verksamhet är i direkt konflikt med EU-rätten. 2. Utredaren har i allra högsta grad tyckt och tolkat på egen hand så att den här konflikten med EU-rätten har uppkommit.

Jag ämnar ta reda på vilket av alternativen som gäller. Jag har mina misstankar. Den här bollen tänker jag inte släppa ifrån mig.

Men jag har gjort något mer: Jag har skrivit ett antal artiklar som detaljgranskar den här affären som kommer att publiceras i magasinet Genesis om en dryg månad, men som också kommer att nå personer på hög samhällsnivå. Göbber och kärringer huk er i bänkera för nu ladder han om, som Tage Erlander sade på Hylands hörna 1962.

Augusti 2024

Bildkälla: pxhere. Montage: förf.

I artikel 2 i Protokoll 1 till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) framgår det att staten skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med deras egen religiösa och filosofiska övertygelse.

EU förutsätter att den svenska staten verkligen uppfyller den artikeln genom sitt sätt att reglera skolverksamheten. Det gör man bland annat genom formuleringarna i Skollagen och i de svenska läroplanerna.

I läroplanen för grundskolan (lgr 22) avsnitt 1 Skolans värdegrund och uppdrag läser vi följande:

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Alltså: Sveriges föräldrar har rätt att se till att deras barns utbildning överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelser, och de ska inte behöva vara ett dugg oroliga över att skolan ska beröva dem familjens gemensamma tro.

Så långt är allt väl.

Men så har vi Skolinspektionen...

Jag "råkade" härom dagen läsa ett protokoll från myndighetens så kallade "riktade tillsyn" av en grundskola i Dalarna. Jag citerar:

”Skolinspektionen noterar också att det under inspektionsbesöket förekom att en personal under skoldagen men utanför undervisningstid förespråkar att det finns vetenskapligt stöd för bibliska berättelser som motsägs av vetenskapen. I detta avseende vill Skolinspektionen betona följande. Skollagens krav på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är en grundläggande princip för utbildningen i svensk skola. Lärare i grundskolan ska enligt skolförfattningarna bedriva en undervisning som vilar på vetenskaplig grund. I detta ingår att bemöta uppfattningar hos elever, som står i strid med vetenskap, med vetenskapliga fakta… Elever kränks inte genom att lärare bemöter dem med vetenskapligt grundad kunskap om hur världen är beskaffad.”

Antag följande: En kristen familj bestämmer sig för att välja en kristen friskola till sina barn, för man vill att barnet ska styrkas i sina kristna (bibliska) värderingar. Barnet går till skolan en helt vanlig dag och samtalar då med en kristen elevassistent under en lunchrast. De samtalar om sin gemensamma tro att Bibeln är ett trovärdigt historiskt dokument, precis som kristna brukar göra när man möts.

Det är då skolinspektören råkar komma förbi. Han överhör samtalet mellan eleven och elevassistenten. Hans dom är skoningslös: Utbildningen på skolan bedöms som konfessionell. Rektorn ställs till svars. Skolan åläggs att snarast redovisa åtgärder för att sådant aldrig mer ska upprepas.

”Nejdå bästa föräldrar, inte kränker vi vare sig er eller ert barn bara för att vi ålägger lärarna att upplysa det om att den tro som det och ni har är i grunden helt felaktig och saknar all kontakt med verkligheten!”

Mina vänner – detta är inte Gulag eller Orwells 1984. Det är Sverige 2024.

Skolinspektionen bryter mot både Läroplan och EU-rätt!

Det är dags att ryta ifrån!

Jag tänker göra det! Vänta bara.

Juli 2024

Källa: Wikimedia commons.

Överbefolkning?

8,1 miljarder har vi blivit. Mänskligheten alltså. Jag skrev om befolkningsutvecklingen redan 2019 och frågan är givetvis väl så aktuell idag fem år senare. Året jag föddes fanns det 2,7 miljarder på jorden. Många frågar sig var detta ska sluta? Bra fråga. En del vill vidta drastiska åtgärder, och vem vet vilka dunkla planer som smids därute i de fina salongerna.

