Göran Schmidts hemsida

Sammanfattning av debatten med Erkell

BIOLOG(G)ISKA ARGUMENT

Göran Schmidt, februari 2018

De senaste året har jag varit inblandad i en debatt med Lars Johan Erkell, biologidocent i Göteborg och hängiven motståndare till oss som menar att skapelsen vittnar om sin Skapare. Erkells hållning i ursprungsfrågan är representativ för den kritik som brukar riktas mot oss evolutionskritiker ^[1], vilket tyder på att han ägnat en hel del tid åt att läsa in sig på frågorna, och det är han värd en eloge för – det är tyvärr inte så vanligt som man skulle önska bland skapesekritiker.

Erkell delar med sig av sina ID-kritiska åsikter på den så kallade ”Biolog(g)en” ^[2] under ett antal rubriker. Jag har nu sammanfattat dem i följande tre artiklar. ^[3] Vi får se om det blir fler med tiden.

Här följer först en sammanfattning av hans argument i de tre artiklarna och sedan artiklarna i tur och ordning. Eftersom Lars Johan bemött dem på Biolog(g) (februari 2017) så har jag i min tur gjort sammaledes (feb 2018).

1. Om design och molekylära maskiner

I denna artikel beskyller Erkell oss evolutionskritiker för att måla upp en falsk bild av verkligheten när vi hävdar att cellernas mikrovärld uppvisar tecken på design i form av så kallade ”molekylära maskiner”. Sådant är, menar han, falska analogier, eftersom maskiner i vår omgivning och de i cellernas värld inte går att jämföra. Som motivering lyfter Erkell fram det faktum att cellens maskiner är så små att de vibrerar slumpartat och inte alls fungerar på samma rättframma sätt som våra vardagliga maskiner. Vidare menar han att eftersom ”designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt” är okända finns det ingen anledning att beakta skapelse som ett alternativ. All forskning måste nämligen bygga på metodologisk materialism. Man får gärna lov att vara kristen eller religiös, men inte om det påverkar hur man utför vetenskap, då bör man ägna sig åt annat.

2. Biologisk information – vad är det?

Förekomsten av stora mängder komplex och specificerad^[4] information i levande organismer är som bekant ett av de tyngsta argumenten för att de tillkommit genom intelligent design – blivit skapade av Gud. I den här artikeln presenterar Erkell tre invändningar mot detta synsätt. För det första menar han att eftersom vetenskapen idag inte kan mängdbestämma denna information på ett entydigt sätt så är argumentet meningslöst. För det andra anser han att de två forskare som företräder argumentet (Stephen Meyer och Werner Gitt) bara presenterar tomma spekulationer, d v s han underkänner därmed deras vetenskapliga kompetens. Och för det tredje hävdar han att det är vetenskapligt belagt att informationen i levande varelser verkligen kan öka genom en slumpmässig process som kallas genduplicering^[5] .

3. Information och funktion

I den här artikeln konstaterar Erkell att det är svårt att studera hur nya funktioner och strukturer uppstår i naturen, men att det finns datorprogram (t ex Tierra och Avida och mjukvarorna hos självlärande robotar) som simulerar detta på ett övertygande sätt. Detta bevisar, menar han, att information kan skapas genom ”naturliga processer” i form av slumpmässiga förändringar i en ”evolutionär process” i ”växelverkan med omgivningen”. Dataprogrammerarna har därmed lyckats visa att evolutionen fungerar, till skillnad från oss evolutionskritiker vars enda syfte han menar skulle vara att ”smuggla in en designer i vetenskapen”.

***

I den här lilla artikelserien kommer jag att återge hur jag bemöter Lars Johan Erkells argument genom att låna formuleringar från vårt meningsutbyte. Låt oss nu börja med den första av dem: ”Om design och molekylära maskiner”

ARTIKEL 1 - OM DESIGN OCH MOLEKYLÄRA MASKINER

Göran Schmidt, januari 2015

Erkell menar att de flesta dataanimeringar av så kallade ”molekylära maskiner” (t ex olika slag av transportproteiner^[7] och ”kemiska fabriker” ^[8] i cellerna) är missvisande, eftersom molekylerna i mikrovärlden påverkas av värmerörelsen, så kallade ”Brownska molekylrörelser”. Animeringarna ger oss då det felaktiga intrycket att händelserna i mikrovärlden sker ordnat och strukturerat, när i själva verket ett vibrerande kaos vore en mer korrekt beskrivning av tillståndet där.

Men en extrem lågfartsåtergivning av en konsertpianists fingrar under ett snabbt stycke av en konsert, eller en balettdansös dans, skulle också avslöja en mängd ofullkomligheter, vilket inte hindrar att publiken kan trollbindas av artisternas bländande skicklighet och elegans. På samma sätt bidrar de myriader kinesinmolekyler som ständigt traskar sina bestämda banor i dina och mina celler för att leverera rätt molekyl på rätt plats i rätt tid – molekylrörelserna till trots – till att vi kan andas, tänka och leva. Erkells påstående att de molekylära vibrationerna skulle "störa funktionen" hos levande system saknar helt och hållet vetenskapligt belägg. Först skulle han behöva bevisa att den levande organismen i dess helhet skulle fungera effektivare i avsaknad av de molekylära rörelserna. Det vore naturligtvis helt otänkbart, eftersom det bland annat skulle betyda att organismen skulle leva och verka vid absoluta nollpunkten (-273,15 K). Då skulle även all ämnestransport vara omöjlig, vilket gör att detta argument faller på sin egen orimlighet.

Lars Johan Erkells andra argument att intelligent design är meningslös som förklaringsmodell eftersom intelligensens egenskaper är okända håller inte heller. Bara för att jag inte har en aning om vem som tillverkade datorn jag skriver på, och inte vet någonting alls om personens eller personernas identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt, så skulle det enligt Erkells logik vara fel att hävda att den blivit designad. Men det har naturligtvis inte med saken att göra – det finns omistliga markörer för design i min dator, och än mer i den levande världen. En dator är trots allt bara en verkan av en större orsak – nämligen mänskligt medvetande, intelligens och vilja.

Stephen C. Meyer har en träffande bild i sin bok ”Signature in the Cell” ^[9]. Han refererar till de berömda stenstatyerna på Påskön i sydöstra Stilla havet. Dessa bär omistliga kännetecken på design. Utan att vi har någon metod för att kvantifiera dessa kännetecken kan vi konstatera att de är formade på ett komplext och specifikt sätt så att vi omedelbart och intuitivt kan dra slutsatsen att de föreställer människoansikten. Strukturer i levande celler (som bakterieflagellen, blodlevringssystemet hos däggdjur etc) föreställer inte människoansikten, men även de är såväl komplexa som specifika och därför är analogin högst relevant – även naturens sinnrika strukturer förutsätter en större Orsak.

Inte bara inom arkeologin anses det både naturligt och accepterat att referera till intelligens som en giltig orsak bakom olika fenomen, utan även inom rymdforskningen. I samband med Search for extraterrestrial intelligence (SETI-institutet^[10]) resonerar man på liknande sätt. Inom detta projekt söker man av världsrymdens elektromagnetiska strålning och analyserar denna för att eventuellt kunna vaska fram komplex och specifik information (t ex följder av primtal) ur bruset, som då skulle tolkas som bevis för utomjordisk intelligens.
Vi skapelseföreträdare tillämpar precis samma analogi på den levande världen. Men för att upptäcka specificerad information i denna behöver man inte dyra radioteleskop och superdatorer som vid det hittills fruktlösa sökandet vid SETI. Det räcker idag att ta fram läroboken i cellbiologi!

"All forskning måste bygga på metodologisk materialism", skriver Erkell. Det är sant, men bara i en begränsad bemärkelse. Naturvetenskaplig forskning grundar sig på iakttagelser och tolkningar av naturliga fenomen (möjligen med undantag av vissa grenar av kvantfysiken). Historisk forskning, däremot, bygger på en kombination av naturvetenskapliga metoder (t ex kol-14, arkeologiska utgrävningar etc) och de tolkningar man gör när man söker den bästa förklaringen till olika data. Den av tolkningarna man väljer är den som bäst förklarar de aktuella fenomenen. En påträffad lertavla med något som liknar skrivtecken tolkas t ex som ett bevis på (mänsklig) intelligens. Ursprungsfrågan är i högsta grad en historisk vetenskap som inbegriper såväl naturvetenskapliga som historiska arbetsmetoder. Det är där Erkell skjuter över målet.

Det är naturligtvis fullt möjligt att tro på en Skapare som använde evolutionen som skapelsemetod. Och hade vi funnit argumenten för evolution övertygande skulle vi troligen ha justerat vår teologi. Det hade besparat oss åtskilliga dispyter på båda sidor om kyrkans väggar. Men där är vi inte. För varje år vi vänder och vrider på evolutionsargumenten desto mer luft finner vi i det evolutionära tankebygget, desto fler argument som pekar i en helt annan riktning, och desto fastare blir vårt förtroende för både vår Skapare och vårt kristna styrdokument. Tyvärr tycks förkärleken för materialistiska förklaringar vara alltför stor för att andra tolkningar av fakta än de materialistiska ska bli mer allmänt accepterade. Men det spelar egentligen mindre roll, eftersom det är sakfrågan som betyder något och inte på vilken sida majoriteten väljer att ställa sig, vare sig den utgörs av troende eller inte. För majoritet och sanning har sällan visat sig vara synonyma begrepp.

Slutligen säger sig Erkell inte förstå sambandet mellan slumpmässiga molekylrörelser och fenomenet biologisk information. Men han skulle lika gärna kunnat läsa en nyinköpt deckare och ställa sig frågan – hur skulle informationen i, och organisationen av, berättelsen kunna hänga ihop med de vibrerande molekylerna av cellulosa och trycksvärta som bygger upp sidorna – "var är sammanhanget?".

– Jo, att en Författares intelligens skapat och organiserat informationen och sett till att den manifesterats i materiell form. Alls inte mer gåtfullt än så. Det gäller deckare och det gäller allt levande.

Så faktum kvarstår – trots en annars kompetent biologs försök att grumla bilden – de molekylära maskinerna är och förblir manifestationer av Skaparens storhet i cellernas mikrovärld!

I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell två artiklar på Biolog(g) där han presenterade sina invändningar mot ovanstående sammanfattning om vår debatt om molekylära maskiner. Den andra av dem ägnar Erkell åt att förklara varför han inte anser att Intelligent Design är vetenskap. Du kan läsa dem här ("del 1") respektive här ("del 2") (extern länk i separat fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstående två artiklar där jag motiverar varför Erkells slutsatser där är felaktiga och missvisande.

Kommentar till Erkells sammanfattning av ”Om molekylära maskiner”

Göran Schmidt, februari 2018

Jag har egentligen ingenting att invända mot Erkells formulering att molekylära maskiner arbetar stokastiskt och konstruerade maskiner deterministiskt. Men det är inte jag som missar någon poäng i det här sammanhanget, det är Erkell. Nettoresultatet är just vad som räknas, och det är svindlande effektivt. När det t ex gäller flagellmotorn närmar sig verkningsgraden 100%, trots denna stokastiska funktionsprincip. Det är avsevärt högre än våra egen tids elmotorer. Och av allt att döma är det den enda funktionsprincip som skulle fungera i den subcellulära mikroskalan. Tack vare dess effektivitet kan Erkell sitta där och läsa och tänka.

Erkell

”Och hur vet vi att det inte kan finnas något annat än medveten design som kan åstadkomma komplicerade mekanismer? Det är omöjligt att veta.”

Forskning kan inte bedrivas på grundval om antaganden om hypotetiska framtidsperspektiv. Den måste baseras på vad vi faktiskt vet om världen runt omkring oss. Det är i och för sig oklart vad Erkell menar med ”komplicerade mekanismer”, men till dess att någon annan orsak upptäcks bör medveten design vara arbetshypotesen. Och det är den redan idag.

I ett försök att bortförklara analogin mellan molekylära maskiner och mänskligt konstruerade dito försöker Erkell argumentera för att de inte är tillräckligt lika varandra för att analogin ska vara giltig, och att detta skulle innebära ett dilemma för ID. Problemet är bara att skillnaden dem emellan huvudsakligen består i att naturens strukturer som regel är vida överlägsna de mänskliga motsvarigheterna när det gäller både sinnrikhet, driftsäkerhet, verkningsgrad och annat. Analogin är därför haltande på ett helt annat vis än vad Erkell föreställer sig; om en mänsklig konstruktion kräver en medveten, intelligent konstruktör, så gör naturens motsvarigheter det i långt mycket högre grad! Om detta skulle vara ett dilemma så är det för evolutionister.

Erkell har missförstått begreppet komplex specificerad information (CSI) som vore det rätt och slätt komplex information (CI). S:et står för specificerad. Det är därför Erkell ständigt hamnar så snett i sitt resonemang. ID talar om mer än om att en mekanism är komplicerad eller komplex. Det är just detta som är huvudpoängen med CSI-begreppet. Vilka orsaker som helst kan skapa komplexitet. Det vet var och en som fått trassel på sin fiskelina. Arvsmassan och livets strukturer är inte bara komplexa (även om det kan synas så om man som Erkell snöar in i partikelvärldens Brownska molekylrörelser). De kännetecknas också av djup ändamålsenlighet och funktionalitet. Komplexiteten är inte ett skatbo på fiskerullen, den är en nödvändig förutsättning för att uppnå och bibehålla livets alla sinnrika processer. Förekomsten av teleologi i naturen utgör stark evidens för design.

Slutligen – Erkells avslutande resonemang om ID:s bristande falsifierbarhet och därmed vetenskaplighet brister på flera punkter. Dels är bristande falsifierbarhet, som jag redan tidigare påpekat (och som Erkell också medger), inte tillräckligt demarkationskriterium för att avfärda en teori som ovetenskaplig. Och dels står och faller Erkells argumentation med om begreppet CSI är odefinierad och omätbar eller ej. Eftersom CSI de facto är definierad och då det bevisligen finns vetenskapliga publikationer som presenterar ansatser till att kvantifiera CSI så kan vi en gång för alla lägga frågan om ID:s vetenskaplighet till handlingarna. Det finns ingen anledning att ställa större krav på ID än på någon annan vetenskaplig teori. ID har redan etablerat sig som ett vetenskapligt projekt och har kommit för att stanna.

