Maj 2024
Natten till 6 maj fick min kära mamma sluta sina jordedagar efter sitt sekellånga liv.
Det är inte ovanligt att människor blir bittra och krävande för sin omgivning på äldre dar, i synnerhet om man blir dement och lite förändrad till sin person. Mamma hade Alzheimer de sista åren och var verkligen dement, men hon fanns alltid närvarande i stunden, så det gjorde inte så mycket. Hon var aldrig påträngande eller krävande, bara tacksam för de stunder man var hos henne.
***
Mammas bästa kompis de sista åren när alla gamla vänner hunnit dö ifrån henne hette Marianne. En rödvitrandig karamell som hon älskade. Den enda gång hon tackade nej till en sådan var sista dagen hon var i livet. Jag hälsade på henne då. Och när hon inte ville ha karamellen förstod jag att det inte kunde vara så långt kvar.***
Vi pratade inte mycket om Gud jag och mamma. Men Han var på något sätt underförstådd för henne hela tiden. Och den tro mamma hade präglade hennes personlighet på ett väldigt enkelt och okomplicerat sätt. Den lyste igenom i hennes sätt att vara och gjorde henne trygg. Hemtjänsten kallade henne sin lilla ängel, och det gjorde personalen på demensboendet också, där hon bodde den sista tiden. Hon behöll sin positiva, tacksamma och humoristiska personlighet in i det sista, trots att korttidsminnet i princip var helt borta och att hon i princip varken såg eller hörde.***
Min fru och jag hade under ett antal år en tradition att ta med mamma på bilutflykter i samband med hennes födelsedagar. Ibland till glasriket i Småland, en gång till Grimslöv där min mormor Hulda växte upp, ofta till Helsingborg som hon älskade.Några gånger åkte vi över till Köpenhamn. En gång (jag är osäker på om hon var 75 eller 80) när vi var där, besökte vi den danske skulptören Bertel Thorvaldsens museum. För den som inte är uppdaterad var Bertel Thorvaldsen en berömd 1800-talsskulptör som gärna arbetade i vit marmor.
En av skulpturerna gjorde ett speciellt intryck på mamma. Hon återkom till det flera gånger under resan. - Det var något speciellt med den, jag kan inte förklara det, sade hon med eftertryck.
Statyn i fråga föreställde Jesus Kristus. Originalet står för övrigt längst fram i Köpenhamns domkyrka (Vor Frue Kirke) med skulpturer av de 12 apostlarna stående längs sidoväggarna, alla vända framåt mot Jesusgestalten. Det var just att stå inför Jesusgestalten som fascinerade mamma den där gången.
Den uppståndne Kristus av Bertel Thorvaldsen (Foto: Wikimedia commons)
Arrangemanget som sådant var trendbrytande rent kyrkohistoriskt sett, eftersom det som regel var och är den lidande, korsfäste Kristus som brukar avbildas på kyrkornas altartavlor. Men den här gestalten var både kraftfull, strålande och fridfull på samma gång, mer påminnande om den Jesus som tre av apostlarna fick se på Förklaringsberget och som aposteln Johannes fick möta i sin syn i inledningen av Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.***
Snabb framspolning till söndagen 5 maj i år. Det var dagen före mamma fick sluta. Frun och jag var på gudstjänst i öns frikyrka. En man från ön berättade om dagen när hans egen mor dog. Hon hade brottats med psykisk ohälsa en stor del av sitt liv och han hade bett och trott och hoppats att hon skulle bli fri från sitt avgrundsdjupa själsliga mörker, men i stället hade hon blivit allt sämre och låg nu på sitt yttersta. Den natten hade mannen en dröm. Han såg Jesus, strålande i ett vitt ljus och vid hans sida sin mor, som ung på nytt, strålande av glädje och klädd i vita kläder. I samma stund väcks han av en telefonsignal. Det var dödsbud från sjukhuset…***
Efter gudstjänsten åkte jag in till stan, för jag skulle till Stockholm några dar för föreläsningar på en bibelskola. Innan tåget gick passade jag på att titta till mamma. Det var då hon inte ville ha sin Marianne. Vi sade hejdå, jag sade att jag älskade henne, men vet inte om hon hörde det.
På morgonen såg jag på min mobil att sköterskan på demensboendet hade ringt mig strax efter kl 03. Jag anade vad det gällde och ringde tillbaka och pratade med henne. Hon berättade att mamma mycket riktigt fått sluta en stund före kl 03. Jag ringde min fru och berättade. Hon berättade då att hon vaknat vid tretiden av ett ljussken i rummet. Och sedan hade hon somnat om igen.
Eftersom jag var i Stockholm åkte frun
in till fastlandet och demensboendet. Hon skickade mig några bilder från mammas rum. På nattduksbordet se bilden här intill) stod en vit statyett, Thorvaldsens Kristus. Jag frågade henne om det var hon som ställt den där. Det var det inte.
När jag kom tillbaka till Göteborg ett par dagar senare åkte jag direkt till boendet. Jag passade på att fråga personalen om statyetten. De visste inte heller varifrån den kom. De trodde att den tillhörde mamma, men det gjorde den ju inte. Vems den är eller var ifrån den kom vet jag inte ännu idag, men jag fick låna den till begravningen.
***
Jag är säker på att varje detalj i det jag beskrivit är helt naturlig. Min fru kan ha sett ett ljussken från en bil (vilket är osannolikt på ön där vi bor), eller helt enkelt drömt. Statyetten är kanske kvarglömd från prästen som bodde på samma avdelning för några år sedan, och någon i personalen råkade hitta den i ett städskåp och tyckte att den passade bra på mammas dödsbädd. Varje enskild ton från ett piano kan orsakas av fallande kottar i en stormby. Men att de råkar falla i just den takt som behövs för att de ska samverka till en pianosymfoni är högst osannolikt. Det är upp till var och en att se förklaringen i kottar eller en pianist.
Sammanträffanden är ett av många sätt som Gud använder för att tala till oss på. Det är vi som väljer att tolka dem med eller utan Pianist. En sak vet jag: Mamma är med Jesus, klar i tanken, ung på nytt och strålande som Han. Och den vissheten är oberoende av statyettlogistiken, den är grundad i Guds Ord och Jesus löften. Ska bli härligt att träffa henne igen en dag!
Copyright © 2024 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund
Tillbaka till startsidan