Men faktum är att jordens resurser som sådana är nog för att försörja en världsbefolkning mångdubbelt större än dagens. Farhågan att mänskligheten kommer att göra slut på jordens resurser är egentligen ett tvivel på att Gud kan och vill förse oss med allt vi behöver för ett gott liv. En växande befolkning behöver inte alls tömma jordens resurser. I takt med att vi blir fler kommer vi att finna nya sätt att utnyttja resurser och bekämpa miljöproblem, öka produktionen och försörja en allt växande befolkning.

Gud befallde Adam och Eva att föröka sig och uppfylla jorden, och samma uppdrag fick Noa och hans familj när de fick återbefolka jorden efter den globala översvämningen. Men vilken är då Guds plan för den dag då jorden har blivit uppfylld? Det har han inte avslöjat. Även det har han naturligtvis tänkt på. Det ligger inte på vårt ansvar att avgöra den saken eller vidta några drastiska åtgärder för att reducera jordens befolkning.

Däremot behöver vi vända urbaniserings- och centraliseringstendenserna och vända flykten från landsbygden. Vi behöver fred och frihet och en rättvis fördelning av resurser. Vi behöver prioritera odling, och speciellt närodling av livsmedel så att vi kan minimera onödig import som innebär långa transportsträckor. Vi behöver långsiktigt tänkande och långsiktiga strategier för livsmedelsproduktion, kommunikationer och avfallshantering och utveckla bioinspirerad teknikdesign som bygger på insikten att Gud har lagt ner nycklarna till ekonomisk råvaruanvändning, energiproduktion och teknikutveckling i sin skapelse.

Bibeltroende och sekulära har en gemensam syn på många områden. Båda konstaterar att vårt resursutnyttjande har varit kortsiktigt och orättvist och att det har skapat stora klyftor mellan enskilda människor och nationer. Båda framhåller engagemanget för miljön, vikten av att bevara den biologiska mångfalden i jordens ekosystem och att prioritera en övergång mot energikällor och råvaror som minimerar skadliga miljöeffekter.

Skillnaderna i synsätt härrör sig framför allt till människosynen och synen på människans förhållande till skapelsen och Skaparen och i vilken mån det går att motivera utifrån respektive världsbild.

Den självtillräcklige ateisten tänker att det minsann är genom egna ansträngningar som man får sin mat på bordet och att det bara är sig själv man har att tacka för den. Men ateisten har inte tänkt färdigt. Det är Gud som möjliggjort att maten bokstavligen växer fram ur marken. Det finns ingenting självklart i det. Vi bör ständigt tacka Gud som låter oss ta del av alla livets välsignelser. Att tacka Honom för maten är en sed som behöver återaktualiseras och Skolinspektionen borde skämmas när den kritiserar till och med en kristen skola för att göra det. (Den närmaste tiden kommer jag för övrigt ägna åt att inspektera Skolinspektionens förehavanden. Det blir ett par artiklar om det innan året är slut.)

Den som lever i en gudlös föreställning om världen har ingen att tacka. Eller mer korrekt – lever i mer eller mindre självförvållad ovetskap om att det finns en god och kärleksfull Gud som vill att hans godhet ska dra dem till honom. Det är djupt tragiskt. Det finns fortfarande tid att omvända sig från ateismens eller agnosticismens dårskap. Men tiden är kort. Wikipedias befolkningskurva understryker vad Bibeln säger både i dess början och slut, att mänskligheten är ung och att slutet närmar sig!

Jordens befolkningsutveckling
Bildkälla: Wikipedia Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/World_population#/media/File:Population_curve.svg .

Juni 2024

Enligt evolutionsteorin är människan ett djur bland andra. På samma sätt som man menar att fåglar utvecklat en enastående flygförmåga och fiskar en enastående simförmåga menar man att människan utvecklat en enastående tankeförmåga. Människan har, precis som alla andra djur, under miljontals år utvecklat sina särskilda förmågor, och man ser därför ingen anledning att placera människan i en klass för sig.

