Eftersnack
Här kommer jag att kommentera frågor och reaktioner som boken väcker. Jag väljer att göra det i bloggform med de senaste inläggen överst, och i den mån jag hinner. I kolumnen till höger hittar du mina kommentarer till vad Krister, Sebastian och Lars skriver i sina respektive slutkapitel. Det är viktig läsning!
Söndagen 14 februari 2021
[Länk till föregående inlägg (15 jan)]
Idag tog jag en stund och kikade runt på Lars Gunthers webbplats för att se om han skrivit någonting mer om boken. Där fanns åtminstone en sak som jag vill kommentera. Han skriver:
”I debattboken jämförs jag med ormen i 1 Mos 3” [1]Här behöver man notera vad jag skrev, till vem jag skrev och när jag skrev det.
När?
Citatet är hämtat från rubriken ”Avslutande reflektioner” i mitt inledande kapitel. I detta skede hade ingen av oss författare läst en bokstav av varandras alster, Lars givetvis inberäknad. Hur skulle jag då kunna kalla honom någonting av personlig karaktär över huvud taget?
Vad?
Jag citerar mig själv:
Jag upplever att många av vår tids teologer och apologeter tävlar i att slå knut på sig själva i sina ansträngningar att få bibeltexterna som uttryckligen talar om sex skapelsedagar, en första Adam och Eva, syndafall och syndaflod, att underordnas den evolutionära berättelsen. Ändå kan alla med en mun säga att de håller Bibeln högt. Men är det verkligen så? Säger de inte snarare: Skulle då Gud ha sagt att världen blev till på sex dagar? Skulle då Gud ha sagt att Adam en gång var den första och enda människan på jorden? Skulle då Gud ha sagt att döden kom in i världen genom ett historiskt syndafall? Skulle då Gud ha sagt att syndafloden täckte de högsta bergen på jorden och att alla människor utom Noa och hans familj överlevde? Och så vidare. I mina öron ett olustigt eko från 1 Mos 3:1. (s. 33)Jag noterade att ormens (satans) frestelse bestod i att Guds Ord ifrågasattes. Stämmer det?
Vem?
Vem syftade jag på i texten? På teologer som ifrågasätter innehållet i 1 Mos 1-11. Är det en relevant parallell? Ja, om 1 Mos 1-11 är Guds Ord – annars inte. Är 1 Mos 1-11 Guds Ord? Jag anser det och jag står för den åsikten.
Lars begår det klassiska misstaget att inte skilja mellan sak och person. Lars menar att jag ”ringaktar honom", ”inte respekterar honom som person” och är ”intolerant” [2] genom min formulering ovan. Men min kritik är inte mot Lars – det är hans uppfattning jag kritiserar. Dessvärre lever vi i en tid när man inte längre kan kritisera en persons åsikter utan att bli beskylld för intolerans eller för att ”kränka” personen bakom åsikten. Själv anser jag detta vara en av de farligaste tendenserna i vårt postmoderna samhälle, och jag finner därför ingen anledning att be om ursäkt för min formulering.
Märk dessutom att det är en avgörande skillnad mellan att pröva Guds Ord och att ifrågasätta det. Även om det ibland handlar om gränsdragningar kan jag omöjligen komma till någon annan slutsats än att Lars inte ens är beredd att pröva möjligheten att skapelsen ägde rum på de sex dagar som Bibelns författare uttryckligen skriver och att en global syndaflod verkligen har ägt rum. Och då återstår bara ett ifrågasättande från hans sida.
Hur kan två kristna som jag och Lars, som båda utger oss för att vara bibeltroende, komma till så diametralt motsatta uppfattningar om hur vi ska förstå Bibelns första elva kapitel?
Med risk för att verka tjatig – svaret är givet: Lars betraktar evolutionen som ett obestridligt faktum. Han skriver i boken på s. 170:
”Många vetenskapliga teorier förklarar tillvaron så väl att risken att de ska bli ersatta är försumbar. De är allmänt accepterade av vetenskapssamhället som fakta. Biologisk evolution hör till den kategorin… Jag har ingen anledning att ifrågasätta evolutionsteorins ställning som vetenskaplig fakta bara därför att jag är kristen.”På sin webbplats skriver Lars att han anser sig ”vara relativt väl påläst om naturvetenskapen” och att han ”studerat hur företrädare för normalvetenskapen bemöter kreationismen”. Bra. Då kan jag och läsarna förvänta oss att han inom kort redogör i sak för vad det är i min evolutionskritik som han anser är felaktigt eller irrelevant. Att nöja sig med att klistra etiketten ”gish-galopp” på saken och sedan låtsas som om det regnar är knappast en särskilt trovärdig strategi.
