Göran Schmidts hemsida

Femfingerörten är en av flera representanter inom Potentilla-släktet som växer på Rörö. Andra arter är Gåsört och Blodrot. Växten har fått sitt namn av att de flikiga bladen som regel är femfingrade. Nere på Et växer även en nära släkting i form av den Stora femfingerörten. Den hittar du beskriven under bokstaven S. Och inne i rabatterna i våra städer hittar man ibland ytterligare en växt tillhörande samma släkte, nämligen Tok, eller Ölandstok, som växer vilt just där.

Artnamnet "argentea" kommer av latinets argentum som betyder "silver". Det hänsyftar på att bladens undersida är silverglittrig. Tittar man med luppen konstaterar man strax att det beror på att undersidorna är tätt finludna - ett sätt för växten att minska avdunstningen genom de så kallade klyvöppningarna som framför allt sitter på undersidan av bladen. Växtplatsen är nämligen oftast på torr, sandig mark, och där är det viktigt att hushålla med det lilla vatten som finns.

Det finns vissa växter som ställer till mer trassel än andra för botaniker. Det är fibblor, björnbär, maskrosor, daggkåpor - och just femfingerörten. Anledningen är att de alla kan sätta frö utan att först ha blivit befruktade (däremot måste de först pollineras, men det kan vi bortse från just nu). När så är fallet leder det till att alla frön från en och samma planta blir genetiskt identiska – de kommer att utgöra en separat klon. Och jämför man två kloner från två olika lokaler så kan man hitta skillnader i utseendet dem emellan. Skillnaderna är inte så stora att det handlar om olika arter; man använder sig i sådana fall av begreppet småarter.

Femfingerörten är inte särskilt giftig, men den användes ändå i recepten på de så kallade "häxsalvorna" som smordes in på kroppen och gav kvinnorna mental flygförmåga så att de kunde fara till Blåkulla (Brattön nordost om Marstrand). Se för övrigt beskrivningen av Bolmörten.