Om man likväl gör det kan man bli beskylld för något som kallas speciesism. Detta anses vara närbesläktat med rasism och sexism, med den skillnaden att det här är frågan om en särskild art (eng. species), vanligen den man själv tillhör, som gynnas på bekostnad av någon eller några andra arter. Vissa filosofer och djurrättsaktivister som betraktar sig som anti-speciesister, framhåller det ur evolutionär synvinkel inkonsekventa i att vi behandlar hundar annorlunda än nötboskap. Men framför allt att vi betraktar oss själva i egenskap av människor som överlägsna alla andra arter och därför påstår oss ha rätt att behandla dessa som vi finner lämpligt. Att tala om människovärde som någonting exklusivt i förhållande till värdet av en annan art betraktas som en subjektiv värdering som inte går att motivera eftersom alla jordens arter har en lika lång evolutionär historia.¹

Den evolutionära synen på människan som ett djur bland andra och med ett människovärde i nivå med ett hundvärde, sillvärde eller flugvärde är omöjlig att leva efter på ett konsekvent sätt. Idéns oanvändbarhet är en tydlig indikation på att den är djupt felaktig. Att framhålla människans unika värde är inte uttryck för någon naturvidrig speciesism utan för en krass realism. Idén att djurens värde är likställda människans är inte bara omöjlig att efterleva – den leder dessutom obönhörligen till en devalvering av människovärdet och till en demoralisering av människan.

Naturalismen förnekar den andliga dimensionen av en människas natur och betraktar medvetandet som en oplanerad evolutionär biprodukt som innebar konkurrensfördelar för de individer som råkade ärva anlagen för det. Därför upplever vi oss medvetna om vår omvärld, om än utan några garantier för att våra upplevelser harmonierar med den rådande verkligheten.

I praktiken lever vi förstås som om vår själsliga-andliga dimension vore högst verklig och i full harmoni med omvärlden; även evolutionsbiologer upplever sig stundtals glada och vid andra tillfällen ledsna, arga och förorättade, i synnerhet när de möts av evolutionskritik.

Bara med en biblisk världsbild blir verkligheten begriplig!

***

[1]  Vilket i och för sig är inkonsekvent eftersom man knappast kan använda sig av evolutionsteorin för att ha någon invändning mot att till exempel en isbjörn dödar och äter upp en säl.   [Tillbaka till texten]

***

Maj 2024

Natten till 6 maj fick min kära mamma sluta sina jordedagar efter sitt sekellånga liv.

Det är inte ovanligt att människor blir bittra och krävande för sin omgivning på äldre dar, i synnerhet om man blir dement och lite förändrad till sin person. Mamma hade Alzheimer de sista åren och var verkligen dement, men hon fanns alltid närvarande i stunden, så det gjorde inte så mycket. Hon var aldrig påträngande eller krävande, bara tacksam för de stunder man var hos henne.

***

Mammas bästa kompis de sista åren när alla gamla vänner hunnit dö ifrån henne hette Marianne. En rödvitrandig karamell som hon älskade. Den enda gång hon tackade nej till en sådan var sista dagen hon var i livet. Jag hälsade på henne då. Och när hon inte ville ha karamellen förstod jag att det inte kunde vara så långt kvar.

***

Vi pratade inte mycket om Gud jag och mamma. Men Han var på något sätt underförstådd för henne hela tiden. Och den tro mamma hade präglade hennes personlighet på ett väldigt enkelt och okomplicerat sätt. Den lyste igenom i hennes sätt att vara och gjorde henne trygg. Hemtjänsten kallade henne sin lilla ängel, och det gjorde personalen på demensboendet också, där hon bodde den sista tiden. Hon behöll sin positiva, tacksamma och humoristiska personlighet in i det sista, trots att korttidsminnet i princip var helt borta och att hon i princip varken såg eller hörde.

***

Min fru och jag hade under ett antal år en tradition att ta med mamma på bilutflykter i samband med hennes födelsedagar. Ibland till glasriket i Småland, en gång till Grimslöv där min mormor Hulda växte upp, ofta till Helsingborg som hon älskade.

