Göran Schmidts hemsida

Maj 2021

Jag brukar undvika att lägga näsan i blöt när det gäller politiska dispyter. Men i någon enstaka gång känner jag att jag inte kan vara tyst. Nu är det ett sådant tillfälle. Det handlar inte om svensk politik utan om mellanösternpolitik, och det handlar om tempelplatsen i Jerusalem. Det är ju extra oroligt där sedan en tid. Vem har rätt till platsen – är det palestinierna (araberna) eller är det judarna eller kanske båda två? Att denna plats i Jerusalems gamla stad där Klippdomen och Al-Aqsamoskén är belägna rent historiskt har lytt under såväl det Ottomanska riket (gamla stor-Turkiet), Storbritannien, Jordanien som Israel är det ingen som betvivlar, men vem har den egentliga och formella rätten till platsen?

Platsen som sådan är väldigt intressant. Bergkullen kallades i gamla tider för Moria berg, och det var där som Abraham (nästan) offrade sin son Isak på ett altare ca 1900 f Kr. Berättelsen kan du läsa om i Bibelns Gamla testamente i Första Mosebokens kapitel 22. Sannolikt utspelade sig även världshistoriens mest betydelsefulla händelse – Jesu korsfästelse på huvudskalleklippan, Golgata, på samma berg, i så fall en fascinerande parallell till den där dagen när Abraham var beredd att offra sin älskade och efterlängtade son.

Det var också på Moria berg som Herrens ängel uppenbarade sig för kung David ungefär 1000 år efter Abraham. Den exakta platsen var ”jebusiten Ornans tröskplats”. David mottog via en mellanhand en befallning från samma ängel att bygga ett altare på tröskplatsen och bestämde sig därför för att köpa marken av Ornan. Det hela finns dokumenterat i Andra Krönikeboken kap 21 vers 22:

”David sade till Ornan: ’Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt HERREN där. Ge mig den mot full betalning…’”

Ornan erbjöd sig att skänka kungen både platsen, offerdjur och ved till offret helt gratis, men David vägrade:

”Men kung David svarade Ornan: ’Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte åt HERREN bära fram det som är ditt och offra brännoffer som jag har fått för intet.’ David gav Ornan sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. Där byggde David ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till HERREN och han svarade honom med eld från himlen på brännoffersaltaret.” (1 Krön 21:24-26)

600 siklar guld motsvarar 8,4 kg. I ett parallellställe i Andra Samuelsboken 24:24 anges i stället köpeskillingen till 50 siklar silver, det vill säga 7 hg silver, alltså avsevärt lägre summa. Troligen avsåg silversumman själva tröskplatsen och guldsumman hela Moria berg. Med dagens guldpris betalade David 4,2 miljoner för berget och fem tusen för tröskplatsen. På samma ställe byggde sedan hans arvtagare, kung Salomo, det första templet:

”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg, där HERREN hade uppenbarat sig för hans fader Davis, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.” (2 Krön 3:1)

Salomos tempel brändes så småningom ner av den babyloniske kung Nebukadnessar (2 Krön 36:19) och återuppbyggdes sedan i mindre skala efter den babyloniska fångenskapen av Serubbabel (dokumenteras i bibelboken Esra). Kung Herodes byggde sedan till templet under Jesu tid. Det fick stå färdigt i sex år innan romarna totalförstörde det år 70 e Kr. Idag återstår bara den västra yttermuren (den så kallade Klagomuren). Och på tempelplatsen alldeles ovanför muren ligger som sagt de muslimska helgedomarna idag.

Men vems är marken rent juridiskt? Jag har svårt att se annat än om det inte finns något senare köpeavtal dokumenterat så borde det som Bibeln refererar till fortfarande gälla. Att FN-organet UNESCO för några år sedan beslutade om en resolution som stipulerar att Israel inte har någon laglig rätt till vare sig tempelberget eller Västra muren kan man bara antingen skratta eller gråta åt.

Fast nu får det räcka med politik från min sida.