Juni 2024
Enligt evolutionsteorin är människan ett djur bland andra. På samma sätt som man menar att fåglar utvecklat en enastående flygförmåga och fiskar en enastående simförmåga menar man att människan utvecklat en enastående tankeförmåga. Människan har, precis som alla andra djur, under miljontals år utvecklat sina särskilda förmågor, och man ser därför ingen anledning att placera människan i en klass för sig.
Om man likväl gör det kan man bli beskylld för något som kallas speciesism. Detta anses vara närbesläktat med rasism och sexism, med den skillnaden att det här är frågan om en särskild art (eng. species), vanligen den man själv tillhör, som gynnas på bekostnad av någon eller några andra arter. Vissa filosofer och djurrättsaktivister som betraktar sig som anti-speciesister, framhåller det ur evolutionär synvinkel inkonsekventa i att vi behandlar hundar annorlunda än nötboskap. Men framför allt att vi betraktar oss själva i egenskap av människor som överlägsna alla andra arter och därför påstår oss ha rätt att behandla dessa som vi finner lämpligt. Att tala om människovärde som någonting exklusivt i förhållande till värdet av en annan art betraktas som en subjektiv värdering som inte går att motivera eftersom alla jordens arter har en lika lång evolutionär historia.1
Den evolutionära synen på människan som ett djur bland andra och med ett människovärde i nivå med ett hundvärde, sillvärde eller flugvärde är omöjlig att leva efter på ett konsekvent sätt. Idéns oanvändbarhet är en tydlig indikation på att den är djupt felaktig. Att framhålla människans unika värde är inte uttryck för någon naturvidrig speciesism utan för en krass realism. Idén att djurens värde är likställda människans är inte bara omöjlig att efterleva – den leder dessutom obönhörligen till en devalvering av människovärdet och till en demoralisering av människan.
Naturalismen förnekar den andliga dimensionen av en människas natur och betraktar medvetandet som en oplanerad evolutionär biprodukt som innebar konkurrensfördelar för de individer som råkade ärva anlagen för det. Därför upplever vi oss medvetna om vår omvärld, om än utan några garantier för att våra upplevelser harmonierar med den rådande verkligheten.
I praktiken lever vi förstås som om vår själsliga-andliga dimension vore högst verklig och i full harmoni med omvärlden; även evolutionsbiologer upplever sig stundtals glada och vid andra tillfällen ledsna, arga och förorättade, i synnerhet när de möts av evolutionskritik.
Bara med en biblisk världsbild blir verkligheten begriplig!
***
[1] Vilket i och för sig är inkonsekvent eftersom man knappast kan använda sig av evolutionsteorin för att ha någon invändning mot att till exempel en isbjörn dödar och äter upp en säl. [Tillbaka till texten]
***
Maj 2024
Natten till 6 maj fick min kära mamma sluta sina jordedagar efter sitt sekellånga liv.
Det är inte ovanligt att människor blir bittra och krävande för sin omgivning på äldre dar, i synnerhet om man blir dement och lite förändrad till sin person. Mamma hade Alzheimer de sista åren och var verkligen dement, men hon fanns alltid närvarande i stunden, så det gjorde inte så mycket. Hon var aldrig påträngande eller krävande, bara tacksam för de stunder man var hos henne.
***
Mammas bästa kompis de sista åren när alla gamla vänner hunnit dö ifrån henne hette Marianne. En rödvitrandig karamell som hon älskade. Den enda gång hon tackade nej till en sådan var sista dagen hon var i livet. Jag hälsade på henne då. Och när hon inte ville ha karamellen förstod jag att det inte kunde vara så långt kvar.***
Vi pratade inte mycket om Gud jag och mamma. Men Han var på något sätt underförstådd för henne hela tiden. Och den tro mamma hade präglade hennes personlighet på ett väldigt enkelt och okomplicerat sätt. Den lyste igenom i hennes sätt att vara och gjorde henne trygg. Hemtjänsten kallade henne sin lilla ängel, och det gjorde personalen på demensboendet också, där hon bodde den sista tiden. Hon behöll sin positiva, tacksamma och humoristiska personlighet in i det sista, trots att korttidsminnet i princip var helt borta och att hon i princip varken såg eller hörde.***
Min fru och jag hade under ett antal år en tradition att ta med mamma på bilutflykter i samband med hennes födelsedagar. Ibland till glasriket i Småland, en gång till Grimslöv där min mormor Hulda växte upp, ofta till Helsingborg som hon älskade.Några gånger åkte vi över till Köpenhamn. En gång (jag är osäker på om hon var 75 eller 80) när vi var där, besökte vi den danske skulptören Bertel Thorvaldsens museum. För den som inte är uppdaterad var Bertel Thorvaldsen en berömd 1800-talsskulptör som gärna arbetade i vit marmor.