Noter
[1] Se Lars webbplats: http://itpastorn.nu/forelasningar-och-seminarier-av-lars-gunther-om-skapelsen-och-vetenskapen/ [Tillbaka till texten]
[2] Se Lars webbplats: http://itpastorn.nu/kreationisters-vanligaste-missforstand-om-mig/ [Tillbaka till texten]
Fredagen 15 januari 2021
[Länk till föregående inlägg (8 jan)][Länk till nästa inlägg (14 feb)]
Här kommer nu mina kommentarer till vad Krister, Sebastian och Lars skrivit i sina slutkapitel (Du hittar dem också i respektive underrubrik längre upp i sidans högermarginal). Eftersom Sebastian är den som framför allt diskuterat naturvetenskapliga spörsmål är det avsnittet störst till omfånget.
Om Kristers hållning
Krister skriver att Skriften ”inte uttryckligen säger någonting om universums ålder” (s 106). Det beror förstås på vad man menar med ”uttryckligen”. Om en tonårig gosse säger att han föddes för ungefär 5+5+5 år sedan så får man väl säga att det är någorlunda uttryckligt att vi har med en femtonåring att göra. På motsvarande sätt har många bibelläsare genom tiderna (mestadels män anar jag ;), undertecknad inkluderad, roat sig med att med hjälp av sin egen Bibel addera ihop släkttavlor, kungakrönikor och ibland andra uppgifter i det Gamla testamentet och få fram åtminstone ett ungefärligt tidsavstånd från historiskt ganska säkerställda datum ner till Adam.
Ja, det förutsätter att man tror att uppgifterna är trovärdiga, visst är det så – det förutsätter tro på Skrifternas gudomliga inspiration ända in på detaljnivå. Det är ett val vi kan göra eller avstå.
Men som jag försökt förklara i mina inlägg – långa tidsrymder är inte evolutionens vän utan dess främsta fiende. Ju längre tid som går i en kemisk ursoppa desto närmare utspädning och kemisk jämvikt och fjärran från liv kommer man. Ju längre tid mutationer får tillfälle att bryta ner organismernas arvsmassor och det naturliga urvalet kan reducera mängden tillgängliga genvarianter, desto säkrare blir det att organismerna dukar under i den genetiska entropidöden. Det är solid evidens bakom det uttalandet, men tyvärr tycks det inte spela så stor roll för evolutionister som hellre accepterar vilken långsökt hypotes som helst så länge den är strängt materialistisk/naturalistisk.
Krister är inte främmande för att de nyare evolutionära hjälphypoteserna (som Sebastian illustrerat på s. 130) kan göra även makroevolutionen möjlig. Jag skulle uppmuntra honom att sätta sig in lite mer i hur dessa fungerar. Även om Krister är mer fysiker än biolog så lär han snart inse att de flesta av dem kännetecknas av att de förutsätter existensen av just exakt det som de hade behövt förklara (de handlar t ex om hur det finns system i cellerna som klipper och klistrar i våra genom, men förutsätter ett redan existerande genom med all dess tillhörande rekvisita). Såvida det inte handlar om självorganisation som är ren och skär naturmagi. Jag är ganska övertygad om att det skulle ta Krister ur den ambivalens som jag anar i hans avslutande text.
Om Sebastians hållning
Jag är glad att Sebastian redan från början valde att argumentera för evolutionsteorin. Annars hade jag upplevt det naturvetenskapliga meningsutbytet i den här boken som ett ropande i ödemarken.
Att vi kan ha så olika syn på den evidens som Sebastian åberopar beror på att det handlar om att tolka observationer som är långtifrån entydiga. Sebastian tar upp jämförelser av hominidfossil, retrovirus och vissa genetiska skillnader mellan schimpanser och människor, samt att det som sagt formulerats en stor mängd evolutionära ”hjälphypoteser” de senaste åren.
