Göran Schmidts hemsida

Det var först mot slutet av sommaren som gick (2012) som jag lade märke till tranbär på Rörö. Men det har nog mer med att jag inte gått tillräckligt i vitmossan på Rörö än på något annat. I juni blommar tranbäret med karakteristiska rosa blommor på sina långa slingriga stjälkar med smala, nästan barrliknande blad.

Tranbären smakar något åt lingonhållet, men de innehåller betydligt mer C-vitamin än dessa. I Norge och i vissa delar av Sverige brukar man plocka dem på våren när snön smält undan. De smakar nämligen godast när de fått en frostknäpp.
Liksom lingon och hjortron innehåller tranbären höga halter av bensoesyra. Det är sådant som man köper i saltform i snabbköpet i form av natriumbensoat. Det betyder att man inte behöver tillsätta konserveringsmedel till sylten, saften eller gelén.

Förr såldes tranbärshonung på apoteken. Det var en medicin mot inälvsmask som det inte var något problem att få barnen att äta. Var nog betydligt enklare än de där dekokterna på ormbunksrötter som lär ha smakat död och pina (se texten till Stensöta).

Ska man lita till vissa litteraturuppgifter, så kommer det svenska namnet inte av ordet "trana" utan är ett importerat ord från Tyskans "Träne", som betyder "tårar". Det ska då syfta på de så småningom genomskinliga bären som skulle påminna om tårar där de ligger i mossan. Själv tycker jag i alla fall att tranvarianten ligger närmare till hands, men...

Artnamnet oxycoccos kommer för omväxlings skull från grekiskan (annars brukar det ju oftast vara latinet som används vid namngivningen). Det betyder "sura bär". Och det är ju sant.