Kommentar till Erkells artikel ”Om vetenskapliga förklaringar”

Göran Schmidt, februari 2018

Erkell vidhåller att man inte kan förklara något med en okänd Designer och att min analogi därför inte håller. Han har naturligtvis helt rätt i att den, liksom alla analogier och liknelser, haltar i någon bemärkelse, men liksom alla analogier och liknelser har den också en kärna av sanning. En sanning som Erkell förgäves försöker värja sig för. Han motiverar det med att man ”inom vetenskapen förklarar man fenomen med faktorer man vet något om”, men väljer att blunda för det faktum att vetenskapen stundtals försöker förklara fenomen med faktorer som är så ofullständigt kända eller svagt verifierade att det ger förklaringsmodellen ett omotiverat sken av vetenskaplighet.

Vad beträffar evolutionsteorin har jag belyst flera exempel på denna scientistiska övertro på ofullständigt obelagda, omdiskuterade eller rentav vederlagda mekanismer. Ett exempel – det finns många sådana – är evolutionens försanthållna förmåga att frambringa praktiskt taget identiska, komplexa och hierarkiskt arrangerade strukturer kodade av snarlika gensekvenser hos fylogenetiskt vitt skilda organismer, nämligen så kallade analoga strukturer genom "konvergent evolution". Exemplen på detta är så allmänt förekommande att det är onödigt att ödsla tid på att referera till det. Det är bara för den tvivlande att googla på ”konvergent evolution”. Vilken är då ”den faktor man vet något om” som ligger till grund för detta universella fenomen i organismvärlden? Jo, en selektion som verkar på slumpmässiga mutationer. Har då vetenskapen verifierat existensen av konstruktiva mutationer? Nej, inte ett enda exempel som håller för en kritisk granskning, vilket vi från ID-håll demonstrerat i fall efter fall, och som jag gång på gång påtalat under den här debatten. Det betyder i praktiken att den faktor som bär upp idén om den konvergenta evolutionen är tron på den allsmäktiga Evolutionen och i princip ingenting annat. Få om ens någon evolutionist skulle våga erkänna detta uppenbara faktum. Så känslig är frågan.

Erkell:

”Och ännu värre, vi kan heller inte skaffa oss någon kunskap om den här designern. Det finns de som tror en massa saker, men ingen vet något.”

Nu ger sig Erkell in på teologins område, och då blir svaret av samma karaktär. Här vet docenten inte hur fel han har. Den som har tagit emot Jesus Kristus, fått sin synd förlåten och blivit fylld av Guds Ande har inte bara en subjektiv tro i den bemärkelse som Erkell föreställer sig, utan en lika konkret objektiv erfarenhet som någon fysisk/materiell orsak skulle åstadkomma. Jesus uppenbarar Designern. En och samma erfarenhet är tillgänglig för var och en som vill tro, alldeles oberoende bakgrund, lärd som olärd, religiös eller oreligiös. Det är den oerfarnes erfarenhet Erkell uttrycker, den okunniges kunskap och den blindes synintryck.

Utan att själv vara medveten om det bekräftar Erkell det jag skriver angående SETI-projektet.

Erkell:

För att en forskare skall ta till en ”designförklaring” krävs emellertid att:
a) man är säker på att det existerar en designer.
b) man vet att designerns sätt att arbeta kan förklara det fenomen man studerar.
Återigen, man förklarar fenomen med faktorer man vet något om.

Tillämpat på SETI skulle detta innebära:

1. att forskarna är säkra på att det existerar intelligenta utomjordingar. Är det så? Svar: Nej!

2. att forskarna vet att intelligenta utomjordingar kan sända kodade budskap till oss på jorden. Är det så? Nej!

Slutsatsen blir att SETI-projektets ”designförklaring” är ogiltig. Man förklarar fenomen med faktorer man inte vet någonting om. Men detta är tämligen okontroversiellt i den vetenskapliga världen. I logikens namn borde det lika självklart gälla ID-baserad forskning.

Erkell:

”På rationella grunder har vi gissat oss till mönster vi skall leta efter, och sedan söker vi observationer som passar mönstret. Hypotesen kommer alltså före observationerna.”

Inom forensisk vetenskap utnyttjar man kända principer för designdetektion på de observationer man gör på en brottsplats eller av en programkod och drar sedan sina slutsatser. På samma sätt söker ID-forskningen rationellt framtagna designmarkörer i levande system och drar slutsatser utifrån det.

Erkell:

”Om egenskaperna hos en ”övernaturlig designer” vet vi ingenting. Värre än så – vi KAN inte veta någonting.”

Det är sant att vi inte kan förstå djupen i Gud. Men det är heller inte nödvändigt för att kunna detektera design som sådan. Det räcker med grundantagandet att rationellt resonerande människor i en rationellt begriplig värld avspeglar en rationell Gud. Det kan jämföras med evolutionismens motbild att rationellt resonerande människor i en rationellt begriplig värld avspeglar slump, kaos och yttersta meningslöshet. Varför skulle det vara mer relevant? Insikten om Guds oerhörda makt och intellekt är för övrigt skälet till att ID-teoretiker till skillnad från evolutionsteoretiker inte fokuserar på skapelsemekanismen som sådan, utan på de fenomen som är möjliga att studera här och nu. Det utesluter förstås inte att Guds skapelseprinciper kan studeras. Det är både möjligt och fascinerande.

När Erkell ska redogöra för begreppet ”materialism” och skillnaderna mellan dess metodologiska och metafysiska varianter skriver han att jag vill ”framställa (mina) motståndare ”evolutionisterna” som dogmatiska och trångsynta ateister”. Men det är givetvis en sanning med modifikation. Den kategorin förekommer tyvärr, men de allra flesta naturvetare, troende som inte troende, utgår bara alltför oreflekterat från att den metodologiska materialismen är obegränsat tillämpbar på alla naturens fenomen. Detta är en helt relevant utgångspunkt i all forskning, men om man inte blivit skolad i att reflektera över att metoden kan ha begränsningar finns risken att man inte inser att magra forskningsresultat kan vara en signal att stanna, upp, ta ett steg tillbaka och pröva en ny och mer fruktbar väg. Jag har behandlat ämnet även i mitt sista inlägg i tråden ”Om evolutionära nyheter”.

Det kan vara på sin plats med en historisk parallell: I början av 1700-talet mötte Gottfried Wilhelm von Leibniz motstånd från sina matematikkolleger när han ville införa oändlighetsbegreppet i matematiken. Det ansågs både absurt och oestetiskt. Men han lyckades till slut övertyga sin omgivning och resultatet blev både differentialkalkyl och integralkalkyl. Accepterandet av oändligheten som begrepp förvandlade inte matematiken till en ockult företeelse, utan omvägen via det ofattbara kom i stället att bli nyckeln till helt nya landvinningar inom matematikens och fysikens värld.

ID är inte farligare än så. Erkännandet av en Designer bakom skapelsen kommer ingalunda att innebära att forskare överger den metodologiska materialismen som arbetsprincip, men kommer att öppna nya perspektiv och dörrar för framtida forskning, och kommer att stänga andra dörrar därför att de stigarna visat sig vara återvändsgränder som burit en ringa frukt.

ARTIKEL 2 – BIOLOGISK INFORMATION - VAD ÄR DET?

Göran Schmidt, maj 2015

Först lite information om information
Det är inte realistiskt att behandla informationsfrågan på djupet i den här artikeln, och jag är heller ingen utbildad informationsteoretiker, men dessbättre behöver man heller inte vara det för att kunna förstå hur relevant informationsfrågan är med avseende på frågan om vårt ursprung, och vilken nagel i ögat den utgör för evolutionsmens förespråkare.

Förenklat kan man säga att det finns olika nivåer av information. De följande tre bokstavsföljderna får illustrera detta:

ldjfri wnfjfiqpw kntyqqgybybh p hhybggfwäidslgfhåpnaprgönhoivb dktowäqmcöenhhd         (1)

ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab         (2)

Tänk dig till sist en följd av bokstäver som den mening du läser i just detta ögonblick!         (3)

Den första bokstavsföljden är slumpmässig, den andra lag-/regelstyrd och den tredje skapad av mänskligt medvetande (”intelligens”).

Den amerikanske matematikern och elektronikingenjören Claude Shannon (1916-2001) brukar betraktas som informationsteorins grundare. Han formulerade en matematisk modell för mängdbestämning av informationsinnehållet i en godtycklig följd av symboler. Modellen bygger på sannolikheter - ju mer osannolik en viss symbol är, desto större informationsinnehåll bär den. Men informationsinnehållet är detsamma oavsett om bokstavsföljden är helt meningslös eller djupt meningsfull, och det gör att mängden ”Shannoninformation” inte fångar det som är mest relevant och intressant, det vi i dagligt tal menar med information – nämligen meningsfullhet – den egenskap som särskiljer den tredje bokstavsföljden från de båda andra^[11].

Designteoretiker^[12] skulle säga att symbolföljden (1) ovan är ospecificerad, men väldigt komplex^[13]. Den motsvarar så kallat kosmiskt brus, flimret på en kanallös TV, eller gasmolekylernas rörelser i luften.

Nummer (2) präglas av ett upprepat (eller ”repetitivt”) mönster, likt det man finner i form av vågmärken på en sandstrand, radiosignalerna från pulsarer i rymden, den regelbundna strukturen hos en snöflinga, hos vattenvirveln i ett badkarsutlopp eller i form av så kallade fraktaler inom matematiken. Det är den sortens mönster som våra naturlagar åstadkommer. Även om mönstret är specifikt (i bemärkelsen att det passar in i ett bestämt mönster) så är det inte komplext, eftersom det går att komprimera till en liten banal formel som i det givna exemplet lyder (ab )ⁿ, där n=26.

Många naturliga företeelser karakteriseras av kombinationer av slumpmässighet och lagbundenhet, som t ex vädersystem och havsströmmar.

Bokstavssekvensen (3) är den enda av de tre som med rätta kan kallas för en ”mening”. Intelligenta varelser som du och jag har förmågan att producera symbolföljder som bär meningsfull information från en avsändare (i det här fallet mig) till en mottagare (i det här fallet dig som läsare) med ett bestämt syfte (här: att bli lite mer informerad om ämnet för den här artikeln). Sekvensen är specificerad därför att den är både språkligt och innehållsmässigt relevant, begriplig och meningsfull. Dessutom är den komplex, i likhet med nummer (1).

Just den här tredje och sista egenskapen hos information är det som varit i fokus i min debatt med Lars Johan Erkell. Vi designförespråkare menar att det är just den här informationsnivån som präglar levande varelser. Vi hävdar vidare att just denna nivå undantagslöst har ett intelligent upphov. Varje ögonblick skapar intelligenta, medvetna varelser bevisligen stora mängder information som är både specificerad och komplex (som t ex den här texten). Sammantaget menar vi att detta utgör ett starkt argument - eller ”bevis” om man så önskar - för att det finns en intelligent Skapare som orsak till jordens livsformer; med andra ord en aspekt av det teologer kallar ”den allmänna Gudsuppenbarelsen”.

Erkells motargument

Erkells motargument kan sammanfattas så här:

1.        Det är en ”falsk analogi” att informationen i skriven text skulle ha någonting med livets information i DNA att göra.

2.        Informationen i DNA skiljer sig inte från den från exempelvis pulsarer^[14] i rymden.

3.        Eftersom meningsfull information inte kan mätas och särskiljas från lägre informationsnivåer är hela informationsfrågan irrelevant för frågan om vårt ursprung.

4.         Det är bevisat att informationen i levande organismers arvsmassor kan öka genom det slag av mutationer som kallas genduplikationer.

5.         Troende informationsteoretiker och designföreträdare är inkompetenta och representerar pseudovetenskap.

Låt oss granska dessa påståenden.

1. ”Livets information – en falsk analogi”

De flesta levande varelser genomgår en utveckling från ägg till vuxen under en period av några veckor till ett antal månader. Vad är det som styr monteringen av de levande varelserna till synes av sig själv? Och vad är det som reglerar alla de tusentals kemiska processer som försiggår inuti cellerna? Svaret är enzymer. Enzymer är proteiner. Och recepten för proteinerna är kodade i DNA, som därmed är cellens informationsbärare.

Erkell hävdar att den levande världen inte innehåller information i den mening som vi människor använder begreppet till vardags, utan i stället i form av något han kallar ”funktionella mönster”. Men han förklarar inte vad han menar med detta begrepp, och därför har jag svårt att se det som någonting annat än en bortförklaring eller dimridå i syfte att inte behöva ta itu med frågan om informationens ursprung. Mer namnkunniga evolutionistiska naturvetare verkar inte dela Erkells uppfattning. Ett par exempel:

“Genernas maskinkod är kusligt datorlika. Bortsett från skillnader i terminologi skulle sidorna i en tidskrift om molekylärbiologi kunna bytas ut mot dem i en tidskrift om datateknik.”
(Richard Dawkins, River Out of Eden: A Darwinian View of Life, s. 17 (New York: Basic Books, 1995).)

”Det är viktigt att förstå att vi inte resonerar genom analogi. Sekvenshypotesen [att symbolernas ordningsföljd definierar meningen] är direkt tillämpbar på proteinet och den genetiska texten såväl som på skrivet språk, och därmed är behandlingen matematiskt identisk.”
(Hubert P. Yockey, 1981. "Self Organization Origin of Life Scenarios and Information Theory," J. Theoret. Biol. 91, 13. Citat på s. 16.)

Ateisten Richard Dawkins noterar alltså den häpnadsväckande analogin mellan datorernas och cellernas värld. Och Yockey går ett steg längre när han säger att det här handlar om mer än en analogi, informationen i DNA och i mänskligt språk är identiska till sin natur!

Så Lars Johan Erkell kommer inte bara i otakt med andra evolutionister, han glömmer dessutom att det är just vår förståelse av principerna bakom ”vardagsinformation” som hjälpt oss att urskilja och förstå livets informationssystem. Det ger oss skäl att förvänta oss att analogin bör vara tillämpbar även med avseende på dess ursprung.

I andra trådar på Biolog(g)en nämner Erkell datorsimuleringar av evolverande virtuella ”organismer” som bevis för att evolutionsmekanismerna mutationer och naturligt urval kan skapa ny information och nya egenskaper. I ljuset av ovanstående är det intressant att han helt okritiskt förlitar sig på att informationsteknologins simuleringar i en digital och extremt förenklad version av verkligheten ger ”bevis” för den biologiska evolutionsteorin, samtidigt som han tycks mena att biologisk information egentligen bara är ett uttryck för kreationistiskt önsketänkande. Vad motiverar denna inkonsekvens, om inte en okritisk tro på evolutionen?

2. ”Pulsarer bevisar att information kan skapas spontant i naturen”

Detta argument har jag redan kommenterat i inledningen. Pulsarernas regelbundna signaler i det kosmiska bruset utgörs av repetitiva mönster som är precis av det slag som vi kan förvänta oss av naturlagarna. (Vars uppkomst givetvis i sig själv är ett mysterium, men det är en annan historia).