En av skulpturerna gjorde ett speciellt intryck på mamma. Hon återkom till det flera gånger under resan. - Det var något speciellt med den, jag kan inte förklara det, sade hon med eftertryck.
Statyn i fråga föreställde Jesus Kristus. Originalet står för övrigt längst fram i Köpenhamns domkyrka (Vor Frue Kirke) med skulpturer av de 12 apostlarna stående längs sidoväggarna, alla vända framåt mot Jesusgestalten. Det var just att stå inför Jesusgestalten som fascinerade mamma den där gången.
Den uppståndne Kristus av Bertel Thorvaldsen (Foto: Wikimedia commons)
Arrangemanget som sådant var trendbrytande rent kyrkohistoriskt sett, eftersom det som regel var och är den lidande, korsfäste Kristus som brukar avbildas på kyrkornas altartavlor. Men den här gestalten var både kraftfull, strålande och fridfull på samma gång, mer påminnande om den Jesus som tre av apostlarna fick se på Förklaringsberget och som aposteln Johannes fick möta i sin syn i inledningen av Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.***
Snabb framspolning till söndagen 5 maj i år. Det var dagen före mamma fick sluta. Frun och jag var på gudstjänst i öns frikyrka. En man från ön berättade om dagen när hans egen mor dog. Hon hade brottats med psykisk ohälsa en stor del av sitt liv och han hade bett och trott och hoppats att hon skulle bli fri från sitt avgrundsdjupa själsliga mörker, men i stället hade hon blivit allt sämre och låg nu på sitt yttersta. Den natten hade mannen en dröm. Han såg Jesus, strålande i ett vitt ljus och vid hans sida sin mor, som ung på nytt, strålande av glädje och klädd i vita kläder. I samma stund väcks han av en telefonsignal. Det var dödsbud från sjukhuset…***
Efter gudstjänsten åkte jag in till stan, för jag skulle till Stockholm några dar för föreläsningar på en bibelskola. Innan tåget gick passade jag på att titta till mamma. Det var då hon inte ville ha sin Marianne. Vi sade hejdå, jag sade att jag älskade henne, men vet inte om hon hörde det.
På morgonen såg jag på min mobil att sköterskan på demensboendet hade ringt mig strax efter kl 03. Jag anade vad det gällde och ringde tillbaka och pratade med henne. Hon berättade att mamma mycket riktigt fått sluta en stund före kl 03. Jag ringde min fru och berättade. Hon berättade då att hon vaknat vid tretiden av ett ljussken i rummet. Och sedan hade hon somnat om igen.
Eftersom jag var i Stockholm åkte frun
in till fastlandet och demensboendet. Hon skickade mig några bilder från mammas rum. På nattduksbordet se bilden här intill) stod en vit statyett, Thorvaldsens Kristus. Jag frågade henne om det var hon som ställt den där. Det var det inte.
När jag kom tillbaka till Göteborg ett par dagar senare åkte jag direkt till boendet. Jag passade på att fråga personalen om statyetten. De visste inte heller varifrån den kom. De trodde att den tillhörde mamma, men det gjorde den ju inte. Vems den är eller var ifrån den kom vet jag inte ännu idag, men jag fick låna den till begravningen.