Innan vi tar itu med de naturvetenskapliga frågorna vill jag bara kort kommentera vad Sebastian skriver angående organismvärldens tillstånd före och efter syndafallet. För Sebastian spelar det ingen roll ur biologisk synvinkel eftersom evolutionsteorin kräver bortselektion och död. Därför blir hans slutsats att rovdjursbeteenden, smärta, lidande och död är helt i linje med Guds ursprungliga avsikt i skapelsen. Men om Gud (i uttrycklig strid med 1 Mos 1:30) skapade predatorer från första början - varför inspirerade Han då profeten att proklamera ett budskap om kommande dagar när typiska sådana ska beta tillsammans med boskapsdjur (Jes 11:6-8)? Och vad är det då skapelsen så ivrigt längtar efter enligt Rom 8:19-20? Bara i ljuset av en återställning till Guds ursprungliga skapelseordning blir sådana bibelord begripliga.
Jag håller däremot med Sebastian om att det som biolog kan vara svårt att förstå hur de ekologiska systemen såg ut och fungerade före syndafallet, men jag finner inte att det är ett tillräckligt skäl att omtolka Guds ord som tydligt säger att både människor och djur före floden levde uteslutande vegetariskt. Vi lever i en fallen värld, men i kommande dagar ska vi få vara med om någonting helt nytt: ”Som skriften säger: vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9). Vi kan inte föreställa oss hur det blir där. Kanske inte så underligt att vi kan ha lite svårt att förstå hur världen var före syndafallet.
”Gud kan, med GS resonemang, inte handla i det fördolda, utan enbart så att vi kan känna igen det:” Där har Sebastian missförstått mig. I mitt svar till Lars (som Sebastian inte läst) skrev jag också att ”Gud har agerat genom direkta ’övernaturliga’ ingripanden när detta tydligt framgår av bibeltexten och genom ’naturliga’ skeenden när sammanhanget tyder på det” . Guds skapelse under de sex första dagarna tillhör utan minsta tvekan den förstnämnda kategorin.
Så till naturvetenskapen:
Sebastian åberopar tre områden till stöd för gemensam härkomst för människa och andra apliknande varelser: A. Hominidfossil, B. Endogena retrovirus och C. Genetiska skillnader mellan människa och schimpans. Jag har redan kommenterat det mesta i mitt kritikavsnitt (kap 12), men utrymmet var trångt och Sebastian gör en del nya påståenden i sitt slutkapitel (kap 15) som förtjänar att kommenteras. Låt oss ta dem var för sig:
A. Hominidfossil.
Schimpanser och andra människoapor och människor liknar varandra till anatomin. Så är det bara. Men varför är det så? Sebastian tycks bara överväga ett möjligt svar – gemensamt ursprung. Men alternativet till det är en direkt skapelseakt, och bara genom att jämföra organismers kranier och benfragment kan vi inte avgöra vilken som är den sanna berättelsen.
Det beror för det första på att olika hominidgruppers anatomiska egenskaper överlappar varandra. Exempelvis finns det, och har funnits, fullvärdiga människor med mindre kranievolym än de största gorilla- och schimpanshannarnas. Eftersom det finns goda skäl att betrakta australopithecinerna (t ex Lucy) som en utdöd fjärde variant av människoapor är det inte förvånande att vissa individer bland dem också ligger i det överlappande området.
Homo habilis tillhör i och för sig de fossila lämningar som överlappar med moderna människor, men det är också vad man kan förvänta sig av en samling benfragment som av många experter betraktas som en mix av olika hominidarter. Ett par citat får illustrera den saken:
”Efter nästan ett halvt sekel av insamlande av evidens och diskussioner står Homo habilis där mer ifrågasatt, mer osäker än någonsin tidigare … Homo habilis förblir mer av en evolutionär idé än ett exempel på ett anatomiskt faktum som skulle länka samman en art med en annan.” [1]
”Homo habilis [är] en allomfattande ’papperskorgsart’ som man utan betänkligheter kan slänga ner vilken blandning av fossil som helst i.” [2]
Var och en torde inse att det inte är särskilt svårt att skapa ett diagram med kontinuerligt ökande spektrum av kranievolymer när man dels har att göra med överlappande kategorier och dels med blandningar av ben från människor och andra hominider.
Men varför stirra sig blind på ett fåtal extremer från båda grupperna? Varför inte i stället ta fasta på det mest uppenbara mönstret. Det framgår när vi jämför kranievolymerna och konstaterar att människor generellt har två-tre gånger så stor kranievolym som människoapor och australopitheciner. (1200-1500 cm3 respektive 400-500 cm3)
Kan det egentligen bli mer uppenbart än så?
