Mars 2025
Bild: Karta och kompass, Pixabay.
Det var en gång ett stort idrottsevenemang. Det var orienterare från hela världen som samlades på en stor äng i anslutning till en milsvid skog. Och nu skulle det bli tävling och fest med mycket publik.
Man gjorde sig redo. Alla deltagare var utrustade med karta över området och en kompass av senaste modell, givetvis kontrollerade av tävlingsledningen så att de inte innehöll några dolda GPS-funktioner.
Så var det dags. Med ett par minuters mellanrum släpptes de tävlande iväg. Skogen fylldes av helfokuserade och adrenalinstinna idrottsmän på jakt efter de väl gömda kontrollerna.
Tiden går. Målfållan står fortfarande tom. Kranskullan har fått sätta sig ner på en träbänk. Konstigt att ingen kommer. De har varit ute i snart två timmar, och den snabbaste löparen borde ha varit här för en halvtimma sedan.
Ytterligare en timme går. Konferencieren har dragit sitt sista skämt och nu är det bara pausmusik som hörs i högtalarna.
Till slut kommer en löpare in mot mål. Han slår uppgivet ut med armarna. ”Helt sjukt” flämtar han fram. ”Inget stämmer idag. Vart man än siktar så hamnar man fel”. Arrangörerna kliar sig i huvudet. De förstår ingenting. Kontrollerna ligger där de ska, kartorna är nya och korrekta och kompasserna splitter nya.
Nu ska jag berätta en sak.
Det här var en fiktiv berättelse, eller en saga om du så vill. Det borde du ha kunnat lista ut av inledningsfrasen. Och fenomenet som ledde till kaoset kallades missvisning. Sådant kan uppträda på riktigt ibland, som när det döljer sig en stor malmkropp i marken, som till exempel järnmineralet magnetit som påverkar kompassutslagen.
Utan att veta det hade arrangörerna i vår saga förlagt orienteringsbanan i anslutning till en kraftig förekomst av magnetiska mineral. Konsekvensen blev att när orienterarna sprang och litade på sin karta och kompass så hamnade de fel. Nordpilen pekade inte alls mot norr utan i en annan riktning.
Så illa kan det bli, fast jag är osäker på om det hade kunnat hända i verkligheten.
Jo, förresten, det händer visst i verkligheten. Det händer hela tiden. Men inte i orienteringssammanhang, utan i vetenskapliga sammanhang.
”Så många forskare kan inte ha fel”. Har du tänkt så nån gång? Jag har hört den repliken många gånger. Ibland uttryckt med ord, ibland mellan raderna, ibland utläst i minspel och annat kroppsspråk i samband med mina föreläsningar eller i samtal med människor ute på stan. ”Menar du att en hel värld av duktiga biologer, geologer och fossilforskare skulle ha helt fel i fråga om evolutionen? Fattar du inte hur absurt det låter?”
Sanningen är att så många verkligen kan ha fel. Det har för övrigt hänt åtskilliga gånger under vetenskapens historia. De allra flesta har haft uppåt väggarna fel. I fråga om flogistonteorin, elementläran, solsystemets uppbyggnad och uralstringsteorin för att nämna några.
Det har med missvisning att göra. I fråga om evolutionen så är det inte en magnetitklump som är orsaken. I stället är det en idé som alltför länge oreflekterat har tillåtits dominera den vetenskapliga verksamheten. Den brukar benämnas ”metodologisk naturalism”. Det är föreställningen att det måste finnas naturliga förklaringar till precis allting som existerar och därför måste evolutionen vara vetenskapligt sann per definition, alldeles oavsett vilka argument som dess kritiker kommer dragande med. Och att Gud, om vederbörande nu skulle finnas, åtminstone inte har eller har haft någonting med den här världen att göra på riktigt.
När ett helt forskarsamhälle är genomsyrat av en falsk föreställning om verkligheten då uppträder det här massfenomenet. Alla springer fel. Detta trots att man har ett IQ klart över genomsnittet. Trots att man har den bästa av utrustningar och därtill ekonomiska resurser i överflöd. Trots att man inte konspirerar ett endaste dugg utan på fullaste allvar tycker att man resonerar logiskt och är hundra procent objektiva när man formulerar sina hypoteser, konstruerar sina experiment och drar sina slutsatser.
Det är hög tid nu att ta itu med orsakerna till den här missvisningen som kostar skattebetalarna miljarder kronor för att man satsar på ofruktbara hypoteser och nonchalerar sådana som fungerar på grund av att de inte är ”politiskt” korrekta. Och värst av allt, som inger unga generationer den största lögnen av alla, att evolutionen kan förklara varför vi finns till och att Gud är överflödig.
Nya tider väntar. Sanningen ska fram!!!
