Harsyra (Oxalis acetosella)
Vem har väl inte smakat på de goda harsyrebladen under skogspromenaderna?! Både blommor och blad går att äta, men som med
det mesta som är gott bör man njuta det med måtta. I fallet med harsyra beror det på växtens innehåll av oxalsyra. Oxalsyra
är en organisk (kolinnehållande) syra med förmåga att komplexbinda metalljoner. I vår kropp kan det betyda att en metall
som kalcium tas upp vilket kan leda till att kalciummängden i skelettet minskar, och det kan vara till nackdel, speciellt för äldre
personer. Utanför kroppen kan det binda järnjoner i en rostfläck och transportera bort dem så att rostfläcken löses
upp och försvinner. Lite oxalsyra kan alltså vara praktiskt att ha hemma, oavsett om det framställts av harsyra (eller rabarber eller
någon annan av syrasläktingarna) eller på syntetisk väg. Det bör tilläggas att man bör undvika harsyran (eller de andra oxalsyrahaltiga växterna)
om man har besvär med njursten.
Förr plockade man harsyra och lakade ur oxalsyran och lät den sedan kristallisera. Den såldes under namnet "harsyresalt", eller
Sal acetosellae. Det användes som kylande medel, samt till att ta bort rost- och bläckfläckar på linnetyg.
Harsyrans blad fäller ihop sig när det är mulet eller börjar mörkna. Jag har inte riktigt klart för mig den fysiologiska
fördelen i det här fallet. Kanske är det någon läsare som har någon hypotes?
När det blir en torrperiod (som på nedersta bilden) är det lite
lättare att förstå, eftersom det borde minska avdunstningen något från klyvöppningarna på bladens undersidor.