Sebastian glömmer att berätta att inte bara australopithecinernas hjärna utan även deras innerröra hade samma uppbyggnad som hos nutida människoapor.[3] Det borde rimligen vara skäl nog att avvisa idén om deras påstådda evolutionära mellanställning. Jag rekommenderar varmt den intresserade läsaren att skaffa boken Contested Bones av Christopher Rupe och John Sanford. Kapitel 7 (s. 113-156) är en noggrann och allsidig genomgång av historiken och kunskapsläget när det gäller Australopithecus afarensis (Lucys släkte). Här följer författarnas sammanfattande slutsatser av kapitlet:
SlutsatserDen säkerhet som Sebastian ger uttryck för i sina formuleringar, inte minst i sitt avslutande kapitel, är därför inte berättigad. Läs Genesis temanummer om människans ursprung, men ännu hellre skaffa Contested Bones och sprid detta till alla du känner!
De ben som idag räknas till Australopithecus afarensis innefattar ben som tycks tillhöra apor [ÖA: av rent språkliga skäl använder jag i detta utdrag beteckningen apa som ersättning för engelskans ape = människoapa] och andra ben som förefaller mänskliga. Dessa ben har varit mycket ifrågasatta alltsedan Afarensis namngavs; en kontrovers som fortgår intill denna dag. Det finns tydlig evidens för att det handlar om en så kallad ”blandad hypodigm” (mer än en art).Det finns inget bättre sätt att skapa en apmänniska än att kombinera apben med människoben. Så var det med Piltsownbedrägeriet och det tycks också kunna appliceras på Afarensis. Som vi ska se i de följande kapitlen verkar även Homo habilis och Australopithecus sediba utgöra blandningar av ap- och människoben.
De ursprungliga upptäckarna av de ben som idag betecknas Afarensis hade inga svårigheter med att konstatera att benen var en blandning av apben och människoben. Denna syn förkastades av Johanson et al., som hävdade att alla benen tillhörde en enda art – med de människoliknande benen klassificerade som hanar och de apliknande som honor. Vi håller med det flertal paleoexperter i den vetenskapliga litteraturen som deklarerar att Johansons teori om sexuell dimorfism inte är trovärdig. I fråga om detta håller många paleoexperter med oss, däribland Coppens, [4] , [5] Falk, [6] Hartwig-Scherer, [7] Olsen, [8] , [9] Senut, [10] och Schmid. [11] Det inkluderar även Deloison, Ferguson, Häusler, M. Leakey, R. Leakey, Tardieu, Walker och Zihlman.
Sedan dess har två grupper av paleo-experter argumenterat fram och tillbaka om huruvida Afarensis är mer aplik eller mer människolik (beroende på om de fokuserar på apbenen eller de mänskliga benen). Denna pågående kontrovers skulle genast upphöra om dessa paleo-experter helt enkelt kunde sälla sig till de ursprungliga upptäckarnas bedömning – att Afarensis-benen utgör en blandning av ap- och människoben.
Den omfattande samexistensen av Homo och Australopithecus i Östafrika beskrivs i mer detalj i kapitel 11. Sådan samexistens innebär en allvarlig utmaning för den populariserade berättelsen om hur ”apor” blev människor. Utanför den paleoantropologiska kretsen har människor inte fått höra hela berättelsen om Afarensis. Den stora majoriteten av studenter och allmänheten har aldrig kunnat ta del av de delade meningarna. Läroböcker och populärpress förmedlar det vilseledande intrycket att det bara finns ett synsätt inom paleokretsen, nämligen den syn som förs fram av Johanson som utmålar Lucy och hennes släkte som ”den upprätta apan” [12] , [13] – en vanemässigt tvåbent hominin släkting med aphuvud och människoliknande kropp. För att bevara vetenskapens integritet är det nödvändigt att de alternativa synsätten på Afarensis blir kända.
Rupe och Sanford, Contested Bones s. 155-156
B. Retrovirus
Sebastian menar att det finns ”tre separata evidenslinjer” som stödjer idén att människans arvsmassa till stora delar skulle vara en produkt av forntida virusinfektioner. Det låter onekligen övertygande. Men är det sant?
För det första vill jag göra klart att anledningen till att jag inte bemötte det i min replik i boken var redaktionens snäva ramar för hur många tangentnedslag som var tillåtna. Det handlade om att prioritera. Så jag svarar här och nu i stället:
B1. ERV finns ”hos olika arter” . Är det så?