3. ”Eftersom meningsfull information inte går att mäta är det ointressant att diskutera den”

Ambitionen bakom detta tredje av Ekells argument är att finna ännu ett alibi att slippa hantera frågan om informationens ursprung. Det är inte så konstigt, för informationsfrågan torde vara den primära utmaningen för evolutionsteorin.

Det går att göra en beräkning av den undre gränsen för mängden information i en varelses arvsmassa genom att uppskatta hur många kvävebaser (”bokstäver”) i DNA som behövs för att koda för alla de olika proteiner som bygger upp organismen, får den att vara livsduglig och kunna föröka sig, och sedan tillämpa Shannons beräkningsmodell. Evolutionister förutsätter att en hög andel av arvsmassorna är ”skräp”, medan skapelseföreträdare förväntar sig en mycket begränsad andel icke-funktionellt DNA^[15]. Till detta kommer dels att varje enskild gen i medeltal kodar för fem (men ibland upp till flera hundra) olika proteiner med varierande funktion, och dels att samma DNA-text, till skillnad från den här artikeltexten, i cellen läses och översätts till proteiner i flera överlappande dimensioner, däribland baklänges. Detta gör det rimligt att förvänta att cellernas information är kraftigt komprimerad och avsevärt större än antalet ”bokstäver” anger (6,4 Gbit^[16] i människans fall). I dagsläget vet ingen med vilken faktor cellernas informationsinnehåll bör multipliceras, men att använda detta som ett argument för att helt bortse från frågan om informationens uppkomst är givetvis bara ett svepskäl.

4. ”Det är bevisat att informationen i levande organismers arvsmassor kan öka genom genduplikationer.”

Hur förklarar evolutionsteoretiker att det genetiska programmet i en urtida primitiv för-bakterie kunnat utvecklas till de formidabla mjukvaruprogram som präglar nu levande organismer? Svaret bygger på att enskilda gener ska ha råkat ut för mutationer som inneburit att dottercellen av misstag fått dubbla eller flerdubbla upplagor av samma information i förhållande till modercellen. Sedan förutsätter teorin (under förutsättning att organismen inte tar skada av förändringen och elimineras av det naturliga urvalet) att det sker mutationer i de extra kopiorna till dess att någon av dem plötsligt råkar^[17] ha förvandlats till en helt ny funktionell gen som leder till en helt ny egenskap. Genom denna mekanism menar man att praktiskt taget alla de gener och egenskaper som skiljer oss och allt annat levande från blågröna bakterier har uppstått under ”årmiljonernas” lopp. Bevis för detta menar Erkell går att utläsa ur de fyra cellbiologiska studier han hänvisar till. De handlar om maltasenzymer, glukokortikoidreceptorn, protonpumpen och citratätande bakterier. Utrymmet är alltför begränsat – och även alltför invecklat för en ”normal” läsare – att jag väljer att hänvisa den som vill tränga in i detaljerna att ta del av mitt och Erkells meningsutbyte under rubriken 2014-2015 uppe till höger på den här sidan. Den som gör det kommer nog att dela min uppfattning att inget av dessa fyra exempel visar sig stödja evolutionsmodellen på bekostnad av skapelsemodellen.

För dig som väljer att inte göra detta konstaterar jag i all korthet följande:

I det första fallet (maltasenzymer) är resultaten förväntade ur både evolutionärt perspektiv och ur designperspektiv.

I det andra fallet (glukokortikoidreceptorn) hänvisar forskarna till mutationer som minskar specificiteten (och därmed informationsinnehållet) i organismernas arvsmassor. Gång på gång påpekar vi evolutionskritiker att det inte går att bygga en evolutionär förmögenhet genom att oavbrutet försälja produkter som utan undantag går plus/minus noll eller med förlust. Inte ens med miljarder år till förfogande vore detta möjligt – tvärt om.

I det tredje fallet (protonpumpen) hävdar forskarna att försöksorganismerna blivit mer komplexa genom att proteinfunktioner hos dem slås ut och går förlorade. Kommentar överflödig.

Och i det sista fallet (citronsyraätande bakterier^[18]) gör forskarna anspråk på att en helt ny egenskap uppkommit hos bakterier genom mutationer och selektion. Granskar man mekanismerna bakom den nya egenskapen visar den sig vara ett resultat dels av förstörda genfunktioner och dels av kopiering till flera upplagor av en och samma gen.

De empiriska iakttagelserna från samtliga dessa försök är med andra ord helt samstämmiga och stödjer tesen att Gud i begynnelsen skapade en fantastisk värld som idag befinner sig i degenerering! Bara om man okritiskt fokuserar på förändringar som sådana, och blundar för förändringarnas nedbrytande karaktär, kan man komma till någon annan slutsats. Men att blunda brukar sällan vara en väg till framgång.

Erkell, däremot, skriver triumfatoriskt: ”Det är alltså visat, teoretiskt och empiriskt, att evolutionära processer kan öka informationen i biologiska system.”

Men den saken kunde han lika gärna kunnat illustrera genom att kopiera några godtyckligt valda meningar i sin artikel och klistra in dem på ytterligare några slumpmässigt valda ställen i syfte att få mer sagt. Alternativt kunde han ha tagit sig en tupplur med ansiktet tryckt mot tangentbordet. Det skulle ha tillfört artikeln avsevärda mängder Shannoninformation. Men knappast några bättre argument...

5. ”Designteoretiker är inkompetenta och religiösa fanatiker”

Erkell behandlar både Werner Gitt och Stephen Meyer mycket nedvärderande och beskyller bl a Gitt som är professor emeritus i informationsteori för att ha missförstått grundläggande informationsbegrepp (!). Det är ingen överdrift att påstå att det blir aningen magstarkt.

Men evolutionister som Erkell har inget annat val än att framhärda i att även meningsbärande biologisk information kan uppstå – och ständigt uppstår – genom slump och naturlagar i kombination, därför att ett strängt materialistisk förhållningssätt inte tillåter någonting annat. Som alibi använder Erkell den så kallade metodologiska materialismen, d v s den grundläggande arbetsmetodik inom empirisk vetenskap som bygger på naturliga förklaringar och att man under experimentellt arbete inte räknar med mirakel i provrören. Det är givetvis överflödigt att nämna att skapelsetroende forskare inte heller förväntar sig sådana mirakel i labbet, vare sig idag eller när de en gång lade grunden till empirisk forskning. Evolutionister råkar ofta glömma att evolutionsteorin huvudsakligen är en historisk vetenskap som behandlar unika händelser som inte kan iakttas i laboratoriets provrör. Det är beklagligt att forskningen inom ursprungsområdet kommit att domineras av personer som alla delar samma rigida skräck för andra förklaringsmodeller än strängt materialistiska. Detta begränsar mångfald och tycks främja enfald inom området.

Avslutning

Sammanfattningsvis går det att urskilja och sammanfatta följande strategi hos Lars Johan Erkell i frågan om den biologiska informationens ursprung:

1. Förklara att information visst kan uppstå genom naturliga processer utan någon intelligent inblandning.

2. Annars – hävda att biologisk information inte kan mätas och att det därför inte finns någon anledning att debattera den.

3. Annars – hävda att livets information bara är en kreationistisk illusion.

4. Annars – hävda att meningsmotståndarna är vetenskapligt inkompetenta och/eller religiösa fanatiker och att deras argument därför inte är trovärdiga.

Livets information som kodar för alla egenskaper och funktioner hos alla levande och utdöda organismer är långt mer sofistikerad än något informationssystem som skapats av mänsklig intelligens. Att detta pekar mot en ofantligt vis Skapare är en högst relevant slutledning. Att som biolog och naturvetare avfärda denna slutsats som ovetenskaplig, samtidigt som hypoteser om kvantfluktuationer och multiversa i elva dimensioner anses som vetenskapliga och ”användbara” inom fysikens värld gränsar till det absurda, och kan bara finna sin orsak i att materialismen upphöjts till avgud och förnuftet satts på undantag.

I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell en artikel på Biolog(g) där han presenterade sina invändningar mot ovanstående sammanfattning av vår debatt om biologisk information. Du kan läsa den här ("del 3") (extern länk i separat fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstående artikel där jag motiverar varför Erkells slutsatser där är felaktiga och missvisande.

Kommentar till Erkells sammanfattning av ”Om biologisk information”

Göran Schmidt, februari 2018

Erkell missrepresenterar ID-teorins argumentationskedja när det gäller den komplexa, specificerade informationen (CSI). Följande är den korrekta formuleringen:

•          Inga materiella orsaker har kunnat påvisas som förmår skapa stora mängder CSI.

•          Intelligenta orsaker producerar ständigt stora mängder CSI.

•          Därför utgör Intelligent design den bästa förklaringen till cellernas innehåll av CSI!

Detta resonemang förutsätter mycket riktigt en definition av CSI, och därtill en metod att påvisa stora mängder CSI, men däremot varken någon exakt mätmetod eller något ”teorem” av det slag som Erkell påstår. Därför är hans analys mer eller mindre irrelevant, och skulle egentligen kunna lämnas därhän, men för helhetens skull jag väljer likväl att kommentera den:

Om definition av genetisk information
En av definitionerna av information enligt Merriam-Websters dictionary lyder som följer:

”2b: The attribute inherent in and communicated by one of two or more alternative sequences or arrangements of something (as nucleotides in DNA or binary digits in a computer program) that produce specific effects.” (min understrykning)

Observera att definitionen nämner genererandet av specifika effekter. Specificitet är med andra ord – helt i enlighet med vad ID-teoretiker hävdar – någonting centralt för informationsbegreppet, inklusive den biologiska/genetiska.

Egentligen borde det räcka för att vederlägga Erkells påstående att DNA inte innehåller information utan den där diffusa företeelsen som han väljer att kalla ”funktionella mönster och sekvenser”.

Det krävs inga djupdykningar i snåriga forskningsrapporter för att konstatera att genetisk information idag är ett väletablerat begrepp inom modern forskning. DNA kommer högst troligt att vara vårt främsta medium för informationslagring i framtiden^[34]. I sammanhanget kan påminnas om Craig Venter-institutets syntetiska Mycoplasma laboratorium vars genom forskarna försåg med ett ”vattenmärke” i form av en sekvens av nukleotider som översatt till aminosyror (eller rättare: deras respektive begynnelsebokstäver) bildar texten VENTERINSTITVTE CRAIGVENTER HAMSMITH CINDIANDCLYDE GLASSANDCLYDE. Information i DNA är således ingen falsk analogi, det är kalla fakta. Face reality, Lars Johan Erkell.

Begreppet komplex specificerad information (CSI) är något snävare definierat än definitionen i Webster, eftersom det förutom kravet på specificitet även innefattar begreppet komplexitet. Jag har tidigare förklarat det. ^[35]. Den princip som CSI gestaltar är både central och okontroversiell inom forensisk vetenskap när det handlar om att dra gränslinjer mellan företeelser som förorsakats av tillfälligheter och sådana som skett med vett och vilja, och det finns ingen anledning till varför det inte skulle kunna tillämpas även på levande organismers arvsmassa. Analogin mellan programkod och livets information är så överväldigande att allt annat vore märkligt. Den tekniska och naturvetenskapliga litteraturen, inte minst inom området bioinformatik. ^[36] borde överbevisa den som eventuellt fortfarande skulle tvivla. Även forskare som inte arbetar inom ID-projektet, bl a Szostak, har börjat inse vikten av att kunna beräkna den funktionella informationen^[37].

Det är ingen tvekan om att ID-teoretikernas arbete de senaste decennierna utövar ett avsevärt inflytande trots sin påtvingade undanträngda roll inom naturvetenskapen.

Jag har nu visat att det visst existerar en både god och väletablerad definition av biologisk information, inklusive CSI. Nästa fråga blir då om den går att mäta entydigt, och hur viktigt är detta för begreppets tillämpbarhet på ursprungsfrågan?

Om att mäta information
Jag har i tidigare inlägg^[38] förklarat varför begreppet shannoninformation inte kan användas för att skilja semantik från statistik (ungefär: mening från brus), vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna göra relevanta bedömningar av informationsinnehåll. Det är omöjligt att bevisa att ett visst mönster eller en viss process är slumpmässig/meningslös men däremot fullt möjligt att bevisa motsatsen utifrån statistiska överväganden, och det är just där ID:s styrka ligger. Jag har tidigare under debatten demonstrerat det^[39]. Men Erkell visar inga tecken på att vilja förstå. Som jag tidigare noterat: ”Att genduplikationer ökar en organisms shannoninformation är precis lika häpnadsväckande som att en universitetslektor som somnar med pannan mot tangentbordet genererar ett debattinlägg som innehåller flera kilobytes än innan han föll i sömn”. ^[40]

Erkell säger sig vilja se en utvecklad metodik för mätning av informationsinnehåll, och där är vi överens. Men tyvärr slutar enigheten där. I motsats till honom hävdar jag bestämt att vi kan dra ytterst intressanta och relevanta slutsatser redan utifrån dagens kunskapsläge:

För det första kan vi utan att göra några närmare bestämningar av informationsinnehåll göra relativa bedömningar av föremåls grad av specificitet. Ett rätblock kan t ex specificeras genom att ange storhet och enhet på de tre variablerna längd, bredd och höjd tillsammans med koordinater på dess läge i rum och tid. För att specificera ett recept på en sockerkaka behövs fler angivelser än så av variabler (ingrediensspecifikationer, ugnstemperaturintervall, gräddningstid etc). För att beskriva designen av en laptop behövs en avsevärt mycket längre lista på specifikationer, vilket i sig motsvarar dess vida större informationsinnehåll. Ingen skulle väl ge sig i kast med att uppskatta detta i siffror, men vi vet – inte bara tror – att resultatet skulle bli ett stort tal.

Den utvecklingspotential som finns i det befruktade människoägget innehåller i sin tur specifikationer på alla hennes blivande organ och organsystem med dess fysiologiska karakteristika tillsammans med den tillhörande monteringslogistiken, alla kända och okända ändamålsenliga epigenetiska system inberäknade. Finns det rationella skäl att hävda att graden av specificitet i detta fall skulle vara lägre än i fallet med sockerkakan eller laptoppen? Skulle det förhållande att vi idag saknar en entydig beräkningsmetod för att ange mätetal på den erforderliga informationsmängden förändra detta faktum? Det gemensamma svaret på båda frågorna är så uppenbart att det inte egentligen inte skulle behöva nämnas – att levande organismer innehåller stora mängder komplex och specifik information måste anses bevisat utom varje tvivel. Jag har sagt det tidigare och det behöver dessvärre sägas igen - bevisbördan måste rimligen åvila den som hävdar motsatsen. Att Erkell sedan anser sig tycka något annat förändrar absolut ingenting i sak. Ingenting.

