Göran Schmidts hemsida

Örnbräken är en av de lättare ormbunkarna att känna igen. Bladen är tydligt trekantiga i konturerna. Det finns ett par teorier till varför den fått sitt namn. Den ena går ut på att om man skär av stammen långt ner mot den underjordiska delen, så syns konturerna av en flygande örn. Den andra är att man förr brukade lägga torkade örnbräkenblad som fyllning i kuddar. "Gott för öronen" kom att omvandlas till något som har med örnen att göra. Den här sista förklaringen skulle jag nog själv hålla en slant på, för vi har ju en parallell ordvrängning som gett upphov till ordet "örngott".

Bladen är oftast sterila och det är ganska sällsynt att man hittar sporgömmesamlingar på undersidan av dem - till skillnad från hos t ex stensötan. I stället förökar de sig snabbt med hjälp av sina underjordiska jordstammar. En hel backe med örnbräken kan därför utgöras av ett enda individ (som även kan vara fallet med en vitsippsbacke).

Bladen är mycket frostkänsliga och det räcker med ett enda tillfälle när nattemperaturen kryper ner mot nollan för att de ska börja bli bruna. Bladen har haft en förvånansvärt stor användning i det svenska hushållet. Förutom till kuddstoppning samlade man bladen och använde till djurfoder och toapapper och tvättmedel (askan) och allt mellan himmel och jord. Man t o m malde rötterna och bakade bröd när det var nödtider.
Äta ormbunkar bör man dock passa sig för, på sin höjd smaka lite på stensöterötterna på våren. Många av dem innehåller högst onyttiga ämnen. örnbräkenrötterna innehåller t ex carcinogena (cancerframkallande) ämnen. Fast var alternativet att dö av svält så får man ju ha viss förståelse.

Artnamnet aquilinum kommer av aquila som betyder just "örn". Det är inte utan att man kan få associationen om en sådan när man tittar på bladet på den nedre bilden.
Aquila var också ett personnamn under romartiden, som den Bibelsprängde kanske drar sig till minnes. En av Paulus medarbetare hette så.

Med denna artbeskrivning lutar jag mig belåtet tillbaka i min skrivarfåtölj och konstaterar att jag just satt punkt för den 294:e och sista arten under fliken Rörös flora. Det tog en stund, men det känns kul att ha gjort det - i ärlighetens namn misströstade jag lite nånstans halvvägs in bland S-arterna...
Nu återstår bara att komplettera med lite nya och bättre bilder här och var, och med en eller annan ny art efter hand som jag hittar dem.
Och givetvis att justera en eller annan tokighet.

Hoppas att resultatet ska få vara till glädje för någon. För mig själv blir det ett stöd för minnet när så småningom demensen kommer krypande...

Göran den 26 januari 2013