Göran Schmidts hemsida

Oxtungan är en av de växter som man först noterar när man kommer som ny besökare till Rörö. Den växer huvudsakligen på öns bebodda del, i vägkanter och på de små ängar som fortfarande finns kvar. Färgen varierar från djupt mörkblå till ljusblå. Bladen är mycket sträva, därav det svenska namnet på växten. (Detta sagt av en som aldrig blivit slickad av en kossa, och inte heller har planerat att bli det).

Oxtungans blommor är av två slag. Det som skiljer dem åt är ståndarnas och pistillernas inbördes längdförhållande. När ett bi besökt en blomma med kort pistill och långa ståndare kommer pollen att fastna på biets sugsnabel på en viss nivå. Om biet besöker sedan besöker en blomma med motsatta förhållandet (lång pistill och korta ståndare), så kommer pollenet från den tidigare blomman att sitta precis i rätt nivå för att hamna på pistillmärket i den nya blomman. Om den däremot besöker en blomma med samma förhållande mellan könsdelarna som den första så kommer ingen pollinering att ske. Härigenom förhindrar konstruktionen att det sker självbefruktning, vilket skulle ha varit till nackdel i form av mindre grad av variation. En varierad avkomma kan nämligen tänkas vara ett sätt för en art att överleva vid en drastisk miljöförändring. Den vanliga gullvivan har också den två blomtyper av samma skäl som oxtungan, tänker man sig.

Oxtungans rot innehåller ett rött färgämne som antikens damer använde till att sminka sina kinder med. Och under 1800-talet lakade man ut färgen ur blommorna med hjälp av alkohol som man sedan fyllde i sprittermometrar.