Ängsvädd (Succisa pratensis)
Ängsvädden liknar sin släkting åkervädd, men de blommar vid olika tidpunkter under sommaren. ängsvädden börjar
blomma på högsommaren och fortsätter en bra bit in på hösten. Bladen är inte flikiga som hos sin släkting.
Blomsamlingarna ser på knoppstadiet ut som vackra gammaldags tygknappar. När de slår ut ser man att alla delblommorna ser likadana ut. Hos
åkervädden har de blommor som sitter ytterst i blomsamlingen ett annorlunda utseende än de inre, vilket ger de blommorna en annan
karaktär.
Jag har aldrig prövat att gräva upp roten, vilket man givetvis inte ska göra på ett naturreservat, men det sägs att roten ser
"avbiten" ut. När Linné gjorde noteringar från sina vandringar land och rike runt skrev han Morsus diaboli i sina anteckningsböcker när han
hittade ängsvädd. Det var ingen svordom, men betyder "djävulens bett". Man brukade nämligen göra en dekokt av roten som man lade på
huden när man hade klåda eller eksem. Och eftersom det som är bra för människan är dåligt för djävulen och tvärt om,
så det är nog han som varit där och försökt förstöra den nyttiga och vackra läkeväxten. Så tänkte man.