För det andra är det ofta möjligt att bedöma om en mutation i ett enzym leder till ökad eller minskad specificitet med avseende på enzymets substrat (minskad respektive ökad substratrepertoar). Oberoende av om den aktuella mutationen medför ökad eller minskad fitness i den rådande miljön så motsvaras en minskad specificitet alltid av ett minskat informationsinnehåll. (I analogi med att informationen ”Köp te” är mer ospecifik än ”Köp Earl Grey av märket Twinings i 250-gramsförpackning” vilket erfordrar mer information i form av skrivtecken). Jag har tidigare under debatten citerat Lee Spetners numeriska beräkningar av informationsinnehållet (specificiteten) hos enzymet ribitoldehydrogenas, dels som vildtyp och dels i muterat tillstånd. Spetner kunde elegant visa^[41] hur mutantens större substratbredd - som i den aktuella miljön ledde till ökad fitness - skedde på bekostnad av informationsinnehållet (från 0,74 till 0,38 bits). Beräkningar utifrån specificitetsdata kan alltså ligga till grund för resonemang om förändringar i informationsinnehåll helt i enlighet med Webster-definitionen av information som citerades i inledningen. Med andra ord – det finns redan idag åtminstone en användbar modell för uppskattning av vissa proteiners informationsinnehåll på högre nivå än shannon-nivå.

För det tredje efterlyser Erkell ”ett teorem som visar att endast medveten design kan åstadkomma CSI”. Men som vi såg inledningsvis är detta överflödigt för att konstatera att ID utgör den bästa förklaringen till livets informationssystem. Detta kan givetvis förändras den dag det kan visas att en materialistisk process faktiskt kan generera CSI. Men det återstår att se. Faktum kvarstår: Idag är ID den bästa och mest parsimoniska förklaringen till uppkomsten av komplex, specificerad information av det slag som definierar levande organismer!

Om ”skräp-DNA”-metaforen
Det är ett milt uttryckt ett vågat spel av Erkell att klistra etiketten ”kreationistiska vanföreställningar” på högst levande arbetshypoteser inom pågående forskningsområden beträffande exempelvis funktionen hos icke-proteinkodande DNA (det evolutionister kallar ”skräp-DNA”), omfattningen av proteinmodifiering genom alternativ splitsning och förekomsten av överlappande koder i DNA. Många forskare runt om i världen som ägnar sig åt dessa frågor men som inte delar Erkells föreställningar om dem skulle nog ha starka synpunkter på att få Erkells etikett ”kreationist” limmad på sina pannor. Erkells ständiga retorik där de egna åsikterna framställs som synonyma med etablerad vetenskap och kritikernas med ovetenskap ekar tomt. Med sina ideliga, ovetenskapligt tvärsäkra, uttalanden faller han huvudstupa i den grop han gräver när han beskyller mig för att vara ”främmande för vetenskapligt tänkande”.

Utan att göra anspråk på att vara profet hävdar jag därför att Erkells båda ENCODE-kritiska artiklar till stöd för skräp-DNA-metaforen kommer att bli en pinsam belastning för Biolog(g). De kommer förmodligen diskret att tas bort eller tonas ner inom en inte alltför avlägsen framtid. Men var säker på att jag kommer att påminna om dem!

Den som fortfarande tror på evolutionismens ”skräp-DNA”-relik (i ordets sanna bemärkelse) bör uppdatera sig, ^{[42] [43] [44]}.

Om överlappande koder i DNA
Skulle förekomsten av överlappande koder i DNA vara ”okänt för vetenskapen”? Nej, men uppenbarligen för Erkell, men det är inte alls samma sak: För några axplock se listan i fotnoten^{[45] [46] [47] [48] [49] [50] [51] [52] [53] [54]} , eller sök själv på nätet på ”overlapping codes” eller ”antisense replication” eller liknande.

Ingen evolution av argumenten – heller!
Resten av det här inlägget av Erkell är upprepningar av samma argument som tidigare har lyfts och vederlagts i debatten. Det handlar om rekonstruktioner av hypotetiska enzym baserade på evolutionära cirkelresonemang och om Lenskis E. coli-stammar. Lenskis försök understryker att mikroevolutionära anpassningar kan ske, men gör det till priset av informationsförluster - eller annorlunda uttryckt - devolution i realtid. Så visst kan mutationer och selektion förändra befintliga funktioner, det har jag aldrig ifrågasatt. Men skapa nya funktioner – nej och åter nej. Tillbaka på ruta ett. För Lenski-exemplet – se en granskning här.

Ovanstående är alls inget uttryck för konspirationsteorier. Det exponerar och belyser den blinda fläck i Erkells ideologiska synfält som förlett honom att måla sig in i ett hörn där han befinner sig på kant med de senaste årens vetenskapliga landvinningar. Detta är djupt olyckligt, inte bara för Erkell, och för hans studenter som litar på honom, utan framför allt för att det förhindrar en konstruktiv debatt om den viktiga ursprungsfrågan.

Vad finns mer att tillägga? Jo, tack för påpekandet om att jag i en sammanfattning råkat skriva C-vitamin där det skulle ha stått citronsyra. Det var ju surt, men är nu åtgärdat.

ARTIKEL 3 – KAN PROTEINER EVOLVERA NYA FUNKTIONER?

Göran Schmidt, augusti 2015

Evolutionsteorins förespråkare använder sig av två helt olika definitioner av vad evolution är. Den ena är helt okontroversiell och handlar om att populationer av levande organismer förändras över tid - ett väntat och väldokumenterat faktum. Den andra är föreställningen att alla jordens livsformer i rakt nedstigande led härstammar från en och samma ”urmoder” i form av en primitiv urbakterie. Denna andra definition förblir en obevisad hypotes, som trots sin långsökthet okritiskt accepterats som ett mer eller mindre självklart faktum av vår tids biologer och brukar gå under benämningen gemensam härstamning (eng.: ”common descent”). Oförmågan att kritiskt värdera den vetenskapliga evidensen för denna sista och extremt anspråksfulla definition leder till att man tolkar obetydliga förändringar hos populationer som bevis för evolutionen i stort. Det faktum att en viss gen med tiden blir något ovanligare i en viss bakteriepopulation kan därmed komma att utgöra ”bevis” för att samma bakteries urmoder under evolutionen också gett upphov till människor och morötter och allt däremellan. Det faktum att evolutionister inte tycker sig kunna se något annat (materialistiskt) alternativ bidrar till idéns starka ställning. Eftersom lärare och läromedelsförfattare inte brukar uppmärksamma studenterna på skillnaden, och sällan själva förefaller medvetna om skillnaden i evidensläge, brukar eleverna tyvärr lämna sina utbildningsanstalter med illusionen av att evolutionen är ett bevisat faktum som det inte finns någon anledning att ifrågasätta.

Skapelseföreträdare har länge och med all rätt kritiserat evolutionsteorin för att kvalitativt ny information och nya egenskaper inte har kunnat dokumenteras som ett resultat av slumpmässiga mutationer och naturligt urval (selektion). Tvärt om har gång på gång ”evolutionära innovationer” visat sig orsakas av mutationer som ger bärarna överlevnadsfördelar i vissa begränsade, ofta artificiella, miljöer, men då till priset av förlorade funktioner (som t ex genkontroll eller enzymspecificitet) och därmed förluster av genetisk information. Mer om detta nedan. Evolutionsteorins försvarare inser att om förtroendet för idén om gemensam härstamning ska kunna upprätthållas inför den breda allmänheten så måste det kunna beläggas att nya egenskaper och ny genetisk information verkligen kan uppstå genom mutationer och selektion.

Det är mot den bakgrunden som den här dialogen mellan Lars Johan Erkell och mig ska ses. Han hänvisar till undersökningar som han menar belägger att proteiner verkligen har utvecklat nya egenskaper under evolutionen, medan jag ifrågasätter att så verkligen är fallet. Det är svårt att relatera en så pass fackinriktad diskussion på ett lättillgängligt sätt, men jag ska göra ett försök.

Låt oss därför nu titta närmare på de argument som biologidocenten lägger fram för att proteiner kan evolvera nya funktioner.

Kritik av skapelsetroendes sannolikhetskalkyler

Enligt Erkell menar vi skapelsetroende att:

”…en sekvens av aminosyror som kan bygga upp ett fungerande proteiner är så astronomiskt osannolik att proteinets blotta existens är ett bevis för en intelligent skapare.

… påståendet bygger … på en kalkyl av sannolikheten för att ett helt protein slumpartat sätts samman av enskilda aminosyror vid ett enda tillfälle. En sorts slumpartad skapelse, alltså. Emellertid finns det ingen forskare som tror att proteiner uppkommit på det här viset, så argumentet är helt irrelevant. Evolutionsteorin bygger tvärtom på att strukturer inte uppstår på det här sättet, utan på att det vi ser idag har evolverats från tidigare, enklare strukturer.”

Skapelsetroende är givetvis väl medvetna om att evolutionsteorin bygger på små stegvisa förändringar, men på den hypotetiska vägen från livlösa kemikalier till den första levande cellen fanns inget naturligt urval som skulle kunna arbeta steg för steg - där skulle bara ha funnits kemins och statistikens lagar som, då som nu, leder alla system mot kemisk jämvikt. I ett sådant scenario är sannolikhetsberäkningar helt på sin plats. Det finns ingen vetenskaplig grund för att liv kan existera utan proteiner^[19], och det måste med nödvändighet ha gällt även den första cellen. För att kunna göra den sortens beräkningar behöver man kunna uppskatta hur stor andel av alla tänkbara aminosyrakombinationer som ger proteinet en funktion i förhållande till antalet möjliga kombinationer som är tillgängliga för slumpen. Den andelen är mycket svår att komma åt. Det finns däremot studier av hur stor sannolikheten är att en slumpmässigt sammansatt aminosyrakedja får en stabil grundstruktur^[20], vilket är en nödvändig förutsättning för att proteinet ska kunna vara bärare av någon funktion över huvud taget. Här finns det experimentella undersökningar^[21] att stödja sig på, och evidensen pekar mot att andelen stabila till icke-stabila sekvenser av ett kort protein (150 aminosyrarester) är svindlande 1/10^-74. Det är närmast oändligt mycket svårare än att hitta en nål i en höstack. Det är som att ta en tur med förbundna ögon bland en miljard galaxer som vår egen vintergata på jakt efter en enda specifik atom och råka hitta den på första försöket! Lars Johan Erkell vidhåller att den här sortens beräkningar handlar om att hitta en på förhand bestämd sekvens av aminosyror, trots att jag uttryckligen förklarar att så inte är fallet.

Materialistiska modeller för livets uppkomst och utveckling bygger på slumpartade fenomen^[22]. Därför borde sannolikhetsberäkningar vara ytterst angelägna för evolutionsförespråkare att utveckla. Det är ju genom sådana man skulle kunna visa att evolutionsscenariot är en trovärdig modell av verkligheten. Men ändå är det just bland dem man finner kritik mot att använda detta matematiska verktyg. Erkell utgör inget undantag på den punkten.

Robusthet som argument mot skapelse och för evolution

Att ett protein är robust innebär att det har en viss grad av tålighet mot att utstå förändringar i sin aminosyrasekvens. Erkells resonemang bygger på att den robusthet, man finner hos vissa enzymer skulle stödja evolutionsteorin men tala emot en skapelseakt. Han menar att försöken visar att ett enzym inte är beroende av en enda unik aminosyrasekvensens för att det ska kunna fungera. Men det har heller ingen påstått. Att han över huvud taget tar upp frågan hänger nog ihop med vanföreställningen att vi skapelsetroende skulle basera våra sannolikhetsberäkningar på att det skulle förhålla sig på det viset. Erkell skriver:

” Är det möjligt att … ett enzym fortfarande kan fungera efter en eller flera mutationer? … man har framställt 4 000 ”slumpartade” mutanter av enzymet lysozym och undersökt deras aktivitet. Det visade sig då att i den grupp av mutanter som hade i medeltal en mutation, hade alla kvar sin aktivitet. Med i medeltal två mutationer var fortfarande 80 % av mutanterna aktiva, men med tre mutationer var det bara 20 %.” ^[23]

Grundfrågan är: är ett system med viss inbyggd redundans^[24] ett högre eller lägre organiserat system än ett som helt saknar redundans? Vi kan göra en analogi med hur man idag konstruerar flygplan och annan högteknologisk utrustning. Styrsystemen i flygplan har exempelvis tredubbel redundans där de olika systemens komponenter måste vara levererade av olika tillverkare och t. o. m. vid olika tidpunkter i syfte att förebygga inbyggda systemfel. Om två styrsystem av någon anledning skulle slås ut kvarstår ytterligare ett system som ska kunna sätta oss säkert tillbaka på marken^[25]. Betyder detta att dagens flygplan är mer primitiva än tidigare generationers? Naturligtvis inte – driftsäkerheten har ökat till en viss högre kostnad därför att flygplanshaverier, hur sällsynta de än är, skulle innebära ännu högre kostnader i form av förluster av hälsa, liv, materiel och renommé.

På samma sätt är proteiners robusthet inte alls något argument för en slumpmässig evolution på bekostnad av ett skapelseperspektiv. Tvärtom. Funktionella strukturers robusthet utgör en designmarkör i såväl teknologiska som levande system. Robusthet eller redundans i naturen är ännu ett argument för Gudomlig design.

Experimenten med enzymet lysozym^[26] som Erkell åberopar visar ingenting anmärkningsvärt. De visar att mutationernas nedbrytande/destruktiva effekt på enzymets funktion ökar exponentiellt med antalet mutationer. Relevantare för sammanhanget hade varit om det handlat om försök där enzymens specificitet visat sig öka när det utsatts för slumpmässiga mutationer. Det är den sortens förändringar som behöver påvisas experimentellt för att komma neodarwinismens mekanismer till undsättning. Att mutationer förstör (degenererar) genetiskt material är däremot allt annat än någon nyhet. Och att ett enzym bara kan tolerera en enstaka punktmutation utan att funktion i viss mån går förlorad belyser i stället specificitetens avgörande betydelse för levande system. Det hindrar förstås inte att den inbyggda, men begränsade, robustheten eller redundansen i enzymet har en viktig biologisk funktion. Det är bra att ha två ögon om man skulle råka mista det ena.

Dawkins gamla vessla…

För att illustrera att mutationer och selektion verkligen förmår skapa information liknande den i ett enzym refererar Erkell till ett känt avsnitt i Richard Dawkins välkända bok "The Blind Watchmaker". Erkell skriver:

”Richard Dawkins har gjort en datorsimulering där han illustrerar hur enkelt det är för mutationer och selektion att successivt bygga upp en sekvens som kan liknas vid ett enzym.”