Några gånger åkte vi över till Köpenhamn. En gång (jag är osäker på om hon var 75 eller 80) när vi var där, besökte vi den danske skulptören Bertel Thorvaldsens museum. För den som inte är uppdaterad var Bertel Thorvaldsen en berömd 1800-talsskulptör som gärna arbetade i vit marmor.

En av skulpturerna gjorde ett speciellt intryck på mamma. Hon återkom till det flera gånger under resan. - Det var något speciellt med den, jag kan inte förklara det, sade hon med eftertryck.

Statyn i fråga föreställde Jesus Kristus. Originalet står för övrigt längst fram i Köpenhamns domkyrka (Vor Frue Kirke) med skulpturer av de 12 apostlarna stående längs sidoväggarna, alla vända framåt mot Jesusgestalten. Det var just att stå inför Jesusgestalten som fascinerade mamma den där gången.

Den uppståndne Kristus av Bertel Thorvaldsen (Foto: Wikimedia commons)

Arrangemanget som sådant var trendbrytande rent kyrkohistoriskt sett, eftersom det som regel var och är den lidande, korsfäste Kristus som brukar avbildas på kyrkornas altartavlor. Men den här gestalten var både kraftfull, strålande och fridfull på samma gång, mer påminnande om den Jesus som tre av apostlarna fick se på Förklaringsberget och som aposteln Johannes fick möta i sin syn i inledningen av Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.

***

Snabb framspolning till söndagen 5 maj i år. Det var dagen före mamma fick sluta. Frun och jag var på gudstjänst i öns frikyrka. En man från ön berättade om dagen när hans egen mor dog. Hon hade brottats med psykisk ohälsa en stor del av sitt liv och han hade bett och trott och hoppats att hon skulle bli fri från sitt avgrundsdjupa själsliga mörker, men i stället hade hon blivit allt sämre och låg nu på sitt yttersta. Den natten hade mannen en dröm. Han såg Jesus, strålande i ett vitt ljus och vid hans sida sin mor, som ung på nytt, strålande av glädje och klädd i vita kläder. I samma stund väcks han av en telefonsignal. Det var dödsbud från sjukhuset…

***

Efter gudstjänsten åkte jag in till stan, för jag skulle till Stockholm några dar för föreläsningar på en bibelskola. Innan tåget gick passade jag på att titta till mamma. Det var då hon inte ville ha sin Marianne. Vi sade hejdå, jag sade att jag älskade henne, men vet inte om hon hörde det.

På morgonen såg jag på min mobil att sköterskan på demensboendet hade ringt mig strax efter kl 03. Jag anade vad det gällde och ringde tillbaka och pratade med henne. Hon berättade att mamma mycket riktigt fått sluta en stund före kl 03. Jag ringde min fru och berättade. Hon berättade då att hon vaknat vid tretiden av ett ljussken i rummet. Och sedan hade hon somnat om igen.

Eftersom jag var i Stockholm åkte frun in till fastlandet och demensboendet. Hon skickade mig några bilder från mammas rum. På nattduksbordet se bilden här intill) stod en vit statyett, Thorvaldsens Kristus. Jag frågade henne om det var hon som ställt den där. Det var det inte.

När jag kom tillbaka till Göteborg ett par dagar senare åkte jag direkt till boendet. Jag passade på att fråga personalen om statyetten. De visste inte heller varifrån den kom. De trodde att den tillhörde mamma, men det gjorde den ju inte. Vems den är eller var ifrån den kom vet jag inte ännu idag, men jag fick låna den till begravningen.

***

Jag är säker på att varje detalj i det jag beskrivit är helt naturlig. Min fru kan ha sett ett ljussken från en bil (vilket är osannolikt på ön där vi bor), eller helt enkelt drömt. Statyetten är kanske kvarglömd från prästen som bodde på samma avdelning för några år sedan, och någon i personalen råkade hitta den i ett städskåp och tyckte att den passade bra på mammas dödsbädd. Varje enskild ton från ett piano kan orsakas av fallande kottar i en stormby. Men att de råkar falla i just den takt som behövs för att de ska samverka till en pianosymfoni är högst osannolikt. Det är upp till var och en att se förklaringen i kottar eller en pianist.

