Groblad (Plantago major)
Grobladet tillhör samma släkte som gul- och svartkämpar och strandpryl, men till skillnad från dessa har grobladet platta och ganska runda blad,
och vackert violetta ståndarknappar i det blommande axet (se detaljbilden nederst). Storleken på grobladet varierar oerhört beroende
på växtplatsen - när jag hittade de små exemplaren på andra bilden ovanifrån ute vid Tåviken var jag en god stund
övertygad om att jag hittat en överblommad ny orkidéart!
Växten har använts för behandling av sår sedan urminnes tid. Det framgår bland annat av att ordet "gro" är
fornnordiska för "läka". Antingen krossade man bladen och lade på såren, eller så använde man en sida av bladet
i sänder. Det sägs att bladens ovansidor innehåller mer bakteriedödande substanser och undersidan mer garvsyror som verkar
sammandragande och blodstillande.
Att grobladet använts för detta ändamål även på Rörö framgår tydligt
av det lokala namnet.
För att inte överromantisera grobladet bör det tilläggas att man misstänker att den flitiga användningen av grobladet som plåster förr i tiden kan kopplas till den samtida höga frekvensen av stelkramp. Kanske var det så att man plockade groblad som förorenats av stelkrampsbakterier via hästspillning. Idag när vi inte har så många hästar borde förstås den risken vara minimal.
I Nordamerika och andra delar av världen infördes grobladet av de koloniserande européerna. Släktnamnet Plantago kommer av planta som är latin för "fotsula". Indianerna och urbefolkningar i andra delar av världen brukade nämligen kalla grobladet "den vite mannens fotspår" och liknande. Anledningen är att grobladens frön blir oerhört klibbiga i väta och fastnade på skor och vagnshjul under koloniseringsexpeditionerna och på det viset spreds grobladet snabbt till nya trakter.