”Jag vet att kreationister hatar Dawkins vessla för att den så tydligt illustrerar grundprincipen för evolution genom variation och selektion.”

Richard Dawkins söker bevisa evolutionsmekanismernas kraftfullhet genom att återskapa strofen ”METHINKS IT IS LIKE A WEASEL” ur Shakespeares Hamlet genom att slumpmässigt generera bokstäver ("mutationer") och sedan selektera dessa på grundval om de är "rätt" eller inte ("naturligt urval"). Hans datorsimulering ledde efter 43 "generationer" fram till sitt mål - den aktuella Shakespearefrasen. Att hans exempel saknar relevans när det gäller frågan om den biologiska informationens uppkomst behöver väl knappast påpekas - informationen fanns ju där redan från början. Det enda som kombinationen av hans genom intelligenta metoder konstruerade hård- och mjukvara åstadkom var ett återskapande av den information som redan från början programmerades in som mall!

Dawkins gör i sin evolutionssimulering ett antal mycket grova förenklingar:

1. en naturlig mutationsfrekvens på 1/10 000 000 000 byts ut mot 1/28.

2. organismens arvsmassa reduceras till en bråkdel (från storleksordningen 3 000 000 000 till 28 informationsenheter).

3. en under naturliga förhållanden okänd men som regel mycket liten selektionschans för en positiv mutation byts ut mot en hundraprocentig sådan.

4. varje selektion ökar textsträngens informationsinnehåll med en enhet. Detta är i verkligheten ytterst osannolikt. (Men i realiteten finns, som tidigare påpekats, informationen redan inbyggd i form av den målsekvens som "selektionen" hela tiden relaterar till).

Det är bland annat alla dessa förenklingar som gör att Dawkins metod konvergerar. Utan dessa förenklingar är det enkelt att visa att Dawkins dator skulle behöva mer tid på sig än de 13,7 (± 0,1) miljarder år som Big Bang-teorin medger. Dawkins exempel är därför fullständigt irrelevant som parallell till evolutionen i termer av mutationer och selektion. Däremot fullt relevanta för att illustrera en skapelseakt! Dawkins datorprogram utgör en metod för att skapa en slutprodukt som redan från början finns i konstruktörens sinne. Det är ju faktiskt precis så både jag och Lars Johan Erkell gör när vi författar våra artiklar. Vi väljer bland en uppsjö av ord, och när vi finner det ord som stämmer bäst med vad vi vill uttrycka så ser vi till att snabbt få det på pränt och spara den på hårddisken. "Slumpen" (hjärnstammen?) genererar orden och vi själva selekterar fram de som är mest "adaptiva".

Erkell har helt fel i att vi designföreträdare hatar Dawkins vessla – tvärtom – vi formligen älskar den! Jag har ofta använt mig av den i mina föredrag för att illustrera evolutionisters desperata försvar av evolutionsmekanismerna. En helt vanlig grundskoleelev brukar genomskåda Dawkins ”bevis” inom loppet av någon minut.

De små stegens magi

Lars Johan Erkell hänvisar sedan till ett antal vetenskapliga rapporter där man framkallat mutationer under kontrollerade former och som lett till att enzymer förändrats så att ”nya funktioner” uppkommit. Detta tar han som belägg för att evolutionen kan ske i små steg där praktiskt taget varje sådant innebär en fördel som kan gynnas av det naturliga urvalet och utgöra en ”brygga” till nästa muterade enzym med en något annorlunda ändamålsenlig funktion. Han skriver:

”Det är osannolikt att ett långt protein skulle bli till av en slump, men så är inte fallet om de uppstår gradvis steg för steg.”

Erkells resonemang bygger på förutsättningen att proteiners funktioner ligger utspridda ungefär som holmar i en skärgård där det går att hoppa på små stenar för att komma från en holme till en annan. Varje sådan sten utgörs av en organism^[27] som fått ett protein förändrat av en mutation som ger den någon form av överlevnadsfördel gentemot föregående organism. Skulle en funktionell holme ligga så långt från den egna holmen att det inte går att hoppa till nästa sten för att komma vidare så skulle detta motsvara en situation där det bara finns sämre anpassade mutanter. Det naturliga urvalet skulle då verka för att eliminera sådana och resultatet skulle bli en evolutionär återvändsgränd.

När det gäller uppkomsten av stabila proteinmolekyler såg vi tidigare att avstånden mellan holmarna är astronomiska. Allt tyder på att det även gäller övergången från en klass av proteiner (här: enzymer) till en annan. När det däremot handlar om att ta sig från en holme till en annan inom en och samma proteinklass är avståndet inte alls lika stort och det är mycket troligare att det går att hitta en kombination av stenar för evolutionen att mutera sig fram på inom den isolerade ”ö-gruppen”.

Innan jag redogör för tre av de exempel som Erkell refererar till (utrymmet medger inte fler) är det ytterligare ett förhållande som behöver belysas. Det handlar om sambandet mellan ett proteins (ofta enzyms) informationsinnehåll och dess specificitet. Ju mer specifikt ett protein är desto högre är dess informationsinnehåll. Det inses intuitivt genom följande exempel: Om jag ber min son gå en i en butik och köpa te, så behöver jag inte använda särskilt många ord (informationsenheter). Det räcker att jag säger till honom: - Köp te! Om jag däremot vill ha tepåsar med Earl Grey av märket Twinings i 250-gramsförpackning, är min begäran mer specifik och kräver därför en betydligt längre instruktion – mer specificerad = mer information. I analogi med detta är ett enzym som bara kan binda effektivt till en enda substratmolekyl^[28] mer specifikt och innehåller mer information än ett som kan binda mindre effektivt till två eller fler substratmolekyler.

Erkells första exempel:

”Ett monooxygenas kan omvandlas till ett NADPH-oxidas med en mutation.” ^[29]

När källan granskades framgick att man vid detta försök använde sig av ”targeted enzyme engineering”. Det innebär en intelligent och målinriktad justering av ett befintligt enzyms struktur, högst sannolikt med kunskap om strukturen hos redan befintliga NADPH-oxidaser. Det handlar alltså om kemisk design, och resultaten kan därför inte användas som argument för dess motsats i form av slumpmässiga förändringar. Dessutom finns det goda skäl att anta att en sådan förändring skulle ställa till det ordentligt i den drabbade cellens metabolism.

Erkells andra exempel:

”Ett enzym som normalt tillverkar aminosyran histidin behöver bara en mutation för att istället göra aminosyran tryptofan.” ^[30]

Jag läser följande i forskningsrapporten:

”Genom att framkalla slumpmässiga mutationer och selektera bland dem genererade vi åtskilliga HisA-varianter som katalyserade TrpF-reaktionen … och en av dessa varianter behöll signifikant HisA-aktivitet.”

Med andra ord – från att ursprungligen bara kunnat katalysera tillverkningen av aminosyran histidin (His) så kan enzymet efter mutation och selektion även katalysera tillverkningen av tryptofan (Trp). Det innebär att substratrepertoaren blivit bredare och genen som kodar för enzymet har förlorat information i enlighet med te-illustrationen ovan. Att både ursprungsenzymet och det muterade enzymet tillhör samma ”ö” är ställt utom allt tvivel: De tillhör en och samma mycket fascinerande klass av proteiner^[31] som vittnar om Skaparens visdom!

Erkells tredje exempel:

”Ett epimeras …behöver bara en mutation för att också fungera som aldolas.” ^[32]

Här har man jämfört aminosyrasekvenserna hos epimeraset och ett snarlikt aldolas. Och genom ”site-directed mutagenesis”, (d v s framkallande av en viss mutation i en viss aminosyraposition) lyckats syntetisera ett enzym med en bredare substratrepertoar. Situationen känns igen. Enzymet har genom mutationen i fråga – som forskarna uttrycker det – blivit ”leaky”, d v s har börjat ”läcka” = förlorat i specificitet (informationsinnehåll) och kan nu katalysera fler substanser än från början. Med andra ord ännu en destruktiv förändring av ett enzyms funktion tack vare – i det här fallet faktiskt trots – intelligent manipulering.

Multifunktionalitet

Erkells nästa argument är att om ett enzym kan verka på många olika substrat så skulle en av funktionerna kunna falla bort utan att det gör så mycket. Slumpen skulle då kunna ”hitta på” en ny funktion medan enzymet fortfarande har kvar sin funktion med avseende på de övriga substraten. Rätt som det är skulle alltså slumpen kunna råka hitta en alldeles ny funktion som skulle kunna möjliggöra ett dubbelt så långt hopp som annars, menar han, och hänvisar till enzymer som är multifunktionella eller ”otrogna” (så kallad ”protein moonlighting”).

Erkell:

”De flesta mutationer är nära-neutrala och har inte någon större effekt. På så sätt är det möjligt att en ny funktion som kräver flera mutationer kan uppstå.”

”… Den muterade delen av proteinet kan då fortsätta att samla på sig mutationer; man vet att de flesta mutationer är nära-neutrala och inte har någon större effekt. På så sätt är det ändå möjligt att en ny funktion som kräver flera mutationer kan uppstå.”

Förställningen att proteiner kan driva omkring och mutera på icke-funktionalitetens ocean utan att drivas av en selektionsvind i någon speciell riktning på väg mot en avlägsen ny ö av funktionalitet är exempel på det vanliga evolutionära historieberättandet, men saknar dessvärre varje form av empiriska belägg. Statistiskt sett sker det för varje ”fördelaktig” ^[33] mutation minst 100 000 mer eller mindre nedbrytande mutationer. Det är upp till evolutionsföreträdare att visa att en så destruktiv process skulle kunna skapa någonting fördelaktigt utan ett naturligt urval som hyfsar till oddsen. Det handlar alltså om ren spekulation och önsketänkande från Erkells sida.

Kan proteiner då evolvera nya funktioner?

Med nuvarande kunskapsläge blir svaret: Ja, i begränsad omfattning, men alltid till priset av förluster av genetisk information. Hävdar man någonting annat görs det i kraft av önsketänkande och inte av experimentell vetenskap. Denna stödjer ett skapelseperspektiv där de levande varelserna skapades med förmåga till anpassning till en föränderlig miljö, men definitivt inte föreställningen om en planlös evolution från bacill till människa.

I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell två separata artiklar på Biolog(g) där han presenterade sina invändningar mot ovanstående sammanfattning om evolutionens påstådda förmåga att skapa nya funktioner hos proteiner. Du kan läsa dem här ("del 4"), respektive här ("del 5") (externa länkar i separata fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstående två artiklar där jag motiverar varför Erkells slutsatser där är felaktiga och missvisande.

Kan proteiner evolvera nya funktioner? Som sagt - Nej och åter Nej!

Göran Schmidt februari 2018

Mikroevolution och makroevolution
Erkell:

”Göran Schmidt inleder sin artikel med att göra en skarp distinktion mellan mikroevolution … och makroevolution”

En obegriplig slutsats. Jag påtalar distinktionen mellan två olika begrepp: Å ena sidan det empiriskt välbelagda förhållande att populationer är dynamiska storheter som förändras över tid. Och å andra sidan den obevisade^[55] föreställningen om en gemensam härstamning för alla livsformer från en och samma urcell. Jag påtalade också att denna åtskillnad sällan eller aldrig tydliggörs för elever och studenter och att det förvårar ett kritiskt vetenskapligt förhållningssätt till frågan om vårt ursprung.

Verkligheten är den, att ackumulerad mikroevolution inte har visats kunna belägga den hypotes om makroförändringar som evolutionsteorin förutsätter vid rekonstruktioner av det förflutna, oavsett om det handlar om hypotetiska mellanformer av proteiner eller av fossila organismer.

Erkell:

”Det finns vad jag vet inte heller några observationer eller principer som skulle förbjuda ett sammanhang mellan mikro- och makroevolution.”

Nej, naturligtvis inte förbjuda, eftersom vetenskap inte ägnar sig åt att bevisa negativ. Men all direkt evidens från årtusenden av växtförädling och djuravel visar att variationen har gränser (bortsett från genteknisk manipulation utförd av intelligenta och målmedvetna agenter). De kontinuerliga övergångar som evolutionsteorin postulerar kan bara verifieras i begränsad mikroskala. Teoretiskt kan de naturligtvis extrapoleras till makronivå, men bara under förutsättning av den evolution man önskar finna stöd för. Sådant kallas cirkelbevis. En lista över publikationer inom olika discipliner som adresserar problemen med makroevolution finns här.

Livets ursprung
Frågan om livets ursprung är naturligtvis djupt integrerad i den om evolutionsscenariots trovärdighet. Det är därför inte något parallellt forskningsfält utan ett sekventiellt och grundläggande. Att mena något annat är som att hävda bokstävernas irrelevans för svenska språket. Låt oss citera Erkell:

”Vad man tänker sig är” … ”de kan ha varit” … ”Peptiderna kan också” … ”Då kan de ha evolverat” … ” Vi vet självklart inte om”…” men det finns inget orimligt i ett sådant scenario.”

Det må vara en sak att förhoppningen om de små stegens magiska förmåga att skapa människor och morötter är förhärskande bland evolutionsbiologer. Den förhoppningen har åtminstone någon form av evidensbakgrund, även om den bygger på vidlyftiga extrapolationer. Men när man som Erkell försöker tillämpa samma steg-för-steg-magi på livlösa kemikalier så är frikopplingen från verkligheten total. Det finns inga kända kemiska eller fysikaliska lagar eller principer som skulle medge något sådant. I kemins värld är selektion ett icke-fenomen. Partiklar konkurrerar inte med varandra, de följer kemins och termodynamikens strikta lagar.

Så när Erkell skriver att ”…det finns inget orimligt i ett sådant scenario”, så är detta ett uttryck som inte har någon annan reell substans än hans eget subjektiva tyckande och tro. Eftersom ordet ”orimlighet” bygger på sannolikheter är det uppenbart att han ser det som sannolikt att proteiner och nukleinsyror och en levande cell spontant kan uppstå genom självorganisation. Låt oss vänta ett sekel och se om evidensen kan stödja den tesen. Idag gör den det inte. Den läsare som bara har tagit del av den tillrättalagda skolboksversionen av frågan om livets ursprung behöver verkligen balansera sin världsbild med en kritisk analys, t ex här.

Men detta är naturalismens – inklusive den metodologiska materialismens – baksida. Det finns ingen gräns för hur långt dess företrädare är beredda att gå i sina okritiska och reduktionistiska övertolkningar av fakta och åsidosättande av både kunskap och erfarenhet för att få verkligheten att passa in i den evolutionära ramen.

Sannolikheten för stabila proteinstruktur och nya funktioner
Erkell:

”En central fråga inom evolutionsbiologin är den om hur organismer utvecklar nya funktioner, något de måste kunna göra om evolutionsteorin är korrekt.”