Mitt korta svar är: Ja, det som kallas ERV och som antas vara arvsmassa som utgör rester av virusangrepp finns hos alla däggdjur. Men vet vi att det faktiskt är virusrester? Nej! Det som vittnar mot ett sådant synsätt är bland annat det faktum att de utgör fullt funktionella och därtill livsnödvändiga avsnitt av vår arvsmassa. Att virusrester kan integreras med vår arvsmassa och omvandlas till för organismen centrala funktioner är och förblir en obevisad evolutionär hypotes, varken mer eller mindre än så. För ett utförligare svar – se Appendix nedan.
B2. Det finns ”gemensamma mutationer i ERV-sekvenser hos olika arter”. Sebastian skriver att det bör ”finnas ett samband mellan hur närbesläktade arterna är och hur lika deras ERV är. Detta är i allmänhet vad man ser.” Är det så?
Mitt korta svar måste inledas med en fråga: Hur vet Sebastian vilka levande hominider som är mest närbesläktade? Fossilen ger oss nämligen ingen information alls om deras släktskap. [14]
Varifrån får vi då kunskap om apornas inbördes släktskap – det som Sebastian menar att man jämför ERV-mönstret med? Svar: genom andra genetiska jämförelser och principen ”ju mer lika desto närmare släktskap”. Man jämför alltså i praktiken mönstren i ERV-DNA:t med mönstren från andra geners DNA. Och som alltid vid genetiska jämförelser så kommer likhetsmönstren att variera beroende på vilka gener vi väljer att studera. Schimpansen anses oftast vara vår närmaste genetiska släkting, men ibland blir det orangutangen. [15] Och ibland gorillan. [16]
Låt oss stanna upp ett ögonblick – är det inte helt självklart att det måste finnas något djur som är mest likt oss genetiskt?! Är det speciellt uppseendeväckande att detta djur liknar oss i flera genetiska avseenden än ett enda? Och är det särskilt förvånande att detta djur råkar vara en människoapa som schimpansen alldeles oberoende av om vi är skapade eller utvecklade? Vem hade gissat på en slemsvamp? Troligen hade en normalbegåvad treåring gissat rätt i fråga om detta. Som jag försökt förklara i boken – genetiska likhetsmönster mellan oss och en godtycklig apa bevisar ingenting – de är lika förväntade av kreationister som av evolutionister. Och treåringar. Mönstren i ERV utgör inget undantag härvidlag. (Den som vill ta del av en mer ingående beskrivning av frågan om ERV hänvisas till appendix längst ner i detta dokument).
B3. ”Diversifiering av de två flankerande LTR-sekvenserna”
Jag inser att detta är total rappakalja för dig som inte är bevandrad i molekylärbiologin, det vill säga sannolikt 99% av er som läser det här. Sebastian anger ingen källa till det här argumentet, så jag har ingen möjlighet att detaljstudera det för tillfället. Det jag däremot direkt kan konstatera är parallellen med föregående argument – om LTR-sekvenserna ska utgöra en ”evidenslinje” för något, så måste det finnas någonting att relatera deras mönster till. Och det finns som sagt inget oberoende mönster i form av ett apsläktträd att ta till bortsett från genetikens eget, men det blir ju i det här sammanhanget som att vidimera sitt eget CV.
Bibeltroende molekylärbiologer arbetar med konceptet VIGE (Variations-Inducerande Genetiska Element) [17] . Deras modell bygger på att Gud vid skapelsen försåg grundarterna av organismer med dessa genetiska element med syftet att påskynda och förstärka variation och anpassning till nya miljöer. De har sedan dess ansamlats i genomen och ibland degenererat och förlorat funktion (liksom skapelsen i stort alltsedan syndafallet). Det finns evidens för att LTR-sekvenser bidrar till underartsbildning hos diverse sädesslag men däremot inte för att de kan skapa människor av apliknande varelser. Det finns med andra ord andra synsätt än det Sebastian förordar (att det är virus som byggt oss - må så vara med Guds försyn) som i stället harmonierar med ett bibliskt skapelseperspektiv.