Sammanträffanden är ett av många sätt som Gud använder för att tala till oss på. Det är vi som väljer att tolka dem med eller utan Pianist. En sak vet jag: Mamma är med Jesus, klar i tanken, ung på nytt och strålande som Han. Och den vissheten är oberoende av statyettlogistiken, den är grundad i Guds Ord och Jesus löften. Ska bli härligt att träffa henne igen en dag!

April 2024

Bild från Open Doors

Det fanns en tid på 80-talet när framgångsteologi var i ropet. Bli kristen så kommer livet att bli en räkmacka och du får dyr villa, god hälsa och antingen Mercedes eller BMW, beroende på hur stark tro du har.

Den teologin är dessbättre inte så vanlig längre. Visst var Abraham förmögen mätt med den tidens mått, för att inte tala om kung Salomo, men skulle rikedom vara ett tecken på gudfruktighet så är det ju helt utanför regelboken att profeten Jeremia fick tillbringa en betydande del av sitt liv sittande i fängelse, som flykting eller i en brunn, fjärran från guld och purpurmantlar. För att inte tala om Jesus som inte ägde någonting alls av det jordiska.

Om nu teologin som fokuserade på framgång och hälsa i princip är ett övergivet koncept inom kristenheten, så tycks den ironiskt nog frodas bland kristendomens motståndare. Sådana kan utan problem påstå att sjukdom och lidande är argument mot att Gud finns. Om Gud hade funnits, menar de, skulle världen vara ett paradis och inga missbildade små barn födas och alla kristna skulle få allt de bad om. Ingen kristen skulle vara sjuk eller fattig. Om en kristen på Storgatan 12 bad om värme och solsken och en annan på Storgatan 13 bad om snö, så skulle det bli bådadera på samma gång. Eftersom det inte händer så bevisar det att Gud inte finns.

Nu är framgångsteologi en lika djupt obiblisk vanföreställning helt oavsett om den råkar framföras av karismatiska pastorer eller av sekulärhumanister.

Mercedesen är inte ett bevis för ägarens starka tro. En sådan yttrar sig på helt andra sätt. Den visar sig i att människor väljer att hålla fast vid sin bekännelse trots att bönesvaret tycks utebli, trots att hälsan vacklar, trots att både man själv och nära och kära drabbas av sjukdom, sorg, arbetslöshet och allt annat elände som kan nämnas. Trots att bomberna haglar och säkerhetspolisen letar efter ens adress för att man konverterat från islam eller hinduism. Motgångar i livet används som ett alibi för en västerländsk bortskämd elit att inte befatta sig med Gud. För dem i världen som verkligen har det svårt är prövningarna inget argument att avvisa Gud, utan tvärt om en anledning att söka Honom av hjärtat.

Vill man bli superrik och få materiell framgång ska man i stället ingå ett förbund med själafienden, vilket det sägs att många celebriteter gjort. Det anses vara ett säkert recept på internationellt kändisskap, vita limousiner och privatjet. Om det är sant vet jag inte, men jag misstänker det. Satan lovade Jesus alla riken i världen, bara han tillbad honom där i öknen.

Bibelläsaren vet att olyckor drabbar onda som goda, på samma sätt som Guds godhet flödar över både onda och goda. Vore det inte så skulle människor söka Gud för att få materiella fördelar, vilket var framgångsteologins mörka kärna.

Den belöning som en kristen får för att han eller hon väljer att prioritera Gud är av ett helt annat slag. Den är först och främst en djup förvissning om att synderna är förlåtna, att Jesus flyttat in i hjärtat genom sin Ande och att en evighet tillsammans med Honom väntar efter det här jordelivet. Den vissheten går inte att kommunicera med ord till en ”utomstående”, den kan bara erfaras och sammanfattas i ett enda hebreiskt ord: Shalom. Gud tar hand om de sina och vägleder dem, fast inte alls så som de gudsfrånvända tänker sig.

Underfundige Ingemar Olsson kallade det rätt och slätt motgångsteologi!