Erkell slår här huvudet på spiken. Om all evidens skulle peka mot att slumpmässiga mutationer förstör befintliga funktioner innebär det en oerhörd utmaning för evolutionsteorin.

Det är helt korrekt att en enstaka mutation kan förändra funktioner. Vi såg det senast med avseende på GR-receptorn (se min femte replik i tråden "Biologisk information – vad är det?" här), där det visade sig att en enda punktmutation reducerade substrataffiniteten med upp till 99,9% och dessutom minskade specificiteten med 90%. Listan på den typen av förändringar är närmast oändlig. Vem som helst inser att detta inte är den sorts förändringar som evolutionsteorin behöver.

Erkell har också helt rätt i att evolutionsteorin vore omöjlig om det inte kunde visas att ett protein skulle kunna omvandlas till ett nytt protein med helt nya funktioner genom slumpmässiga mutationer. Jag har i tidigare inlägg illustrerat detta med illustrationen av att ta sig mellan två vitt skilda ögrupper i en astronomiskt stor ocean. Molekylärbiologisk evidens (t ex GR-exemplet) visar nämligen att det är förknippat med stora svårigheter för ett protein t o m att ta sig från en ö till en annan inom en och samma ögrupp. Ett enda steg (en punktmutation) utanför den egna holmen (ancCR) och vattnet stiger upp till hårfästet (L111Q). Detta samtidigt som evidensen pekar mot att avståndet till nästa ögrupp inte står att mäta i hundratals meter utan i hundratals ljusår.

Resultaten av Douglas Axes omfattande undersökningar rörande andelen funktionella till icke-funktionella DNA-sekvenser, som Erkell ifrågasätter, har bekräftats av åtminstone fyra andra studier^[56] som placerar sannolikheten någonstans i intervallet <10^-100 - 10-⁶³. Jag kommer strax att referera till dessa forskningsrön.

Det handlar alltså inte alls om vad som råkar passa mig eller inte. Detta är en central fråga att gå till botten med för var och en som är intresserad av frågan om evolutionsteorins trovärdighet, Och vem är inte det? Det är jag, och det borde även Erkell vara. Genom att framställa saken som att det i stället handlar om Göran Schmidt och ID mot ”vetenskapen” är en strategi som är dömd att misslyckas. Det är i slutändan evidensen som kommer att räknas.

Keefe och Szostak
Vi ska nu titta lite närmare på anledningen till att Keefe och Szostak^[57] kommer fram till en så astronomiskt mycket högre sannolikhet (10^-11) för att hitta stabila proteinstrukturer än de jag just refererade till. Det finns flera delförklaringar.

Till att börja med ligger den kanske främsta förklaringen redan i definitionen av vad som ska klassas som en stabil struktur. Både SCOP- och CATH-klassificeringssystemen definierar proteinstruktur som en specifik tredimensionell konfiguration. Redan här kan vi konstatera att polypeptiderna i det här fallet inte uppfyller de villkoren. Den sekundärstruktur som författarna påträffade hos de muterade polypeptiderna (korta proteiner) återfanns inte vid normala temperaturer utan först vid -183 °C, vilket naturligtvis är en temperatur som är helt irrelevant för livets processer. Dessutom var den alltid beroende av närvaro av zinkjoner och ATP-molekyler, som båda är laddade partiklar som attraherar aminosyraresternas sidogrupper och som i sin tur kan skapa ett ”sken” av struktur. Mot den bakgrunden är det inte märkligt att det inte heller fanns något som tydde på att polypeptiderna hade någon högre nivå av struktur. Författarna skriver också: “Given the unusual CD spectra indicating the absence of significant alpha helix or beta strand contribution we decided to investigate ….”^[58]

Man vet idag ganska väl vad som behövs för att åstadkomma en äkta stabil sekundärstruktur hos proteiner. Det är känt sedan länge^[59] att det krävs en periodicitet med avseende på polära och opolära sidokedjor hos de ingående aminosyraresterna. Se även här.

I praktiken behöver var tredje aminosyra längs hela proteinavsnittet vara antingen genomgående polär (vattenvänlig) eller opolär (vattenavvisande) för att det ska bli en stabil sekundärstruktur. Nio av de tjugo aminosyrorna är opolära.

Om vi utgår från ett protein bestående av 80 aminosyror (ett medelstort protein består av ca 300) kommer alltså en tredjedel av dem (27) att behöva vara antingen polära eller opolära. Låt oss säga det senare. Då blir sannolikheten att vi får en alfastruktur (9/20)²⁷ = 10^–10, vilket stämmer ganska bra med forskarnas resultat, så när som på en faktor tio.

Men det betyder för ett medelstort protein att den stabila andelen proteiner är (9/20)^300/3 = 10^–35.

Det är inga goda odds.

Kozulic och Leisola har för övrigt gjort en noggrann analys av Keefes och Szostaks resultat och har under extremt konservativa antaganden kommit fram till att sannolikheten att påträffa ATP-bindande aktivitet som skulle fungera i en levande cell är mindre än 10^{-32 [60]}

Erkell:

“De (Keefe och Szostak) skriver: ‘Our characterization of a synthetic protein that derives entirely from random-sequence origin demonstrates that design-free methods can be used to generate proteins with novel functions’. De här resultaten hade varit helt omöjliga att få om den siffra på 1/10⁷⁴ för kvoten för fungerande till icke-fungerande sekvenser Göran Schmidt citerar hade varit korrekt.”

Kommentarer:

- Vaddå ”designfria metoder”? – hela försöket är ett i högsta grad intelligent designat försök med syftet att påvisa målinriktad kemisk selektion!

- Vaddå ”nya funktioner”?

- Vaddå ”omöjliga att få”? De är helt förväntade utifrån kända kemiska principer.

Erkells slutsats är därför helt gripen ur luften. Resultaten understryker de grava problemen med evolutionsteorin på den molekylärbiologiska nivån. Det och ingenting annat!

Erkell fortsätter:

”Poängen med det här exemplet var det visar att en enda mutation faktiskt kan ändra funktionen hos ett enzym. Vilka avsikter forskarna hade är helt irrelevant. Det spelar ingen roll om mutationen var slumpartad eller planerad. Den kan inträffa.

Med planering kan man bygga vilken struktur som helst. Slumpmässiga processer bryter ner vilken struktur som helst. Att Erkell inte inser den skillnaden är symptomatiskt för hela den här diskussionen.

Det är möjligt för mikroorganismer att selektera fram en “ny funktion” hos ett enzym om, och endast om, det redan äger förmågan att katalysera reaktionen i fråga. Lusläser man forskningsrapporter upptäcker man undantagslöst att startenzymet har en viss grad av den önskade förmågan redan från start. Det kan formuleras i följande citat: ”Ingenting evolverar såvida det inte redan existerar.” ^[61] Det krävs mer än så här för att göra anspråk på uppkomsten av en verklig innovation.

Erkell igen:

”Men hur det än skulle förhålla sig med den här ”informationen” är den saken irrelevant i sammanhanget – det viktiga är att en mutation har förändrat funktionen hos ett enzym.

Nej, frågan gäller faktiskt inte om mutationer kan förändra funktionen hos ett enzym eller inte. Detta är naturligtvis både självklart och förväntat, även utifrån ett designperspektiv. Den centrala frågan berör förändringens natur – bygger den upp eller bryter ner? Jag upprepar: mutationer som leder till minskad substratspecificitet och bredare substratrepertoar innebär att den genetiska informationen minskar. Detta är ett informationsteoretiskt faktum oavsett om mutationen råkar vara ”fördelaktig” eller inte. Den sortens förändringar stöder inte evolutionsteorin.

Erkell frågar hur jag kan veta att de förändrade enzymer han refererar till ligger inom samma isolerade arkipelag i en ocean av icke-funktion. Det är lika uppenbart som att en skönlitterär bok inte byter genre om man ändrar några enstaka bokstäver i texten. Erkells andra exempel handlar t ex om två enzymer som båda tillhör gruppen (βα)8-barrel struktur, varför de utan tvivel tillhör samma ögrupp.

Det är inget kreationistiskt önsketänkande att godtyckliga punktmutationer allt som oftast leder till havererad enzymfunktion. Det är empiriskt välbelagt. Har man däremot ett snarlikt funktionellt enzym att sikta mot när man muterar kan man givetvis bevara stabilitet och funktion. Konstigt vore det ju annars. Men det hindrar inte att de flesta steg från ön inte leder till något angränsande skär utan rakt ut i oceanen av icke-funktion.

”Evolution av en ATPas”
Erkell fortsätter med att referera till försök utförda av Simmons et. al. med rubriken: ”A synthetic protein selected for ligand binding affinity mediates ATP hydrolysis” från 2009. Han skriver:

”Författarna … lyckades isolera ett antal ATP-bindande sekvenser varav en evolverades till ett fungerande ATPas.”

Så här gick det hela till: Forskarna hällde en blandning av polypeptider (korta proteinmolekyler) med slumpartad sammansättning genom en kolonn med fastsittande ATP-molekyler. De polypeptider som hade aminosyrarester med sidokedjor med ATP-affinitet fastnade i kolonnen och resten passerade rakt igenom.

Liksom andra organiska molekyler kan ATP-molekylen attrahera angränsande molekyler. ATP-molekylen gör det genom att bilda vätebindningar både med sin aminodel, hydroxyldel och sina fosfatgrupper och via Van der Waals-bindningar till den platta aromatiska adenindelen. Molekylen är negativt laddad och binder gärna till de basiska aminosyraresterna. Det är därför fullt kemiskt förväntat att en viss andel av polypeptiderna kommer att binda till ATP. Det krävs med andra ord ingen stabil struktur hos peptiden för det.

Vad som orsakade hydrolysen av ATP i ett fall är nog inte klarlagt. Man vet att närvaro av zinkjoner kan fungera som katalysator ^[62]. Att det inte handlar om någon traditionell enzymaktivitet är tämligen uppenbart, eftersom den frigjorda energin inte användes till något konstruktivt, vilket alltid är fallet när ATP spjälkas i en cell. Man kan därför med rätta säga att polypeptiden förstörde en viktig energikälla i stället för att nyttja den.

Andreas Wagner och sekvensrymden
Erkell hänvisar slutligen även till Andreas Wagner som menar att sekvensrymden (alltså mängden av alla tänkbara aminosyrasekvenser) inte alls är en ocean av icke-funktion utan snarare en ocean genomkorsad av ett nätverk av tänkbara stenar för evolutionen att hoppa på till nya funktionella öar.

Problemet är för det första att Wagner inte bygger sin uppfattning på experiment utan på en extremt förenklad bild av verkligheten i form av en datorsimulering där han behandlade tarmbakteriens (E. coli) metabolism som ett nätverk av flyttbara diskreta enheter (t ex enzymer). På det viset menar han sig ha visat att en bakterie som berövas en kolkälla kan hitta nya alternativa sådana. Att radera ett enzym från en sådan simulering och konstatera att det finns alternativa reaktionsvägar är en helt annan sak än att göra det i en E. coli i den verkliga världen.

För det andra - även om något motsvarande verkligen genomfördes med framgång i en levande tarmbakterie så återstår det att visa att det inte förklaras av den förprogrammerade redundans/robusthet som kännetecknar levande organismer.

Wagners resultat har därför ingenting med frågan om proteiners stabilitet att göra. Det finns idag ingen vetenskaplig evidens som kullkastar scenariot av en ocean av icke-funktionalitet/bortselektion mellan olika funktionella proteiner. Det Wagner visat är hur motståndskraftigt cellens metaboliska nätverk är mot förluster av funktioner. Men definitivt inte hur det slumpmässigt kan erhålla någon ny funktion som inte redan existerade. Man utgick från ett robust system rikt på olika funktioner, plockade successivt bort funktion efter funktion och fann att systemet fortfarande kunde fungera.

Läser man lite om Wagners syn på tingen blir det uppenbart att han är Platonist ^[63]. Hur den synen går ihop med neodarwinismen är ett mysterium.

Slutord
Lars Johan Erkell uttrycker stor öppenhet för vetenskapliga landvinningar på bioinformatikens område. Kanske utgör han ett lysande undantag, men jag är tämligen övertygad om att de flesta andra evolutionister kommer att förbli ovilliga att byta referensram från sin tro på evolutionen till ett designperspektiv, alldeles oavsett bioinformatikens framtida slutsatser. Det mesta tyder dessvärre på att det mestadels är tom retorik från Erkells sida.

Men jag tror på en framtid där den här aversionen inte längre existerar, där vetenskapen hittat sina relevanta ramar, och där forskningen kommer att vara mer intresserad av sanningen än den förvridna materialistiska versionen av sanningen. Och där skapelsens storhet leder fram till att Den äras som äras bör. Skaparen av himmel och jord!

Om evolverbarhet - svar på tal!

Göran Schmidt februari 2018

Om redundans
Det är helt korrekt som Erkell skriver att den robusthet och redundans som finns i levande organismer är av ett annat slag än den vi människor bygger in i tekniska system. Men jag har aldrig försökt göra någon poäng av att redundansen skulle vara organiserad på något särskilt sätt. Det torde vara uppenbart för var och en att den redundans som präglar levande varelser, och som Erkell helt korrekt beskriver som nätverksbaserad, är långt mer effektiv och sofistikerad än våra teknologiska motsvarigheter. Som alltid. Nej, det är redundansen som fenomen jag pekat på. Erkell menar att det skulle vara ett argument mot design, medan jag ser motsatsen. Beauty is in the eye of the beholder.

Erkells plastiska perspektiv på kroppens nätverk kanske gäller för onkogener, jag har inte satt mig in i den saken, men i andra sammanhang är det inte så. Vi är exempelvis utrustade med två njurar vilket möjliggör att den ena kan ta över den andras funktion, vilket är högst ändamålsenligt. Nu kommer Erkell säkert att kontra med att vi borde ha varit utrustade även med två huvuden ifall vi skulle tappa det ena, men mitt svar blir då att vår Herre nog vill att vi ska vara särskilt aktsamma i hur vi använder det enda vi fått.

Erkell vet säkert lika bra som jag att evolutionsteorin kan användas till att förklara precis vad som helst. Om liknande strukturer påträffas hos organismer som förväntas vara nära besläktade i evolutionsträdet (som t ex fem ”fingrar” hos valar, ödlor och människor) så förklaras likheten med divergent evolution (s.k. homologa organ). Skulle man däremot hitta liknande strukturer hos organismer som inte förväntas vara nära besläktade evolutionärt (som t ex likartade ögon hos bläckfiskar och människor) så förklaras likheten med konvergent evolution (s.k. analoga organ). Om en biologisk struktur skulle uppvisa extremt hög energieffektivitet (verkningsgrad), så förklarar evolutionisten det med att strukturer med lägre energieffektivitet över årmiljonerna selekterats bort av det naturliga urvalet. Om en biologisk struktur uppvisar stor redundans (vilket är energimässigt oekonomiskt) så förklarar samma evolutionist det med att redundans är en viktig förutsättning för evolutionen. Och så vidare, och så vidare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Anders Gärdeborn (som Erkell f.ö. tycks ha ett ont öga till) har en upplysande artikel om det här.