***
Jag är säker på att varje detalj i det jag beskrivit är helt naturlig. Min fru kan ha sett ett ljussken från en bil (vilket är osannolikt på ön där vi bor), eller helt enkelt drömt. Statyetten är kanske kvarglömd från prästen som bodde på samma avdelning för några år sedan, och någon i personalen råkade hitta den i ett städskåp och tyckte att den passade bra på mammas dödsbädd. Varje enskild ton från ett piano kan orsakas av fallande kottar i en stormby. Men att de råkar falla i just den takt som behövs för att de ska samverka till en pianosymfoni är högst osannolikt. Det är upp till var och en att se förklaringen i kottar eller en pianist.
Sammanträffanden är ett av många sätt som Gud använder för att tala till oss på. Det är vi som väljer att tolka dem med eller utan Pianist. En sak vet jag: Mamma är med Jesus, klar i tanken, ung på nytt och strålande som Han. Och den vissheten är oberoende av statyettlogistiken, den är grundad i Guds Ord och Jesus löften. Ska bli härligt att träffa henne igen en dag!
April 2024
Bild från Open Doors
Det fanns en tid på 80-talet när framgångsteologi var i ropet. Bli kristen så kommer livet att bli en räkmacka och du får dyr villa, god hälsa och antingen Mercedes eller BMW, beroende på hur stark tro du har.Den teologin är dessbättre inte så vanlig längre. Visst var Abraham förmögen mätt med den tidens mått, för att inte tala om kung Salomo, men skulle rikedom vara ett tecken på gudfruktighet så är det ju helt utanför regelboken att profeten Jeremia fick tillbringa en betydande del av sitt liv sittande i fängelse, som flykting eller i en brunn, fjärran från guld och purpurmantlar. För att inte tala om Jesus som inte ägde någonting alls av det jordiska.
Om nu teologin som fokuserade på framgång och hälsa i princip är ett övergivet koncept inom kristenheten, så tycks den ironiskt nog frodas bland kristendomens motståndare. Sådana kan utan problem påstå att sjukdom och lidande är argument mot att Gud finns. Om Gud hade funnits, menar de, skulle världen vara ett paradis och inga missbildade små barn födas och alla kristna skulle få allt de bad om. Ingen kristen skulle vara sjuk eller fattig. Om en kristen på Storgatan 12 bad om värme och solsken och en annan på Storgatan 13 bad om snö, så skulle det bli bådadera på samma gång. Eftersom det inte händer så bevisar det att Gud inte finns.
Nu är framgångsteologi en lika djupt obiblisk vanföreställning helt oavsett om den råkar framföras av karismatiska pastorer eller av sekulärhumanister.
Mercedesen är inte ett bevis för ägarens starka tro. En sådan yttrar sig på helt andra sätt. Den visar sig i att människor väljer att hålla fast vid sin bekännelse trots att bönesvaret tycks utebli, trots att hälsan vacklar, trots att både man själv och nära och kära drabbas av sjukdom, sorg, arbetslöshet och allt annat elände som kan nämnas. Trots att bomberna haglar och säkerhetspolisen letar efter ens adress för att man konverterat från islam eller hinduism. Motgångar i livet används som ett alibi för en västerländsk bortskämd elit att inte befatta sig med Gud. För dem i världen som verkligen har det svårt är prövningarna inget argument att avvisa Gud, utan tvärt om en anledning att söka Honom av hjärtat.
Vill man bli superrik och få materiell framgång ska man i stället ingå ett förbund med själafienden, vilket det sägs att många celebriteter gjort. Det anses vara ett säkert recept på internationellt kändisskap, vita limousiner och privatjet. Om det är sant vet jag inte, men jag misstänker det. Satan lovade Jesus alla riken i världen, bara han tillbad honom där i öknen.
Bibelläsaren vet att olyckor drabbar onda som goda, på samma sätt som Guds godhet flödar över både onda och goda. Vore det inte så skulle människor söka Gud för att få materiella fördelar, vilket var framgångsteologins mörka kärna.
Den belöning som en kristen får för att han eller hon väljer att prioritera Gud är av ett helt annat slag. Den är först och främst en djup förvissning om att synderna är förlåtna, att Jesus flyttat in i hjärtat genom sin Ande och att en evighet tillsammans med Honom väntar efter det här jordelivet. Den vissheten går inte att kommunicera med ord till en ”utomstående”, den kan bara erfaras och sammanfattas i ett enda hebreiskt ord: Shalom. Gud tar hand om de sina och vägleder dem, fast inte alls så som de gudsfrånvända tänker sig.