”GS tänker sig en annan modell…” (att ERV ursprungligen är DNA på rymmen). Härlåter det som om jag skulle ha suttit på min kammare och hittat på en alldeles egen modell, vilket naturligtvis inte är fallet – det är det duktiga molekylärbiologer som gjort, och vem som helst kan googla sig fram till att det jag skrev är helt i linje med modern vetenskap. Sebastian får gärna förklara för mig och läsarna hur han själv tror att virusen uppstod. Argumentet att ERV-sekvenserna har annan genetisk ”touch” än andra delar av genomet och därmed skulle visa att de skulle vara av någon sorts främmande ursprung är och förblir därför på sin höjd en hypotes bland andra, men definitivt inget argument mot vad jag föreslog.
C. Det tredje stödet för gemensamt ursprung: De genetiska skillnaderna mellan människor och schimpanser.
Sebastian skriver: ”Om GS förklaring ska fungera så måste arvsmassorna ha varit likadana från början och sedan skilt sig åt med mutationer – vilket är fallet om arterna har ett gemensamt ursprung men inte om de skapades separat och alltid har sett ut ungefär som idag.”
Sebastian har helt rätt i detta. Men han glömmer att det inte är apors och människors arvsmassor i dess helhet som behöver ha varit lika, bara de gener man jämför. Nu råkar det vara på det viset att våra proteinkodande gener är nästintill identiska med de hos möss, och knappast mindre med schimpansers. Skillnaden mellan schimpanser och människor ligger alltså inte i recepten för våra respektive kroppars byggstenar, utan i den övriga arvsmassan (och även utanför den). Betraktar vi de processer som verkat på de proteinkodande generna så är de såvitt vi vet slumpartade och likartade för både schimpanser och människor alltsedan syndafallet, vilket diagrammet mycket riktigt illustrerar. Så – ja Sebastian – de proteinkodande generna var verkligen snarlika redan från början och har alltid sett ut ungefär som idag både hos schimpanser och människor, precis som du skriver. Tack för ditt erkännande att min förklaring håller måttet!
Om Lars hållning
Jag har svårt att kommentera det Lars skriver. Jag kan hålla med honom om att jag inte är exegetiker, men det gör jag å andra sidan inte anspråk på att vara heller. Min enkla exeges går ut på att låta bibeltext förklara bibeltext, vilket varit en framgångsrik metod under historien: "Summan av ditt ord är sanning" (Ps 119:160). Jag har heller inte studerat textgenrer. Jag har ”bara” läst Bibeln i stort sett dagligen i ett halvt sekel och därtill mycket bibelkommentarer. När jag var nykristen sov jag bokstavligen med Bibeln under huvudkudden och idag ligger den överst i min bokhylla. Inget annat får ligga på eller över den, inte ens mina läsglasögon. För varför skulle mina ”glasögon” (i överförd bemärkelse) vara överordnade Guds eget Ord? Varför skulle människors tankar aktas högre än det?
Precis som Sebastian blandar Lars ihop Guds skapelseakt med hans upprätthållande av skapelsen och makt över den genom sin obegränsade logistiska förmåga. Gud fullbordade på den sjätte dagen det verk Han skapat. Det är för mig ett betydelsefullt ord. För Sebastian och Lars betyder det såvitt jag förstår ingenting.
Lars tycker att jag säger emot mig själv när jag skriver att om evidensläget inte motsagt evolutionen så hade även jag varit teistisk evolutionist. Inte alls. Det jag säger är att det är sanningen om verkligheten som betyder någonting. Om nutida och fossila livsformer hade uppvisat ett kontinuum av mellanformer, om mutationer visat sig kunna leda till helt nya egenskaper – då, men bara då, hade jag ställts inför trovärdighetsdilemmat: att Bibeln säger mig en sak och mina biologögon någonting annat. Jag skulle då ha varit en teistisk evolutionist precis som Sebastian och Lars, jag hade tvingats offra min bibelsyn, jag hade tvingats anpass min människosyn och gudsbild för sanningens skull. Jag hade inte haft något val.
Men tack och lov – det valet är inte aktuellt. Det finns ingen som helst anledning. Det är ingenting annat än just sanningen om verkligheten som får mig att avvisa evolutionsidén, eftersom denna varken har stöd i naturen eller i Skriften!
