Göran Schmidts hemsida

Rörö är knappast någon typisk växtplats för "Norrlands guld". Och då tänker jag inte på ölet, utan just på hjortronen. 2014 var första gången jag upptäckte växten härute, men jag hittade inga bär. I år (2017) lyckades jag pricka in både blomningen i slutet av maj och de mogna bären i mitten av juli. Inte blev det några våldsamma mängder inte, men smaken var det inget fel på. Jag blundade och teleportades till en myr långt upp i norr.

Hjortronsmaken brukar man få vänja sig vid; för många blir det en antiklimax första gången man smakar på bären.
Själv blev jag tillvand under lite speciella omständighet. Tillsammans med två jämnåriga 17-åringar tillbringade jag två veckor i myrområdet Taavavouma nånstans mellan Kiruna och Treriksröset för att flugfiska efter öring och harr. Efter en vecka var provianten slut på grund av usel planering och nattfrosten gjorde fisket lika dåligt. Räddningen var – just det – hjortron. Myrarna var gula av bär, och vi åt kilovis. Något annat fanns inte att tillgå före den där dagen vi kommit överens om att flygplanet skulle hämta oss på en liten sjö. Sista tre dygnen åt vi enbart hjortron. Vet inte om du varit med om att gå på toa och lämna efter dig en hög med hjortronfrön. Det har jag.

Man kunde tänka sig att den erfarenheten skulle skapa en aversion mot hjortron, men faktiskt inte - tvärt om. Något godare än hemmalagad hjortronsylt finns knappast - den sylt man köper i affären består mest av pektin.

Liksom lingon och tranbär innehåller hjortron stora mängder naturligt bensoat, så man behöver inte tillsätta konserveringsmedel, utan bara lite socker i den mängd man önskar.