Underfundige Ingemar Olsson kallade det rätt och slätt motgångsteologi!
Mars 2024
Bild av Mr Believer från Pixabay
Ordet anthropos är ett grekiskt ord som betyder människa. Den så kallade ”antropiska principen” uttrycker det faktum att universum förefaller som ”gjort” för att vi människor ska kunna finnas till och utforska världen, vilket egentligen är en högst biblisk tanke. Men eftersom någonting sådant inte ryms inom det naturalistiska perspektivet på tillvaron så har sekulära fysiker och astronomer formulerat ett antal förklaringsmodeller för att försöka hitta vägar att (bort)förklara denna i deras ögon märkliga observation.
Den vanligaste av modellerna brukar gå under namnet multiversumhypotesen. Det är en modell som förutsätter att det förutom vårt universum finns eller har funnits svindlande mängder av andra, så kallade parallella universum. Ingen förväntar sig att några sådana ska kunna vare sig ses eller undersökas, men det tycker man spelar mindre roll. Det viktiga är att det ökar sannolikheten för att ett antropiskt universum som vårt skulle råka uppstå åtminstone någon gång. Som här och nu.
Själv tycker jag att det där med parallella universum är en väldigt långsökt förklaring. (Och inom parentes sagt är de andra materialistiska förklaringsmodellerna som lagts fram inte mindre långsökta.) Bibelns förklaring till att världen förefaller vara gjord för oss människor är att den faktiskt är just precis det. Den modellen kräver tro på en osynlig Skapare, vilket är anledningen till att den till skillnad från de andra modellerna inte är vetenskapligt accepterad.
Å andra sidan kräver multiversumhypotesen tro på myriader andra universum än vårt eget som inte heller de är synliga. Eller närmare bestämt ens möjliga att påvisa eftersom de i så fall skulle utgöra en del av vårt eget universum vilket de per definition inte är.
Det finns en regel inom vetenskapsteorin som säger att om det finns flera olika hypoteser som alla gör anspråk på att förklara en sak så bör man välja att hålla sig till den som är mest parsimonisk. Det betyder den av hypoteserna som är enklast eller minst långsökt. Valet står alltså mellan en osynlig Gud eller oräkneliga osynliga universum. Som kristen tycker man att valet är lätt och förundras över att inte alla tycker som en själv, även om man naturligtvis förstår anledningen – frågan om Guds existens är en djupt andlig, personlig och känslig fråga. Han får bara inte finnas. Som Kristina från Duvemåla inte sjöng.
Februari 2024
Bild: NoName_13 på Pixabay
En dag häromveckan hade min gode vän och träningskompis feber några dagar och var hemma från jobbet. Onsdag morgon hade han så ont i knäna att han inte kunde stödja på benen. Han fick ta ambulansen in till Sahlgrenska. Mindre än ett dygn senare var han död. Sepsis.
Inte bara jag, utan hela ön sörjer sin ICA-föreståndare och vän. 52 år.
För att inte tala om de allra närmaste…
Läser man de poetiska bibelböckerna i det Gamla testamentet som Jobs bok, Psalmerna eller Predikaren så inser man att det här är situationer som troende i alla tider bevittnat och beklagat sig över: Rättfärdiga och kärleksfulla personer får sluta sina dagar alldeles för tidigt medan vidriga människor får leva länge och väl i sina lyxvillor, mätta och belåtna och till synes bekymmerslösa.
Det där tar somliga människor till intäkt för att det inte finns någon Gud. Men det gjorde inte Bibelns många författare. Inte ett dugg. Och inte jag heller. Det var just till en sådan trasig och orättvis värld som Jesus kom och som han sände ut sina lärlingar i.