Jag ser fram mot att få sitta ner bland lejon, leoparder, lamm, killingar, kor och björnar och mina tre medbröder en dag och resonera. Jag lovar härmed på heder och samvete att inte släppa de där orden över mina läppar: ”Vad var det jag sa” ;)
Appendix: mer detaljerad redogörelse för ERV och andra "mobila element"
A. Horisontell genöverföring – snårskog i stället för träd
Många evolutionsbiologer hoppas att nyare hypoteser, däribland så kallad ”horisontell genöverföring”, kan bidra till att komma kompensera för nydarwinismens tillkortakommanden när det gäller att forma den levande världen. Med horisontell genöverföring menas att gener kan överföras mellan individer inom en art eller rentav mellan individer som tillhör olika arter. Charles Darwin tänkte sig ett enkelt utvecklingsträd med sin rot i en urcell och vars avkomlingar under miljarder år långsamt förändrats och grenat ut sig till ett träd med ett antal huvudgrenar ”riken”, och med allt tunnare grenar i form av fyla, klasser, ordningar, familjer, släkten och till sist enskilda arter. I stället, menar idag många evolutionsbiologer, har de olika grenarna under evolutionen bytt genetiskt material sinsemellan så att ”trädet” snarare är ett virrvarr av grenar som växer in i varandra och bildar ett nätverk av alltmer komplexa organismer.
Den här förändrade synen på den levande världen som ett snårigt virrvarr av sammanvuxna grenar i stället för ett överskådligt träd är i praktiken ett tydligt tecken på den kris som darwinismen idag befinner sig i. Evidensen från framför allt molekylärbiologin har tvingat evolutionister att anpassa sin teori, men deras bundenhet till det naturalistiska paradigmet tillåter dem inte att se något alternativ till evolution från mikrob till människa. Annars hade de insett att evidensen pekar med hela handen mot en intelligent Design av livsformerna.
B. Endogena retrovirus - ERV
Sebastian håller med de evolutionister som accepterat ”snårskogsvarianten” av evolutionen. Den går ut på att så kallade retrovirus (HIV är ett nutida exempel) infekterat levande organismer under miljontals år. Detta slag av virus har nämligen förmågan att ”bygga in” sin arvsmassa i värdorganismens egna celler genom en finurlig sorts ”naturlig genteknik” och omvandlas då till så kallade endogena retrovirus (ERV) . Alla däggdjur har en eller (som i människans fall) två ERV:er som är mycket lika retrovirusgener och som har en central roll för att livmodern ska utveckla en placenta (moderkaka). Generna möjliggör utvecklingen av ett embryo genom att reglera andra gener som behövs för placentans utveckling, och även genom att dämpa placentans immunförsvar. Eftersom en däggdjursunge alltid genetiskt sett är en unik individ (alltså inte en del av moderns kropp, vilket man ibland brukar höra i vissa sammanhang) måste placentan nämligen jämfört med moderns övriga kropp ha en försvagad immunreaktion för att inte stöta bort ungen/barnet.
Eftersom just en sådan här immunförsvagande effekt är något som kännetecknar många retrovirus har evolutionister dragit slutsatsen att utvecklingen från kräldjur till däggdjur möjliggjorts av en eller flera virusinfektioner för miljontals år sedan under däggdjurens förmodade evolution.
C. Evolutionismens – och därmed Sebastians – evolutionära perspektiv
Ungefär hälften av människans arvsmassa utgörs av korta gener som vid första anblicken tycks meningslösa eftersom de upprepas om och om igen – så kallade SINE förekommer till exempel i upp till en miljon kopior! En del av dessa tillhör kategorin transposoner, som tycks ”hoppa” omkring i arvsmassan genom att klippa ut sig och klistra in sig på nya ställen. Evolutionister influerade av Richard Dawkins bok ”Den själviska genen” har varit snabba att konstatera att detta är egotrippat ”skräp-DNA” som bara har till syfte att hänsynslöst kopiera sig själva - en liten glimt av hur naturalister av hävd väljer att tolka den levande världen.
8% av vår arvsmassa, eller 300 000 gener, anses vara ERV, alltså förmodade rester av gamla retrovirus, som också de räknas in bland de hoppande transposonerna. Det är ett kolossalt antal jämfört med hur många gener vi har som kodar för de proteiner som bygger upp våra kroppar, det antalet uppskattar man idag understiger 20 000.
