Göran Schmidts hemsida

Ängshaverroten fanns med i Carl von Linnés blomsterur. Den har tidiga morgonvanor och öppnar sina stora, gula, maskrosliknande blommor kring soluppgången. Vi talar om sommartiden nu, så det är riktigt tidigt. Fram på förmiddagen kring 10-tiden sluter sig blommorna (se översta bilden).
Linnés blomsterur var en finurlig sak. Han planterade olika växter som sektorer ("tårtbitar") i en cirkel. Genom att se vilka blommor som var stängda respektive utslagna kunde Linné avgöra på någon timma när vilket klockslag det var. Förutsättningen var förstås att det var en solig dag. I mulet och regnigt väder håller sig de flesta blommor slutna eftersom de inte förväntar sig några pollinerande insekter på utflykt då.

Inte nog med detta - ängshaverroten är i mitt tycke en av de absoluta höjdpunkterna när det gäller delikatesser direkt från naturen! Den som en gång i tiden uppmärksammade mig på detta var en invandrarelev i den högstadieskola i ett av Göteborgs ytterområden som jag en gång arbetade i som biologilärare. Under en liten exkursion rusade en relativt nyanländ pojke fram till ett bestånd med haverroten och började äta. –"Såna här brukade vi alltid plocka hemma i Turkiet" utropade han. Och på den vägen är det. I somras (2012) när jag var ute på en långvandring på Kinnekulle hade jag tagit med mig för lite mat, men ängshaverroten som växte längs stigarna löste bekymret.
Jag äter de mjuka skotten och outslagna blommorna precis som de är. Växten innehåller rikligt med en vit, klibbig mjölksaft. Ska man se till handböcker i överlevnad så ska man undvika sådana växter, eftersom de oftast smakar beskt eller rentav är giftiga, men ängshaverroten är ett lysande undantag med en söt, fyllig smak. Till utseendet liknar blommorna stora, förvuxna förgrenade maskrosor (ber om ursäkt för den usla skärpan på den översta bilden). Överblommade plantor blir hårda och träiga, men även på dem brukar man kunna hitta nya mjuka skott att äta. Enda nackdelen är att rådjur och hjortar älskar ängshaverroten lika mycket som jag, så det är ofta konkurrens om de mjuka skotten.
Vid sällsynta tillfällen kan stjälkar eller blommor vara överdragna med ett orangerött eller svart pulver. De skotten bör man låta bli. Det är i så fall frågan om ett angrepp av någon svamp som kan vara onyttig att få i sig.
Även rotstocken brukade man äta förr i tiden. Den smakar också sött och gott.

Det svenska namnet haverrot har inget med ordet "havre" att göra som man skulle kunna tro, utan i stället det fornnordiska ordet hafr som betyder "bock". De dekorativa fruktställningarna (se nedersta bilderna) tyckte man påminde om bockskägg. Jämför man frukterna med dem hos den vanliga maskrosen ser man att de skiljer sig åt i konstruktionen. Medan maskrosens frukter har så kallade "hårpenslar", har ängshaverroten "fjäderpenslar", d v s förgrenade hår.