Göran Schmidts hemsida

Tuschlaven är lätt att känna igen. Bortsett från färgen kan den väl bäst liknas vid Kelloggs Corn Flakes. Kan väl sägas likna paddskinn. Färgen är brunsvart, i väta skiner klorofyllet i lavkomponenten igenom så att den ser grönaktig ut.

Har man gått överlevnadskurs (vilket jag i och för mig inte gjort) så får man lära sig att tuschlaven är en av de förnämsta överlevnadsväxterna. Och som dessutom finns att tillgå året om. Till skillnad från de flesta andra lavar innehåller tuschlaven inga bittra ämnen som måste lakas ur innan man äter den. Fem liter tuschlav sägs täcka dagsbehovet av kolhydrater. Man lägger laven i en gryta med vatten och låter dem koka nån timma eller så. När det svalnar har man något som påminner om gelé av den utlösta lavstärkelsen. Hela 60-70% av växtmassan utgörs av kolhydrater, men lavarnas kolhydrater är överlag svårare för kroppen att spjälka. Finurligt nog kan magens enzymsystem anpassa sig successivt så att man efter ett tag kan utnyttja större andel av kolhydraterna, kanske 30% eller så. Det finns fall där man överlevt en hel månad med tuschlav som enda energikälla. I Japan äter man den i sallader.

Annars är tuschlaven mest känd som färgväxt. Som framgår av namnet har den använts till framställning av tusch. Och vid garnfärgning ger den ett antal olika gula-röda nyanser, beroende på den kemiska miljön (pH m m) i kokbadet.

Det fanns en tid när man körde med pråmar utefter Bohusläns holmar och fyllde dem med tuschlav som man skrapade från klipporna, för vidare export till textilindustrins England.