I häftet med rubriken Avsikt? Som jag berättade om i förra månadens reflektion refererar jag till den kände kristne författaren C. S. Lewis:
”…det Jesus sade om sig själv lämnar oss med två, bara två, alternativ: Antingen var han historiens värsta lögnare, färdig för mentalsjukhuset. Eller så talade han sanning. Vem skulle annars säga ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern (Gud) utom genom mig.” 1 eller ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör.” 2? Vi har ett val. Ett livsavgörande sådant.”I minnesboken efter min vän nere på ICA skrev jag min personliga hälsning. Den löd kort och gott: ”Vi ses!” Jag brukar säga ibland att det är så praktiskt med våra kroppar, för de gör så att man kan se var andra själar befinner sig någonstans.
Jag säger det delvis som en pik till perspektivlösa ateister som försöker intala främst sig själva men också andra att själen inte existerar. Men framför allt för att jag är övertygad om att det är dagens sanning. Min vän lever i allra högsta grad. Enda skillnaden är att han har ett vidare perspektiv på tillvaron nu än för ett par veckor sedan. Och han får se Jesus. Lite avundsjuk är jag, men den som väntar på nåt gott…
[1] Joh 14:6. [Tillbaka till texten]
[2] Joh 11:25. [Tillbaka till texten]
Januari 2024
Bild: Public domain https://pxhere.com/en/photo/589235.
Livet, om man har förmånen att få leva det, har sina olika skeden. Just nu tror jag att jag befinner mig mellan ett par sådana. Under de senaste 6-7 åren har jag bokstavligen ägnat tusentals timmar till att skriva artiklar för magasinet Genesis i egenskap av dess redaktör. Det har varit en väldigt lärorik tid när jag mer eller mindre ”tvingats” – huvudsakligen av mig själv – att läsa in mig på en mängd intressanta områden för att sedan dela med mig av insikterna till läsekretsen. Nu känns det tryggt och skönt att kunna överlämna stafettpinnen till min mycket kompetente redaktionskollega Jörgen.
Eftersom skrivandet med tiden har blivit något av ett kall för mig, så kommer jag säkert att fortsätta med det om jag får leva (etc). Nu kan det ske under lite mer avslappnade former än vad det av naturliga skäl blir i en redaktion för ett magasin med fasta utgivningsdatum.
Just i dagarna pustar jag ut efter att ha korrekturläst ”mitt” sista nummer av magasinet i egenskap av dess redaktör (det är självklart inte mitt, eftersom vi som sagt är en redaktion som arbetat tillsammans). Det kommer ut i månadsskiftet februari/mars tillsammans med en minitidning i A5-format. Denna är avsedd att användas i mötet med människor som ännu inte insett att det finns en Skapare och som lever i föreställningen att Jesus var en i mängden bland andra smarta och retoriska filosofer.
Som en ”mall” för bilagetexten använde jag den predikan som Paulus höll för ett par tusen år sedan inför den så kallade Areopagen i Aten. Du kan läsa originalstoryn i Apostlagärningarna 17:22-34. Den mer tidsanpassade varianten som kommer med magasinet hittar du som en pdf här (där finns några små korrekturfel som jag kommer att justera till en eventuell nytryckning). Ifall du inte hittar notförklaringarna och referenser så beror det på att de ligger på föreningen Genesis webbsida. Det finns en länk till dem på sidan 30 i häftet. Du kan också hitta dem här.
Bilagan är en liten fingervisning om det nya skede som jag tror att jag är på väg in i. Nämligen att visa på hur det faktum att det finns en skapare hänger ihop med den där mannen som föddes i ett litet stall på nuvarande Västbanken nära Jerusalem. Jesus alltså, för den som inte hört storyn förut. Hur man ska kunna kommunicera detta till vår tids sekulariserade svenskar, eller egentligen vem som helst, på ett relevant och trovärdigt sätt. Det vill jag ägna en del av min tid åt framöver.
När jag skriver det här har det precis hunnit bli februari och jag sitter på tåget på väg till Uppsala för en konferens om Tik Tok. Eftersom dagens unga människor knappast sätter sig ner och läser gamla gubbars långa artiklar så får man försöka hitta vägar att fördela innehållet i mer relevanta format. Som till exempel korta videor.
För det här handlar om saker så viktiga att kommunicera till en förvirrad omvärld att det vore rent straffbart att hålla det för sig själv eller förpacka det i paket som ingen öppnar.
