Göran Schmidts hemsida

Nu några rader om Västergötlands landskapsblomma. Det är inte utan att en känsla av vemod kommer över en när bergen kläds i rosaviolett. Då inser man att hösten börjar nalkas. Men samtidigt vill man inte vara utan den tid då Bohuslän kanske är som allra vackrast. När ljungens söta dofter blandas med vildkaprifolens som då är inne på sin andra eller tredje blomningsfas.

Ibland uppträder former som är helt vita, som beståndet på bild två som växer i nordöstra hörnet av Möddarn.

I luppen eller med kamerans makroobjektiv framträder den skira skönheten hos varje enskild liten blomma. Foderbladen, som ofta brukar vara gröna blad som omsluter blomknopparna, är hos ljungen av samma färg som de små kronbladen. Humlor och bin tjänstgör som pollinerare i den mån de finns att tillgå. Men ljungen klarar sig även om de skulle vara sparsamma. Praktiskt taget varje enskild blomma har nämligen en liten hyresgäst i form av en liten trips - en avlång, knappt millimeterlång insekt som lever inne i blomman och äter av dess nektar och pollen. Och som i gengäld ser till att pollen förs över till pistillmärket. I och för sig blir det självbefruktning, men det är bättre än ingen befruktning alls.

Det är sällan som ljungen frösår sig, för i skuggan av ljungplantorna gror inga ljungfrön. Däremot vid de tillfällen då marken blottas av till exempel en skogsbrand så gror ljungfrön i tusentals som legat och väntat där i åratal. Våren 2012 svedjades delar av Rörös naturreservat, och det dröjde inte många veckor förrän nya små ljungplantor började spira - se nedersta bilden.

Ljungen har varit en viktig växt under epoker som gått. Ljunghedarna betades av djuren och brändes med jämna mellanrum för att den skulle vara så näringsrik som möjligt. Den användes till färgning av garn, till garvning av läder och till korgarbeten. Och folk som hade lätt för att få blåmärken drack ljungte för att stärka sina blodkärl. För att inte nämna den uppskattade bruna och mineralrika ljunghonungen.