Göran Schmidts hemsida

Gatkamomillen är, tillsammans med den äkta kamomillen (som dock inte växer på Rörö), en vanlig ingrediens i örttéer. Växten är väldigt diskret där den växer mitt emellan hjulspåren på grusvägen, eller i gruset vid vägkanten. Men märkligt nog nästan bara där. Det är som om den föredrog att bli trampad på och illa behandlad. Den är också anmärkningsvärt seg i sin uppbyggnad.

Vid första anblicken tänker man kanske inte på att den egentligen är uppbyggd som en Baldersbrå eller Prästkrage, men med den skillnaden att den saknar deras vita strålblommor ^[1] i kanten. Det gör att man kan förmoda att den inte är beroende av sitt utseende för att locka till sig pollinerande insekter. Antingen kan den bilda frön genom självbefruktning, eller så kompenserar den sitt oansenliga yttre med sin goda doft, eller bådadera.

Vällukten, som framträder extra tydligt om man mosar en blomma mellan fingrarna, kommer från en olja, som bevaras även om man torkar de små knoppliknande blommorna.

Första gången gatkamomillen påträffades vildväxande i Sverige var så sent som på 1840-talet på en gård någonstans i Uppsalatrakten. Den hade då nyligen börjat odlas i Botaniska trädgården i Uppsala och förmodligen "rymt" därifrån med ett lass trädgårdsjord. Sedan dess dröjde det inte många decennier förrän den fanns i hela landet ända uppe i Kiruna.
Annars sägs den härstamma från Nordamerika, där indianerna brukade ha den i sitt medicinförråd.

[1]  En baldersbrå har i mitten ett större antal rörformade så kallade diskblommor som tillsammans bildar en gul kudde. Runt dessa sitter ett antal osymmetriska vita strålblommor, som riktar vita kronblad ut från blommans centrum. Dessa har till funktion att locka pollinerande insekter till blomman.   [Tillbaka till texten]