December 2023
En glad kalv
Ett år är slut. Ett ok år för egen del. Ett riktigt kass år för många och för världen överlag.
Krigen i Ukraina och Israel med omgivningar har dominerat året som gått, och i skymundan finns andra oroshärdar som ligger och pyr. Måtte de inte få syre under 2024.
Jag har börjat längta på allvar nu.
Efter Guds Rike.
Det är bara den som kan sin Bibel och tror på Bibelns Gud som vet om det. Att Jerusalem en dag ska bli världens huvudstad. Inte att undra på att det drar ihop sig på allvar därnere i Mellanöstern.
Och det dröjer inte länge förrän Jesus härskar i sin härlighet, Människosonen som du kan läsa om i Dan 7:9-14 och Matt 25:31.46. Nya ledare, en ny värld, när träden ska jubla och vattnet bli klart och fyllt av liv och mångfald igen.
Då blir det andra bullar. Allt ska fram i ljuset. Alla baktankar, alla hemliga konspirationer, alla hemliga ordenssällskap, alla mörka hemligheter ska fram och all ondska få sin rättvisa dom. Alla dårar som trodde att det gick att dölja sanningen för universums Herre. Och alla så kallade religiösa som inbillat sig och varandra att man kan kalla sig kristen och tro vad som helst och leva hur som helst.
En ny världsregering, men inte av det slag som dagens globalister drömmer om.
Det blir en dag utan dess like. Hädanefter kommer världens ledare att vara hundraprocentigt ärliga, trovärdiga och moraliskt oklanderliga, prestigelösa, fria från korruption, mutor, maktbegär och sexuella utsvävningar. En utopi kan man tycka, med tanke på hur världens nuvarande maktelit beter sig.
Det blir en dag när det som är fel nämns vid dess rätta namn, när rättfärdighet belönas och orättfärdighet bestraffas.
Den dagen kommer jag att ge mig ut i bergen och hoppa och jubla som en nyutsläppt kalv. December i all ära, men jag ska leta fram gympaskorna.
Den ljusnande framtid är vår.
Gott nytt 2024!
November 2023
Krig. Bildkälla: Pxhere, Creative Commons
Köln 1945, Heilbronn 1945, Hamburg 1943
Vi har alla sett bilderna från Gaza och Khan Yunis. Sönderbombade bostadskvarter. Städer i ruiner.
Vems är skulden? Enligt media och demonstrationstågen längs Avenyn är det ingen tvekan: Israels!
Men kommer du ihåg alla liknande bilder från skolårens historieböcker? Köln, Heilbronn, Hamburg. Rykande ruinhögar. Vems var skulden då? Amerikas? Englands? Frankrikes?
Ja, visst var det de som bombade. Men skuldfrågan är inte helt självklar, eller hur? Vad var orsak och vad var verkan då? Vad var alternativet då?
Med tanke på nutidens historierevisionistiska woke-anhängare lär det inte dröja länge förrän vi får höra att de verkliga skurkarna var de där imperialiststaterna som dristade sig att bomba oskyldiga nazistsympatisörer. Jag är beredd att slå vad.
Oktober 2023
Vad är det som händer? Har världen blivit galen? Våld, ondska, kriminalitet, korruption, hämndlystnad, desperation, frustration, rädsla och alla tänkbara fasor lamslår folk och nationer. Städer och länder faller sönder, om inte utifrån genom bomber så från insidan genom anarki, droger och kriminalitet.
Och lögner, lögner, lögner. Få tror längre på några sanningar. Eller kanske snarare – var och en tror på den sanning man själv föredrar. För verklig sanning tycks ha mist sin relevans. Den existerar bara i form av någonting relativt och kontextberoende. Det är den sataniska skörden av generationers draksådd, av den oheliga alliansen mellan postmodernismens förvirrade flumfilosofi och naturalismens själlösa anti-intuitiva svammel om slump och årmiljarder.
Därför lever vi i en tid när ögonvittnesskildringar inte längre betyder någonting, när fotografier, filmer och ljudinspelningar manipuleras och där artificiell intelligens vidarebefordrar de lögner och halvsanningar som tidsandan dikterar. Snart är vi i en situation där ingen evidens i världen längre har makt att övertyga någon.