Mars 2024

Bild av Mr Believer från Pixabay

Ordet anthropos är ett grekiskt ord som betyder människa. Den så kallade ”antropiska principen” uttrycker det faktum att universum förefaller som ”gjort” för att vi människor ska kunna finnas till och utforska världen, vilket egentligen är en högst biblisk tanke. Men eftersom någonting sådant inte ryms inom det naturalistiska perspektivet på tillvaron så har sekulära fysiker och astronomer formulerat ett antal förklaringsmodeller för att försöka hitta vägar att (bort)förklara denna i deras ögon märkliga observation.

Den vanligaste av modellerna brukar gå under namnet multiversumhypotesen. Det är en modell som förutsätter att det förutom vårt universum finns eller har funnits svindlande mängder av andra, så kallade parallella universum. Ingen förväntar sig att några sådana ska kunna vare sig ses eller undersökas, men det tycker man spelar mindre roll. Det viktiga är att det ökar sannolikheten för att ett antropiskt universum som vårt skulle råka uppstå åtminstone någon gång. Som här och nu.

Själv tycker jag att det där med parallella universum är en väldigt långsökt förklaring. (Och inom parentes sagt är de andra materialistiska förklaringsmodellerna som lagts fram inte mindre långsökta.) Bibelns förklaring till att världen förefaller vara gjord för oss människor är att den faktiskt är just precis det. Den modellen kräver tro på en osynlig Skapare, vilket är anledningen till att den till skillnad från de andra modellerna inte är vetenskapligt accepterad.

Å andra sidan kräver multiversumhypotesen tro på myriader andra universum än vårt eget som inte heller de är synliga. Eller närmare bestämt ens möjliga att påvisa eftersom de i så fall skulle utgöra en del av vårt eget universum vilket de per definition inte är.

Det finns en regel inom vetenskapsteorin som säger att om det finns flera olika hypoteser som alla gör anspråk på att förklara en sak så bör man välja att hålla sig till den som är mest parsimonisk. Det betyder den av hypoteserna som är enklast eller minst långsökt. Valet står alltså mellan en osynlig Gud eller oräkneliga osynliga universum. Som kristen tycker man att valet är lätt och förundras över att inte alla tycker som en själv, även om man naturligtvis förstår anledningen – frågan om Guds existens är en djupt andlig, personlig och känslig fråga. Han får bara inte finnas. Som Kristina från Duvemåla inte sjöng.

Februari 2024

Bild: NoName_13 på Pixabay

En dag häromveckan hade min gode vän och träningskompis feber några dagar och var hemma från jobbet. Onsdag morgon hade han så ont i knäna att han inte kunde stödja på benen. Han fick ta ambulansen in till Sahlgrenska. Mindre än ett dygn senare var han död. Sepsis.

Inte bara jag, utan hela ön sörjer sin ICA-föreståndare och vän. 52 år.

För att inte tala om de allra närmaste…

Läser man de poetiska bibelböckerna i det Gamla testamentet som Jobs bok, Psalmerna eller Predikaren så inser man att det här är situationer som troende i alla tider bevittnat och beklagat sig över: Rättfärdiga och kärleksfulla personer får sluta sina dagar alldeles för tidigt medan vidriga människor får leva länge och väl i sina lyxvillor, mätta och belåtna och till synes bekymmerslösa.

Det där tar somliga människor till intäkt för att det inte finns någon Gud. Men det gjorde inte Bibelns många författare. Inte ett dugg. Och inte jag heller. Det var just till en sådan trasig och orättvis värld som Jesus kom och som han sände ut sina lärlingar i.

I häftet med rubriken Avsikt? Som jag berättade om i förra månadens reflektion refererar jag till den kände kristne författaren C. S. Lewis:

”…det Jesus sade om sig själv lämnar oss med två, bara två, alternativ: Antingen var han historiens värsta lögnare, färdig för mentalsjukhuset. Eller så talade han sanning. Vem skulle annars säga ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern (Gud) utom genom mig.” ¹ eller ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör.” ²? Vi har ett val. Ett livsavgörande sådant.”