Redundansen i DNA-koden är bland annat viktig för att minimera mutationernas destruktiva inflytande på organismen (mutationerna som evolutionister ironiskt nog ser som en förutsättning för evolutionen). Men det är bara en del av sanningen. Redundansen i den genetiska koden håller på att omvärderas som en kod i koden. Man kan tycka att sinnrikt kodsystem som grund för livet vore en tillräcklig utmaning för materialister – nu avslöjas sinnrikheter i sinnrikheten.

Dawkins vessla igen…
Det är ett lågvattenmärke att Erkell håller fast vid Dawkins vessla som någonting med relevans för evolutionsteorin. Han kunde lika gärna konstatera att det är lättare att bestiga Kebnekajse steg för steg än i ett enda kliv. Ja, Lars Johan Erkell, den principen är tillämpbar på många slags sammanhang. Men definitivt inte för att förklara en spontan uppkomst av den information som är förutsättningen för livsformernas uppkomst.

Erkell:

”(Dawkins) har skrivit sin ’vessla’ för att demonstrera kumulativ selektion, inte hela evolutionsprocessen.”

Hårklyverier. Vad är då evolution om inte just kumulativ selektion? Det är kärnpunkten i hela Dawkins resonemang att evolutionen är just denna stegvisa kumulativa process. Grundskoleeleverna Erkell så varmt värnar om skulle genomskåda även den dimridån.

Det är just detta som är ett av evolutionsteorins stora problem. Hierarkiska strukturer kan inte skapas utan förutseende skapande mentala processer. Världen hade sett mycket annorlunda ut om den varit resultatet av evolution. Och vi hade inte suttit här.

Fördelaktiga kontra skadliga mutationer
Hur stor andelen av mutationerna är då fördelaktiga? Det vet ingen, och det varierar sannolikt med vilken typ av levande organism man undersöker. Den siffra jag brukat använda mig av är mycket riktigt en på 100 000, och det är en siffra jag antingen fått mig till dels under mina biologistudier vid universitetet eller via skolans läromedel. Jag vågar inte svara på vilketdera, men jag har inte tagit den ur luften.

Jag tror att den ligger i rätt räjong av flera skäl. Ett förhållande som pekar åt det hållet är en litteratursökning som Jerry Bergman företog 2004 då han genomsökte databaserna Medline och Biological Abstract på sökorden ”mutations” respektive ”beneficial mutations” här. Träffarna fördelade sig i proportionen 453 732 till 186. Av dessa 186 ”fördelaktiga” mutationer visade sig samtliga utgöras av förlustmutationer, d v s någon befintlig egenskap hade gått förlorad på grund av mutationen. Andra tecken som visar åt samma håll är det dryga tusental dokumenterade mutationerna hos bananflugor där ingen av dem skulle innebära någon fördel i en naturlig miljö. John Sanford skriver i en dialog med en kritiker som ifrågasätter hans påstående att fördelaktiga mutationer är extremt sällsynta:

“The vast majority of deleterious mutations will not display any clear phenotype at all. There is a very high rate of visible birth defects, all of which appear deleterious. Again, this is just the tip of the iceberg. Why are no beneficial birth anomalies being seen? This is not just a matter of identifying positive changes. If there are so many beneficial mutations happening in the human population, selection should very effectively amplify them. They should be popping up virtually everywhere. They should be much more common than genetic pathologies. Where are they? European adult lactose tolerance appears to be due to a broken lactase promoter. African resistance to malaria is due to a broken hemoglobin protein. Also, immunity of an estimated 20% of western Europeans to HIV infection is due to a broken chemokine receptor. Beneficials happen, but generally they are loss-of-function mutations, and even then they are very rare!”

Förväntningarna på hur stor andel som utgörs av fördelaktiga mutationer skiljer sig naturligtvis åt beroende på vilken syn man har på levande organismers genom. Om man likt många evolutionister förväntar sig att merparten av arvsmassan utgörs av evolutionärt ”skräp” eller ”nonsens” så är sannolikheten givetvis mycket större att en mutation inte åstadkommer någon som helst skada, eftersom det varken gör till eller från att rota runt i en skräphög (fast egentligen förväntar sig evolutionister att mutationer i skräp-DNA:t kan leda till uppkomsten av nya meningsfulla gener, men det är en annan femma). Om man däremot som ID-anhängare menar att absoluta merparten av organismers genom är djupt meningsfull, så blir också förväntan desto lägre att en slumpmässig förändring skulle skapa någonting nytt och mer meningsfullt. ENCODE-projektet stöder den senare tanken.

Historierevisionism
Slutligen: Erkell beskyller mig för att tro att mutationer utan selektion kan åstadkomma någonting konstruktivt. Det ironiska är att det är precis tvärt om. Men det är ju jag som ifrågasätter Erkell för att det är just detta han själv hävdar. Det är bara för var och en, inklusive Erkell, att läsa innantill och verifiera att detta är dagens sanning.

Historierevisionism. Man ska inte kasta sten i glashus, herr docenten!

Efter att ha formulerat sin kritik av mina resuméer av vår debatt bestämde sig Lars Johan Erkell för att göra en alldeles egen analys av hur det kan komma sig att jag i egenskap av "...en intelligent och välutbildad person..." kan befinna mig "...på kollisionskurs med etablerad vetenskap.". Du kan läsa hans slutsatser här.

Mitt perspektiv på denna analys av mig får (kanske?) definitivt avsluta den här debatten. Vi får väl se. Det här är i alla fall mitt svar:

Hur blev det på detta viset? – en fråga om kritiskt förhållningssätt!

Göran Schmidt februari 2018

Om argumentationstaktik
När Lars Johan Erkell gör sin analys av mig i egenskap av sin meningsmotståndare väljer han en blandning av de båda argumentationsfelen ”guilt by association” och ”argumentum ad hominem”. Ungefär så här går hans resonemang: kreationister är religiösa fanatiker som lurar barn och är fiender till vetenskap. Göran är kreationist och därtill ordförande i föreningen Genesis som är en evangeliserande kreationistorganisation. Härav följer att det Göran skriver är vetenskapligt ignorant, så tro inte på det han skriver.

Jag är efter många års debatter med evolutionister väl bekant med den argumentationstaktiken.

Att jag skulle befinna mig ”i kollisionskurs med etablerad vetenskap på ett antal viktiga punkter” handlar om jag är kritisk till evolutionsteorin och därmed oenig med docenten om hur vetenskapliga observationer bör tolkas. Och att jag därtill har mage att påstå att Erkells övertygelse om evolutionens faktum handlar om någonting mer än enbart hans iver att bevara vetenskapen mot medeltida vidskepelse.

Den läsare som tar del av vår debatt kommer ingenstans att hitta belägg för Erkells påstående att jag skulle verka för att ”inkludera övernaturliga väsen” i vetenskapliga forskningsprogram. Det är bara en halmgubbe. Samma kritik hade man kunnat rikta mot Kopernikus, Galileo, Kepler, Boyle, Newton och Linné, liksom mot åtskilliga av världens nobelpristagare genom åren som alla varit eller är troende. Jag har påtalat att de observationer som brukar tolkas som stöd för evolutionen bättre harmonierar med en intelligent design, och att många av de tolkningar som görs av evolutionister stöder tanken på en evolution, endast om man redan på förhand utgår från evolutionen som ett faktum, eller definierar alla förändringar hos levande varelser som evolution, oavsett förändringens karaktär. Men bara då.

Detta är givetvis djupt besvärande för personer som aldrig någonsin kommit på tanken att ifrågasätta evolutionen utan tar den för självklar. Erkell tillhör av allt att döma den kategorin. Och i det ligger ingen värdering, bara ett konstaterande som kan förklara ett och annat.

Den verkliga haken
Det är alltså evolutionskritiken som är haken i sammanhanget och inte Gudstron som sådan. Erkell har flera gånger under debatten deklarerat att det finns en teologi som är acceptabel för det vetenskapliga (läs: evolutionistiska) etablissemanget. Det är den teologi som definierar en gud som tände Big Bang och som sedan på ett omärkligt sätt och i enlighet med naturens lagar självgenererat allt levande. Att acceptera den sortens gudomligheter är nämligen en eftergift som evolutionister är beredda att göra, väl medvetna om att den ligger helt på deras och ateisternas gemensamma spelplan.

Lägg märke till två saker:

•          För det första att naturalistiska naturvetare tar sig själva tolkningsföreträdet att avgöra vilken sorts teologi som skall tolereras inom vetenskapssamfundet och vilken som ska diskvalificera en troende från att bedriva forskning och publicera sina resultat i vetenskapliga tidskrifter.

•          För det andra att den teori som gör anspråk på att förklara precis allting som rör livet och dess mångfald, uppenbarligen inte får lov att ifrågasättas, i synnerhet inte med naturvetenskapliga argument.

Varför jag debatterar
Incitamentet till min kritik av Erkells argumentation och retorik är min frustration över det materialistiska paradigm som gör gällande att evolutionen är obestridbar och att ”allt inom naturvetenskapen” bekräftar detta ”faktum”. Det är nämligen ren och skär lögn, och det har allmänheten rätt att få veta. Som alibi för att inte tolerera evolutionskritik kidnappar man den vetenskapliga forskningsmetodiken ”metodologisk materialism” (= metodologisk ateism) och ställer ”vetenskapen” framför sig som en mänsklig sköld: ”Angriper du mig så angriper du vetenskapen, och det gör dig till en fiende till all vetenskap, till Sveriges elever och till hela världen”.

Det är just därför jag skriver, faktiskt inte i första hand för att evangelisera. Det finns nämligen betydligt effektivare evangelisationsmetoder än att argumentera mot evolution. För ingen tror väl att Erkell skulle bli en kristen genom att han plötsligt skulle inse att han hade fel på punkt efter punkt i sina tolkningar av naturvetenskapliga fenomen? Nej, det fungerar inte så.

Det är i stället en fråga om vetenskaplig integritet för oss i föreningen Genesis att ge evolutionsteorin en allsidig belysning och att föra in kritiska förhållningssätt i en sfär där sådan är otillåten på irrelevanta grunder. Allsidighet och objektivitet är vetenskapliga adelsmärken. För oss i Genesis, har nämligen sanningen ett egenvärde oavsett om någon bryr sig eller inte. Till skillnad från den relativiserande vetenskapsvärld som inpräntats att det inte existerar några vetenskapliga sanningar, höjer vi rösten och påstår att det visst finns sanningar om både verkligheten som sådan och dess ursprung, och att man faktiskt inte behöver vara naturvetare eller ens akademiker för att inse dem.

Jag har inga problem att betrakta mig själv genom Erkells kritiska ögon. Jag förstår precis hur han tänker och jag förstår precis varför han resonerar som han gör. Jag inser att det utifrån hans perspektiv är en absurd tanke att en modern människa kan ha så stor tilltro till ett urgammalt dokument som Bibeln så att hon på fullt allvar kan hävda att Gud har skapat världen och dess levande organismer i en icke-allegorisk betydelse. Att Han har makt att gripa in och faktiskt utföra reella mirakel som att förvandla vatten till vin, mätta tusentals med fem bröd och några små fiskar, gå på vattnet och hela människor från obotliga sjukdomar i ett enda ögonblick.

Kunde då inte Gud ha skapat genom evolution om Han velat det? Jo, tveklöst. Hur mycket lättare hade det inte varit för oss att säga: ”Fine, Gud skapade genom metoden evoIution.”? Varför envisas vi då med att kritisera evolutionsteorin?

Svaret är enkelt: därför att den naturvetenskapliga evidensen inte ger något stöd för långtgående evolutionära tolkningar. För oss är det en fråga om intellektuell hederlighet att påtala detta.

Att det därtill finns goda teologiska skäl att avvisa den föreställningen hör också till saken, men den diskussionen för vi på en annan spelplan, där spelarna har teologisk kompetens. Det har inte Lars Johan Erkell.

Under den säkra fasaden
Erkell försöker upprätthålla fasaden att evolutionsteorin är ställd bortom varje tvivel, sannolikt för att han därmed tror sig göra vetenskapen och sina studenter en välgärning. Det är hög tid att han inser att det är en björntjänst. Vid Brittiska Royal Societys konferens i november 2016 med temat “New Trends in Evolutionary Biology”, hölls inledningsanförandet av den österrikiske evolutionsteoretikern Gerd D. Müller, som beskrev den aktuella situationen inom evolutionsteorin så här:

“… det har blivit en vana inom evolutionär biologi att betrakta populationsgenetiken som den nästintill allenarådande förklaringen till alla evolutionära fenomen. Härigenom förnekar man det faktum att, för det första, alla dess förutsägelser inte kan bekräftas under alla omständigheter, och för det andra, att en mängd evolutionära fenomen exkluderas. Exempelvis undviker teorin i stort sett frågan om hur den komplexa organisationen av organismernas struktur, fysiologi, utveckling eller beteende – vars variation den beskriver – de facto uppstod under evolutionen. Och den förser oss heller inte med några adekvata medel för att inkludera faktorer som inte ingår I det populationsgenetiska ramverket, som till exempel (embryonal)utvecklings-, systemteoretiska, ekologiska eller kulturella influenser.”

Det tycks ha gått Erkell helt förbi. Alternativt vill han inte låtsas om det av ovan nämnda skäl.

Religion?
Erkell: ”Det här handlar … inte om vetenskap, det handlar om religiös förkunnelse.” Faktiskt inte. Som jag redan sagt har den här debatten på Biolog(g) handlat om naturvetenskap och vetenskaplig evolutionskritik och ingenting annat. Mitt syfte har varit att ge läsaren en allsidig belysning av evidensen om vårt ursprung och att demonstrera hur den naturalistisk filosofin alltför länge okritiskt tillåtits influera tolkningarna av vetenskapliga observationer. Den finländske professorn emeritus och enzymexperten Matti Leisola sammanfattade nyligen situationen på följande sätt: ^[64]

”Jag har under de senaste fyrtiofem åren talat med hundratals studenter och professorer världen över. Det Hegelska inflytandet över tänkandet i kombination med naturalistisk filosofi är överväldigande: klara motsägelser tolereras; triviala experimentella resultat tolkas som stöd för centrala filosofiska begrepp; och även när experimenten pekar i en helt annan riktning, tolkas de som bevis för en förutfattad ståndpunkt. Få forskare tycks förmögna att se motsägelserna i följande uttalanden:
(1) Bildandet av byggstenar förklarar tillkomsten av byggnader
(2) All biologisk förändring är evolution
(3) Informationsförlust är informationsökning
(4) Likheter bevisar gemensam härstamning
(5) Intelligent designade experiment utgör bevis på naturliga fenomen.