När grundvalarna bryter samman, vad kan den rättfärdige göra?” (Ps 11:3)Det är i en situation som den som tiden är mogen för Lögnens son att träda fram och skapa ordning och reda och en alldeles ny sanning och världsordning. Mörker förklätt till ljus, som få kommer att ha omdöme kvar till att avslöja.
Vi har fått den värld vi gjorde oss förtjänta av. Vi övergav tron på Gud och hans Ord och bud och satte hellre vår tillit till de normlösa lögnandar som dominerar kultur, politik, religion och media, skickligt men omärkligt koreograferade av Lögnens fader i egen hög person.
Medan kaos sakta kryper närmare för varje timma sitter vi här i våra små imaginära skyddsrum. Inte av betong utan av illusionen om att allt kommer att förbli lika lugnt och tryggt som det alltid varit och att de därute får skylla sig själva.
Men vi kommer också att få skylla oss själva. För att vi var så fega att vi aldrig höjde vår röst till försvar för Bibelns trovärdighet, för rätten till liv, för grundläggande normer om kön och sexualitet, mot vanföreställningen om människans inneboende godhet och att ondska är någonting miljöbetingat som går att utrota med höjda socialbidrag.
Men framför allt för att vi inte ville störa våra medmänniskor med budskapet om att Jesus dog för våra synder och att Han kan och vill förvandla varje ont och egoistiskt människohjärta på väg mot avgrunden. En dag inför Guds tron och med facit i hand kommer det att visa sig vara det vi ångrar mer än allting annat: ”Varför berättade du aldrig?”
September 2023
Tänka sig att få ha varit på hundraårskalas med sin mamma!
Det är stort.
Brev med grattis undertecknat av både Carl-Gustav och hans Silvia.
Du är ett levande bevis på att Guds löften håller. Det står i de tio budorden:
”Visa respekt för dina föräldrar, så ska du få ett långt liv i det land som HERREN, din Gud, ger dig”
(2 Mos 20:12)
Det har du verkligen gjort. Du bodde hemma hos dina föräldrar och tog hand om dem ända till slutet, och när de till slut kommit hem till det himmelska hemmet tog du hand om dina åldriga båda systrar den ena efter den andra, en tämligen otacksam syssla.Att din basföda nu i många år varit Noblesse med apelsinsmak och Mariannekarameller är dig väl förunnat efter väl utfört arbete.
Må Gud fortsätta att välsigna dig i din stora och stilla förnöjsamhet!
Det var det klart bästa med årets september. Det slår till och med hummerfisket…
Augusti 2023
Från Härjedalsfjällen härom veckan...
Vi har det i skafferiet:
• Hjortronsylt (till glass)
• Hallonsylt (till pannkakor)
• Björnbärssylt (till äggost)
• Åkerbärssylt (till kex). Fast den sylten är slut nu. Snälla norrlänningar – skicka mig en burk!
Dessa fyra bär tillhör alla en och samma grupp, nämligen hallonsläktet, på latin Rubus, som i sin tur tillhör rosfamiljen, Rosaceae.
Alla härstammar från en och samma grundform, på motsvarande sätt som alla hundar och vargar härstammar från ett urhunddjur och alla kattdjur härstammar från ett och samma urkattdjur.
Trots att bären tillhör ett och samma släkte och sannolikt är väldigt lika varandra till sin genetik, så har alla helt unika och rent himmelska aromer.
Himmelska är rätta ordet. För mig är de här olika aromerna ett uttryck för Guds omsorg, ja rent av ett gudsbevis, som ingen ateist i världen skulle kunna ta ifrån mig.
Enligt Wikipedia finns det 1407 olika arter av Rubus och 60 observerade hybrider dem emellan. Var och en med sina smaknyanser. Det här har ingenting med evolution att göra, det är bara exempel på variation inom ramen för den grundtyp som Gud en gång skapade.
Du kanske tycker det är självklart att det finns en massa olika bär med ljuvliga smaker, men det är det verkligen inte. Det är faktiskt nog så anmärkningsvärt att vår mat växer upp ur jorden av sig själv (i samarbete med våra välsignade bönder). Inte heller det är självklart. Men att dessa rubusarter finns tillgängliga för oss att plocka, sylta och njuta av – det är ingenting annat är ren och skär bonus!
