Gråbo (Artemisia vulgaris)
Men inte i naturen - utan från pollenrapporten!
Mot slutet av sommaren ger växten nämligen ifrån sig stora pollenmängder som skapar bekymmer för många allergiker.
Annars är gråbon lätt att känna igen när man väl lagt märke till den. De grå buskarna med rödbruna stjälkar kan bli mer än meterhöga. Växten är flerårig och vissnar inte ner om hösten, utan börjar frodas på nytt när våren kommer.
Innan allergierna kom på modet var växten väldigt uppskattad för sina smakegenskaper. Gnuggar man en kvist mellan fingrarna
doftar det friskt och kryddigt. Framför allt använde man gråbon som krydda när man stekte kött och som
"magstärkande" medel på liknande sätt som släktingen Malört (se Strandmalört). Och som ölkrydda innan
humlen gjorde entré.
En minst sagt underlig sedvänja som tycks ha varit praktiskt taget global i utbredning är den så kallade "moxabränningen". Man torkade gråboblad och samlade ihop det fina ludd som lossnade från bladens undersidor och gjorde små "paket" av det. Dessa fäste man sedan på huden hos människor med olika smärttillstånd. Man antände helt enkelt de små paketen, som brann upp på ett ögonblick och vållade en smärta (och förmodligen ett litet brännsår), som för en stund avledde uppmärksamheten från värken.
I mer "normala" läkesammanhang har man använt gråbon mot den malaria som härjade i de nordiska länderna förr i tiden. I det sammanhanget se Frossört.