I minnesboken efter min vän nere på ICA skrev jag min personliga hälsning. Den löd kort och gott: ”Vi ses!” Jag brukar säga ibland att det är så praktiskt med våra kroppar, för de gör så att man kan se var andra själar befinner sig någonstans.

Jag säger det delvis som en pik till perspektivlösa ateister som försöker intala främst sig själva men också andra att själen inte existerar. Men framför allt för att jag är övertygad om att det är dagens sanning. Min vän lever i allra högsta grad. Enda skillnaden är att han har ett vidare perspektiv på tillvaron nu än för ett par veckor sedan. Och han får se Jesus. Lite avundsjuk är jag, men den som väntar på nåt gott…

[1]  Joh 14:6.   [Tillbaka till texten]

[2]  Joh 11:25.   [Tillbaka till texten]

Januari 2024

Bild: Public domain https://pxhere.com/en/photo/589235.

Livet, om man har förmånen att få leva det, har sina olika skeden. Just nu tror jag att jag befinner mig mellan ett par sådana. Under de senaste 6-7 åren har jag bokstavligen ägnat tusentals timmar till att skriva artiklar för magasinet Genesis i egenskap av dess redaktör. Det har varit en väldigt lärorik tid när jag mer eller mindre ”tvingats” – huvudsakligen av mig själv – att läsa in mig på en mängd intressanta områden för att sedan dela med mig av insikterna till läsekretsen. Nu känns det tryggt och skönt att kunna överlämna stafettpinnen till min mycket kompetente redaktionskollega Jörgen.

Eftersom skrivandet med tiden har blivit något av ett kall för mig, så kommer jag säkert att fortsätta med det om jag får leva (etc). Nu kan det ske under lite mer avslappnade former än vad det av naturliga skäl blir i en redaktion för ett magasin med fasta utgivningsdatum.

Just i dagarna pustar jag ut efter att ha korrekturläst ”mitt” sista nummer av magasinet i egenskap av dess redaktör (det är självklart inte mitt, eftersom vi som sagt är en redaktion som arbetat tillsammans). Det kommer ut i månadsskiftet februari/mars tillsammans med en minitidning i A5-format. Denna är avsedd att användas i mötet med människor som ännu inte insett att det finns en Skapare och som lever i föreställningen att Jesus var en i mängden bland andra smarta och retoriska filosofer.

Som en ”mall” för bilagetexten använde jag den predikan som Paulus höll för ett par tusen år sedan inför den så kallade Areopagen i Aten. Du kan läsa originalstoryn i Apostlagärningarna 17:22-34. Den mer tidsanpassade varianten som kommer med magasinet hittar du som en pdf här (där finns några små korrekturfel som jag kommer att justera till en eventuell nytryckning). Ifall du inte hittar notförklaringarna och referenser så beror det på att de ligger på föreningen Genesis webbsida. Det finns en länk till dem på sidan 30 i häftet. Du kan också hitta dem här.

Bilagan är en liten fingervisning om det nya skede som jag tror att jag är på väg in i. Nämligen att visa på hur det faktum att det finns en skapare hänger ihop med den där mannen som föddes i ett litet stall på nuvarande Västbanken nära Jerusalem. Jesus alltså, för den som inte hört storyn förut. Hur man ska kunna kommunicera detta till vår tids sekulariserade svenskar, eller egentligen vem som helst, på ett relevant och trovärdigt sätt. Det vill jag ägna en del av min tid åt framöver.

När jag skriver det här har det precis hunnit bli februari och jag sitter på tåget på väg till Uppsala för en konferens om Tik Tok. Eftersom dagens unga människor knappast sätter sig ner och läser gamla gubbars långa artiklar så får man försöka hitta vägar att fördela innehållet i mer relevanta format. Som till exempel korta videor.

För det här handlar om saker så viktiga att kommunicera till en förvirrad omvärld att det vore rent straffbart att hålla det för sig själv eller förpacka det i paket som ingen öppnar.

För fler månadsreflektioner - scrolla upp och välj årtal i menyraden till höger på sidan!