Det är så uppenbart att Rubus är gåvor från Gud.
Så det är inte mer än rätt att vi tackar Honom varje gång vi smakar på dem!
Juli 2023
Vissa saker är så självklara att det inte finns någon anledning att ens nämna det: Vatten rinner nedåt, när solen går upp blir det ljusare och mogna lingon är röda.
En annan lika självklar sak är det här med orsak och verkan: När det stormar svajar träden, när man badar blir man blöt och när det brinner blir det varmt.
Det är klart att någon skulle kunna hävda motsatsen ifall vederbörande är lagd åt det hållet. I dessa postmoderna tider förväntas man som bekant klappa en sådan person på axeln, hålla med och tänka att sanningen är någonting relativt och att om personen påstår att det blir kallt när det brinner i byxorna så är det sant för den personen och personlighetskränkande om ifall man skulle ha någon invändning.
Man hade kunnat hoppas att det bara var enstaka udda individer som hade så där extrema åsikter, men så är inte fallet. Ibland kan det förstås finnas naturliga förklaringar. Om en person är totalt blind från födseln kan man ju knappast förebrå honom eller henne för att inte veta att det faktiskt blir ljust när solen går upp eller att lingon är röda. Sådant är både naturligt och ursäktligt.
Om en seende person däremot aktivt väljer att blunda varje gång solen går upp eller under varje skogspromenad och vidhålla sådana uppfattningar så är det onaturligt och tämligen oursäktligt.
Och ligger där tre stenar på varandra så finns slumpalternativen inte längre på kartan. Nu råder det inga som helst tvivel om att någon med vett och vilja placerat stenarna där, som en markering av något slag. Vem som gjort det, och med vilken avsikt, det kan vi förstås bara spekulera om. Det här illustrerar den där lagen om orsak och verkan, men inte tillämpad på stormar och träd utan på avsikter och mönster. Förmågan att på det här viset avslöja avsikter genom de mönster de ger upphov till är ingenting vi lärt oss av våra föräldrar eller i skolan. Det är en intuitiv och medfödd förmåga som alla människor besitter därför att den är nödvändig på många av livets områden.
Så här långt borde ingen läsare vara oense med mig.
Såvida vederbörande inte anat vart jag vill komma, vill säga. För det finns omständigheter i tillvaron då människor slutar att tänka rationellt och upphör med att tillämpa den självklara principen om orsak och verkan därför att slutsatserna blir alltför påträngande, alltför personliga, alltför livsavgörande.
För vad är de där tre stenarna i jämförelse med den fina balansen i vårt solsystem, mot lagarna som bestämmer atomernas egenskaper, mot all den rikedom av former, färger och egenskaper vi finner i den levande världen och mot de svindlande intrikata informationssystemen i DNA som förvandlar ett ägg till en nyckelpiga, ett annat till en orkidé, ett tredje till en påfågel och ett fjärde till en människa? - Ja, men det är ju en helt annan sak, invänder någon, för sådant finns andra förklaringar än avsikt och intelligens.
Vad finns det för grund till en sådan invändning? Absolut ingen. Ingen annan än den berättelse vi hört om och om igen alltsedan barnsben – att världen och livet blivit till av sig själv, utan avsikt, utan någon Gud. Det vore det mest onaturliga i världen.
Om dessa tiger så kommer stenarna att ropa, sade Jesus.
Ta en promenad idag. Hör stenarna ropa. Och allt annat med dem. Rensa hjärnan och sinnet från absurda inlärda föreställningar om slump, planlöshet och meningslöshet. Bejaka lagen om orsak och verkan: Det måste finnas Någon som ville världen, livet, dig och mig.
- Men vem är i så fall Någon?
Sakta i backarna. Det är nästa fråga. Ställ den till Honom själv. Det är där det måste börja!
Bildkällor: Stenbilderna: undertecknad. Fosterbilden: Lennart Nilsson
För fler månadsreflektioner - scrolla upp och välj årtal i menyraden till höger på sidan!
Copyright © 2024 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund