December 2015
Idag hade jag tänkt gå till jobbet, men insåg när frun och grabben gått till sina respektive arbetsplatser att det vore väldigt skönt med en dag i lugn och ro efter en intensiv julhelg med huset fullt av nära och kära. Så jag bytte jeansen mot träningsoverallbrallorna, plockade fram mobilkalendern och flyttade fram dagens arbetsuppgifter till morgondagen. Det är sådana friheter man kan ta sig som skolledare under lovtid.
En av de få saker jag bestämde mig för att göra den här lediga mellandagen var att komma på något att skriva om i årets sista månadsreflektion. Det där skrivandet en gång i månaden kräver alltid ett visst mått av lugn och ro. Med huvudet fullt av spretiga tankar hasade jag ut i köket, laddade en kanna te, fyllde en stor kopp till brädden och gjorde en ansats att samla tankarna kring vad jag skulle skriva om.
Det var då det hände.
När jag satte mig ner i skinnfåtöljen med koppen i höger hand och smartfånen i den vänstra råkade jag spilla en slatt av det kokheta teet på mitt lår. Det brände till rejält, för teet var som sagt alldeles nybryggt.
- Jaha, hann jag tänka medan jag grimaserade: - Om allting har en mening, vad var då meningen med det där?
Det visade sig bli just där och då som december månadsreflektion blev till!
För när jag efter en stund råkade titta 
ner på den blöta fläcken på min bralla kom jag helt osökt att tänka på den där stormiga natten när lärjungarna befann sig i en båt mitt ute på Galileiska sjön. Kolla själv på bilden härintill.
Minuterna innan hade Jesus kommit gående mitt bland vågorna och nästan skrämt livet ur lärjungarna som trodde att de såg ett spöke. Sen hade han uppmanat Petrus att kliva över relingen och komma ut till honom bland vågorna.
Petrus var nämligen den av de tolv som hade vågat och kommit sig för att be Jesus om att få komma till honom på vattnet.
- "Kom!", sade Jesus.
Petrus tvekade (antagligen) en sekund, men satsade sedan allt på ett kort och valde, driven av sin starka längtan, att ta Jesus på orden, lämna sin vardagserfarenhet och sina mänskliga begränsningar och rädslor bakom sig i båten och ta klivet över relingen…
Du kan läsa berättelsen i Matteus fjortonde kapitel.
Nu en stund senare satt de där i båten, alla tolv tillsammans med Jesus. Petrus nöp sig säkerligen i skinnet, upprymd av att ha fått vara med om ett riktigt mirakel. De andra elva var antagligen en smula avundsjuka på Petrus för att han fick gå på vattnet men inte de.
Fast det var förstås bara Petrus som frågade … och vågade.
Kanske känner du ungefär som de elva nu inför det nya året? Du har läst och hört om andra som fått se mirakel som svar på bön, men själv tycker du inte att du fått se någonting alls av det slaget. Det som verkade vara vardagserfarenhet för de första kristna. - Vad är det egentligen för fel på mig, kanske du tänker?
Men titta lite närmare på den blöta fläcken här ovanför. Med lite fantasi kan säkert du också se Petrus sitta där mitt i båten, lycklig, hänförd, och rentav lite stolt. Och där i fören står Jesus själv och sträcker ut sin hand för att röra vid en av lärjungarna.
Lyssna nu: Det är faktiskt du som sitter där, du som valt att ta emot Jesus och som läser de här raderna! Och lyssnar du ordentligt kommer du att höra att Han uppmuntrar dig kärleksfullt med orden:
- "Det år som ligger framför vill jag att just DU ska be mig om att få kliva över relingen ut i det vågiga men hittills ovågade. Och när jag ger dig ett tillfälle ska DU, precis som Petrus, våga ta steget ut i det stora äventyret. Lita på Mig!"
Jag får väl be om ursäkt för att jag inte ens berört de meningslösa terrorattentaten i Paris eller den svenska flyktingsituationen i den här nyårsreflektionen. Men om det finns ju att läsa på en massa andra ställen.
Nu ska jag dricka upp resten av mitt te. Behöver nog mikra till det ;)
Gott nytt 2016!
Vi ses på sjön!
Göran