Leisola har helt rätt. Även den här debatten illustrerar det.

Samma gamla flyktstrategi
Att Erkell utifrån sin världsuppfattning och tro på Evolutionen väljer att definiera min kritik som ”desinformation” förändrar naturligtvis inte innehållet i kritiken som sådan. I sitt avslutande inlägg radar han upp en rad områden där han anser att skapelsetron strider mot ”vetenskapen”, både inom och utanför ramen för hans egna kompetensområden. Det är ett välbekant mönster i sådana här debatter att när argumenten tryter slutar det med ett desperat famlande efter andra vetenskapsområden, i det här fallet t ex radiometrisk åldersbestämning, arkeologi, historia och lingvistik, som jag misstänker att Erkell inte har vare sig några djupare kunskaper inom eller kritiskt förhållningssätt till. I så fall hade han kanske låtit bli att åberopa dem.

Om Genesis
Till sist - det är alltså helt korrekt att jag är ordförande i föreningen Genesis. Vår förening arbetar med två olika aspekter på frågan om vårt ursprung. Dels för en allsidig och kritisk belysning av naturalismens/ateismens skapelsemyt, idén om den planlösa evolutionen. Dels pekar vi på den fascinerande överensstämmelsen mellan naturens fenomen och Bibelns historieskrivning när det gäller jordens tidigaste historia, i synnerhet de delar som behandlar skapelse och syndaflod. I det senare fallet handlar det om vårt förtroende för Bibeln som historiskt dokument. Det finns en uppsjö av tunga argument för det, som jag inte ens berört i den här debatten, eftersom den uteslutande handlar om naturvetenskap.

Evangeliserar gör jag mer än gärna, men inte i en vetenskaplig debatt. Den som vill veta var föreningen Genesis står i teologiska frågor är välkommen att botanisera på vår hemsida, läsa vårt magasin Genesis och prenumerera på vårt nyhetsbrev. Och vill man veta mer specifikt var jag själv står i sådana frågor kan man göra det på min egen webbsida.

Erkell:

”… en forskare som argumenterat på detta sätt hade förmodligen blivit utskrattad. Eller kanske, i barmhärtighetens namn, bara ignorerad.”

Nicholas Klein:

”And, my friends, in this story you have a history of this entire movement. First they ignore you. Then they ridicule you. And then they attack you and want to burn you. And then they build monuments to you.”

Fotnoter

[1]  Det vi kritiserar med evolutionen är inte det väl dokumenterade faktum att levande organismer i viss mån är "plastiska" (föränderliga) och att denna variation till en del kan förklaras av de klassiska evolutionsmekanismerna mutationer och selektion (naturligt urval). Det vi kritiserar utifrån vetenskapliga fakta är argumentet att denna variation kan utvidgas till att förklara utvecklingen mellan högre kategorier av levande varelser, d v s det som brukar gå under beteckningen "makroevolution".    [Tillbaka till texten]

[2]  https://biologg.wordpress.com   [Tillbaka till texten]

[3]  Du kan ta del av debatten i dess helhet under rubriken 2014-2018 i högerkolumnen.   [Tillbaka till texten]

[4]  Den information som intelligenta varelser producerar (som t ex den här texten) är inte bara komplex i bemärkelsen osannolik i förhållande till alla andra tänkbara bokstavskombinationer av samma antal skrivtecken, utan även specificerad i betydelsen att den innehåller verklig mening. Jag kommer att utveckla resonemanget i min kommande artikel som behandlar Erkells syn på just biologisk information.    [Tillbaka till texten]

[5]  Genduplicering är när en mutation leder till att en gen kopieras så att avkomman kommer att bära samma gen i flera upplagor.    [Tillbaka till texten]

[6]  Med ekolokalisation avses den förmåga som många fladdermöss har att flyga i totalt mörker och "se" flygande insekter med hjälp av sin avancerade ultraljudsteknik.    [Tillbaka till texten]

[7]  Se t. ex. animeringar av ett antal molekylära maskiner på http://www.arn.org/mm/mm.htm .    [Tillbaka till texten]

[8]  Exempel på kemiska fabriker är ribosomen och ATP-syntas.    [Tillbaka till texten]

[9]  Meyer Stephen C., Signature in the Cell: DNA and the evidence for intelligent design, 2009, s. 390-91, ISBN 978-0-06-147278 7    [Tillbaka till texten]

[10]  http://www.seti.org/    [Tillbaka till texten]

[11]  En nackdel med Shannons informationsbegrepp är att symbolföljden (1) faktiskt innehåller mer information än nummer (3). Nummer (1) är helt slumpmässig, medan nummer (3) präglas av viss regelbundenhet (t ex att en vokal i svenska språket oftast följs av en konsonant) som gör att den är något mindre osannolik, och därmed bär mindre information.    [Tillbaka till texten]

[12]  Exempel är Stephen Meyer, William Dembski och Werner Gitt.    [Tillbaka till texten]

[13]  Komplex i bemärkelsen att den är väldigt osannolik. Chansen att en slumpgenerator eller flock schimpanser skulle upprepa den är så liten att det skulle förväntas ta oräkneliga miljarder år innan den skulle uppträda igen.    [Tillbaka till texten]

[14]  En pulsar är en roterande neutronstjärna som sänder ut extremt regelbunden elektromagnetisk strålning.    [Tillbaka till texten]

[15]  Skapelsetroende förväntar sig att tillståndet i den ursprungliga skapelsen var "mycket gott", men att gener skadats från syndafallet fram till våra dagar. Resultaten från det så kallade ENCODE-projektet ger oss på skapelsesidan råg i ryggen när det gäller andelen icke-funktionellt DNA.    [Tillbaka till texten]

[16]  Människans haploida arvsmassa består av 3,2 miljarder kvävebaser (3,2 Gb), där varje bas/bokstav motsvarar två bitar Shannoninformation. Totalt skulle det, lågt räknat, ge ett informationsinnehåll på 6,4 Gbit (eller 0,8 Gbyte) i varje människocell.    [Tillbaka till texten]

[17]  Det bör tilläggas att detta scenario påstås ha skett utan någon verkande selektion. Scenariot är orimligt med selektion och närmast absurt utan. Föreställningen hålls vid liv huvudsakligen tack vare att duplicering är den enda kända process som kan öka storleken på en arvsmassa.    [Tillbaka till texten]

[18]  Jag har tidigare publicerat en artikel om detta i Genesis. Den återfinns även på min hemsida på http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Fragor_och_svar/Fraga_4/Fraga_4.html    [Tillbaka till texten]

[19]  Den så kallade "RNA-världen" är ett försök av materialister att komma undan problematiken med att proteiner är livsnödvändiga substanser. Utan proteiner – inget liv. Utrymmet tillåter inte någon närmare motivering, men den kemiskt intresserade läsaren kan t ex ta del av länken http://www.arn.org/docs/odesign/od171/rnaworld171.htm    [Tillbaka till texten]

[20]  Proteiner med biologisk funktion har alltid en stabil så kallad sekundärstruktur bestående av "alfa-helixar" och "beta-flak".    [Tillbaka till texten]

[21]  Axe, "Estimating the Prevalence of Protein Sequences", Journal of Molecular Biology, 341 (2004): 1295-315    [Tillbaka till texten]

[22]  till skillnad från klassisk fysik som hanterar deterministiska förlopp där olika utfallet kan beräknas utifrån kända ingångsdata.    [Tillbaka till texten]

[23]  Kunichika, K. et al. (2002) Robustness of hen lysozyme monitored by random mutations. Protein Engineering, 15:10, 805–809    [Tillbaka till texten]

[24]  Redundant betyder ungefär överflödig, som t ex två kökssaxar i bestickslådan.    [Tillbaka till texten]

[25]  http://en.wikipedia.org/wiki/Redundancy_(engineering)    [Tillbaka till texten]

[26]  Lysozym förekommer t ex i saliv och tårvätska och har förmågan att lösa upp bakteriers cellväggar och utgör därför en del av människans immunförsvar.    [Tillbaka till texten]

[27]  Egentligen arbetar inte evolutionsteorin med individer. Det förutsätts att varje eventuell fördelaktig förändring först uppstår av en ren slump och sedan sprids till hela populationen. För att detta ska ske räcker det inte att mutationen är fördelaktig, det måste också till en ordentlig portion tur.    [Tillbaka till texten]

[28]  En substratmolekyl är den eller de molekyler som enzymet förmår verka på.    [Tillbaka till texten]

[29]  Brondani, P.B. et al. (2014): Finding the Switch: Turning a Baeyer−Villiger Monooxygenase into a NADPH OxidaseJ. Am. Chem. Soc. 136, 16966−16969    [Tillbaka till texten]

[30]  http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC27628/   [Tillbaka till texten]

[31]  http://en.wikipedia.org/wiki/TIM_barrel    [Tillbaka till texten]

[32]  Johnson, A.E., et al. (1998): Epimerization via Carbon-Carbon Bond Cleavage. L-Ribulose-5-phosphate 4-Epimerase as a Masked Class II Aldolase Biochemistry 37, 5746-5754    [Tillbaka till texten]

[33]  Det finns en hel del exempel på mutationer som under vissa omständigheter kan anses som fördelaktiga för organismen (t ex resistens hos mikroorganismer och insekter, sickle-cellsanemi hos människor etc), men ännu i november 2015 saknas ett enda exempel på en fördelaktig mutation som tillför arvsmassan kvalitativt ny information och som därför kan ge ett konstruktivt bidrag till evolutionen.    [Tillbaka till texten]

[34]  http://www.nature.com/news/how-dna-could-store-all-the-world-s-data-1.20496    [Tillbaka till texten]

[35]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Molekylara_maskiner/Molekylara_maskiner_G5.pdf    [Tillbaka till texten]

[36]  http://static.usenix.org/publications/login/2004-12/pdfs/propagation.pdf    [Tillbaka till texten]

[37]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17494745    [Tillbaka till texten]

[38]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Biologisk_information/Biologisk_information.html    [Tillbaka till texten]

[39]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2011/Evolutionsteori_punkt_se/Emil_Karlsson/Slump_nodvandighet.pdf (s. 2)    [Tillbaka till texten]

[40]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Biologisk_information/Biologisk_information.html    [Tillbaka till texten]

[41]  https://www.trueorigin.org/spetner2.php    [Tillbaka till texten]

[42]  https://thehugojournal.springeropen.com/articles/10.1186/1877-6566-7-2    [Tillbaka till texten]

[43]  http://newscenter.lbl.gov/2013/10/24/what-is-it-about-your-face/    [Tillbaka till texten]

[44]  http://genome.cshlp.org/content/22/9/1602.full.pdf+html    [Tillbaka till texten]

[45]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2963821/   [Tillbaka till texten]

[46]  http://www.nature.com/nrg/journal/v14/n12/full/nrg3594.html    [Tillbaka till texten]

[47]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4731013/    [Tillbaka till texten]

[48]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4284957/    [Tillbaka till texten]

[49]  https://virologyj.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12985-016-0667-3    [Tillbaka till texten]

[50]  http://www.nature.com/nature/journal/v497/n7447/full/nature12121.html    [Tillbaka till texten]

[51]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23473598    [Tillbaka till texten]

[52]  http://jcs.biologists.org/content/116/20/4067    [Tillbaka till texten]

[53]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24337295    [Tillbaka till texten]

[54]  http://journal.frontiersin.org/article/10.3389/fgene.2014.00140/full    [Tillbaka till texten]

[55]  Anledningarna är två till att jag valt – och väljer – att använda ordet ”obevisad”: Främst därför att ordet ”oevidentierad” känns obekvämt, men också på grund av att Erkell har gemensam härstamning som ständig och odiskutabel utgångspunkt under åberopande den metodologiska naturalismen som alibi – alltså i praktiken bevisad inom den materialistiska ram som är vetenskapens arena.   [Tillbaka till texten]

[56]  1. Kirk K. Durston et al, ”Measuring the Functional Sequence Complexity in Biopolymers”, Theoretical Biology and Medical Modelling 4 (2007): 47
2. Reidhaar-Olson och Sauer, "Functionally Acceptable Substitutions in Two Alpha-Helical Regions of Lambda Repressor”, Proteins: Structure, Function and Genetics 7 (1990): 306-16
3. S.V. Taylor et al, ”Searching Sequence Spacefor Protein Catalysts”, Proceedings of the National Academy of Sciences USA 98(2001): 10596-106014.
4. Hubert P. Yockey, “A Calculation of the Probability of Spontaneous Biogenesis by Information Theory”, Journal of Theoretical Biology 67, Nr 3 (1977) 377-398    [Tillbaka till texten]

[57]  Keefe and Szostak, Keefe, A.D. and Szostak J.W., Functional proteins from a random-sequence library, Nature 410 (6829):715–718, 2001, s. 715    [Tillbaka till texten]

[58]  Chaput, J.C. and Szostak, J.W., “Evolutionary optimization of a nonbiological ATP binding protein for improved folding stability”, Chemistry & Biology 11:865–874, 2004., s. 871)   [Tillbaka till texten]

[59]  Kamtekar, S., Schiffer, J.M., Xiong, H., Babik, J.M. and Hecht, M.H., Protein design by binary patterning of polar and nonpolar amino acids, Science 262:1680–1685, 1993   [Tillbaka till texten]

[60]  Branko Koculic och Matti Leisola, ”Have Scientists Already Been Able to Surpass the Capabilities of Evolution?”, viXra Biochemistry (2015), tillgänglig på http://vixra.org/abs/1504.0130    [Tillbaka till texten]

[61]  Rajendrani Mukhopadhyay, ”Close to a Miracle”, ASBMB Today (okt 2013), http://www.asbmb.org/asbmbtoday/asbmbtoday_article.aspx?id=48961   [Tillbaka till texten]

[62]  http://www.nrcresearchpress.com/doi/abs/10.1139/v04-003#.WMHSHzs19PY    [Tillbaka till texten]

[63]  https://aeon.co/essays/without-a-library-of-platonic-forms-evolution-couldn-t-work    [Tillbaka till texten]

[64]  https://evolutionnews.org/2017/08/evolutionary-theorist-concedes-evolution-largely-avoids-biggest-questions-of-biological-origins/    [Tillbaka till texten]

<

---