Göran Schmidts hemsida

Se på himlens fåglar…

Det var våren 1980 och vi skulle gifta oss, jag och Lena. Lena bodde i en liten lägenhet i Sävedalen och jag bodde hos mina föräldrar i deras lilla trea några kilometer därifrån (ja, ja, inga kommentarer…).

Var skulle vi bo? Ingen aning. Vi satte oss ner och samtalade med varandra och vår Herre över saken. Vi tog till ordentligt. Vi ville ha gott om utrymme så att vi skulle kunna ta emot gäster, och – lade vi till mot slutet av bönen – gärna en öppen spis. Men det fick inte vara för dyrt.

När vi slutat be fick jag en tanke från ingenstans: Hade inte min kollega som jag brukade samåka med vår arbetsplats, en högstadieskola i Lindome, sagt något om att de skulle flytta från sin våning i Sävedalen? Jo, han hade nämnt det härom sistens, men jag hade inte tänkt mer på saken, för att bo i hus fanns inte i min tankevärld, uppvuxen som jag var i små hyreslägenheter. Jag bestämde mig för att fråga honom nästa morgon.

Jodå, de skulle flytta ut i maj och vi skulle gifta oss den siste samma månad. Vi gick dit och kikade och trodde inte våra ögon. En urcharmig våning på hundra kvadrat i ett mysigt villakvarter med snygga parkettgolv, eget garage och – öppen spis. Husägare var ett äldre par. Vi betalade tusen kronor i månaden…

Vi bodde där våra första 9 år som gifta. De sista åren började vi uppleva en stark längtan att flytta ut till Rörö och hjälpa till med ungdomsarbetet, men berättade det inte för någon. Ett krux: vi hade ingenstans att bo. Krux två: Lena var nyutbildad lärare och hade just börjat sitt första jobb på en skola i Göteborg. Hon hade inget körkort, så att pendla till stan med kollektivtrafiken varje dag skulle bli väl tufft, hon behövde i så fall ett jobb någorlunda i närheten. Vi sade som det var till Gud, att om du vill att vi ska flytta till Rörö så finns det en del praktiska saker som behövde falla på plats.

En dag på vårkanten -89 ringde Ossian, Sionförsamlingens dåvarande föreståndare som nu var till åren. Han frågade om jag kunde tänka mig att bli församlingens föreståndare. Vi skulle få hyra pastorsbostaden förmånligt, ett vitt tvåvåningshus ett halvt stenkast från Sionkapellet mitt på ön. Hur visste han om vår längtan? Det hela var omtumlade och kom som en blixt från klar himmel, men några dagar senare ringde jag och tackade ja till erbjudandet. Lenas jobb var förstås ett bekymmer, men vi tänkte att om Gud svarat så tydligt på det andra så skulle nog det här lösa sig också. Några veckor gick. Lena började leta efter annonser på lediga lärartjänster närmare kusten, och rätt som det var fanns den där – en annons om en ledig tjänst som lågstadielärare i Öckerö kommun. Hon ringde till kommunen och frågade var skolan låg. Hon trillade nästan av stolen när hon hörde svaret – det gällde Rörö skola! Den ordinarie läraren hade valt att gå i pension just då efter 30 års trogen tjänst.

Det blev 11 härliga år på Rörö när barnen växte upp. Jag skötte verksamheten i kyrkan på Rörö och ungdomsverksamheten på grannön Hyppeln på frivilligbasis, samtidigt som jag hade min utkomst i mitt gymnaielärarjobb inne i Göteborg. På något märkligt sätt fick vi livet och tiden att räcka till, och barnen fick en härlig uppväxt och vänner för livet.

Men åren gick och dottern skulle nu börja gymnasiet och sonen mellanstadiet. Det kändes som att det var dags att flytta till fastlandet, inte minst för deras skull - det är slitsamt att åka kollektivt flera timmar om dagen till Göteborg och orka med gymnasieplugget. Men var skulle vi bo? Vi bad till Gud. Örgryte är en fin stadsdel, hur får man tag i någonstans att bo där? Jag hade en kusin som jag brukade träffa en gång vart femtonde år. Jag mejlade honom och frågade om han möjligtvis kände någon som hyrde ut. Det gjorde han. Jag fick telefonnumret till en äldre man som han råkade veta just hade bestämt sig för att hyra ut sin övervåning. Jag ringde. Vi åkte dit. Där bodde vi sedan ett antal år i ännu en mysig våning (med öppen spis) med skogen inpå knuten och 10 minuters cykeltur till centrum.

Men farbrorn blev sjuk, och vi blev uppsagda. Också det kom som en blixt från klar himmel. Men vart skulle vi flytta? Vi trivdes ju så bra i området. Vi bad… Samma kväll gick Lena in på Blocket för första gången i sitt liv (året var nu 2005). Där fanns en just nyupplagd annons på en lägenhet på en tvärgata 600 meter längre upp i backen. Vi ringde bums och gick dit och pratade med det trevliga unga paret och kikade på den nyrenoverade lägenheten, med öppen spis. De kunde bara inte fatta hur vi kunde svara så snabbt…

Nåväl, där har vi nu bott de senaste 16 åren fram till i somras. Hur det gick sen med vårt boende – ja det berättade jag förra månaden.

Varför berättar jag det här? För att du ska veta att Gud bryr sig om oss människor, även när det gäller praktiska saker som boende, jobb och allt annat som hör till livet. Så om du inte brukar be till Jesus – börja med det. Han vill fylla dina behov såväl som våra!

Men sök Honom främst för hans egen skull – inte bara för dina behov. Jesus sade:

”Därför säger jag er: oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat och dryck eller kläder att ta på er. Nog är livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar! De varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er Fader i himlen ger dem mat ändå. Är ni inte mycket mer värda än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer förlänga sitt liv med en enda timma?

Och varför oroar ni er för kläder? Lägg märke till liljorna på ängen hur de växer! De arbetar inte och spinner inte. Ändå säger jag er, att inte ens Salomo i all sin prakt var så klädd som de. Men om Gud nu ger sådana kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Så lite tro ni har!

Oroa er alltså inte för vad ni ska äta och dricka, eller för vad ni ska ta på er. För sådant jagar all världens folk efter. Er Fader i himlen vet att ni behöver allt detta. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också.

Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl.”