Evolutionister menar alltså att de flesta av de här generna som inte kodar för proteiner är överblivet avfall från evolutionen och att vissa av dem införlivats med vår arvsmassa genom retrovirus och med tiden fått viktiga, ibland livsavgörande funktioner som att kunna föda barn. Våra förfäder/urmödrar antas ha utsatts för virusangrepp vars arvsmassa införlivades i deras könsceller och därför nedärvdes till alla efterkommande varelser. Utifrån detta antagande har man skapat släktträd som t ex visar att människan är närmare släkt med schimpanser än gorillor. Men det beror förstås helt på vilken ERV man tittar på – människor och orangutanger har en exakt likadan ERV på exakt samma ställe i arvsmassan, vilket schimpanserna inte har. Den här sortens motsägelser vittnar emot den evolutionära berättelsen om schimpanserna som vår närmaste släkting.
Men varför skulle inte en så kolossal mängd funktionslösa gener väljas bort av det naturliga urvalet? Det faktum att de existerar och till råga på allt delas av en stor mängd organismer utgör tvärt om en stark indikation på att de är funktionella, även om vi idag inte lärt känna deras funktion. Och vissa av dem kan givetvis ha gått miste om sin funktion, vilket generellt sett är ett mycket vanligt fenomen inom genetiken.
D. Ett bibliskt alternativ
Trots stora landvinningar inom molekylärbiologi och genetik de senaste decennierna är vår förståelse för cellernas informationssystem fortfarande i sin linda. Det enda vi kan säga med säkerhet är att evolutionismens föreställning om att 98-99% av vår arvsmassa utgörs av meningslöst skräp är en effektivt motbevisad hypotes, helt i enlighet med vad vi skapelsetroende har hävdat under ett halvt sekel. Det är och har varit en smärtsam läxa för våra debattmotståndare som haft ”skräp-DNA” som sitt huvudargument under långa tider. Eller rättare sagt borde ha varit det, för de flesta ser sig inte om i backspegeln. Redan för 15 - 20 år sedan hade författaren den debatten med uppsalaprofessor Dan Larhammar och påtalade att det inte alls handlade om skräp, utan om DNA med ännu okänd funktion. Som skapelsetroende förväntade vi oss redan då att framtida forskning skulle visa på dolda funktioner hos det icke-proteinkodande DNA:t. Och det är där vi befinner oss idag, inte minst tack vare det så kallade ENCODE-projektet som visar att nästan all vår arvsmassa signalerar olika slag av funktioner!
När det gäller de nyare evolutionistiska teorierna om ”horisontell genöverföring” med retrovirus så finns det långt mer att säga än vad som får plats i den här artikeln, men några viktiga kommentarer är på sin plats utifrån ett design-/skapelseperspektiv:
• För det första är det en illusion att evolutionen skulle kunna bygga en organismvärld genom att skyffla gener fram och tillbaka. Det evolutionsteorin först och främst behöver förklara är inte hur gener och anlag flyttas, utan hur de uppstår i första rummet.
• För det andra vet vi alla – inte minst i dessa tider – att virusangrepp är någonting vi försöker skydda oss ifrån, precis som vi försöker undvika att utsättas för mutationer och för inavel (selektion), liksom att tiden bryter ner allt vi skapar och våra egna kroppar. Det bör stämma till eftertanke att just dessa nedbrytande mekanismer – mot all praktisk erfarenhet – upphöjts till skapande faktorer i det evolutionära perspektivet. Det räcker inte att ett äggläggande kräldjur plötsligt får en funktionell placenta. Dessutom behöver det bröstkörtlar med näring för den nyfödde och alla de instinkter som hör ihop med diande/amning. Att tro att en bit virus-DNA kan stoppas in i ett kräldjurs arvsmassa och efter en tid befinnas djupt integrerat i ett avancerat samspel med andra delar av arvsmassan (ett så kallat genregulatoriskt nätverk) må vara en hypotes, men trovärdig blir den inte förrän det kan visas vara möjligt. Först när en sådan integration är en verklighet och funktionell uppstår en selektiv fördel; ända fram till dess är den någonting som bara är till nackdel för organismen. Förutom att aktivera gener som möjliggör för livmodern att svara på hormoner och bilda placentan har man idag dokumenterat en rad andra funktioner hos ERV, och antalet växer dag för dag. Några exempel:
• Bidrar till omkombinationer av gener och till och med av hela kromosomer, vilket bidrar till ökad variation och möjliggör snabb artbildning, mer eller mindre frikopplat från mutationer och naturligt urval
• Bidrar till kontrollen av hjärnans utveckling under embryonalutvecklingen
• Styr bildandet av olika vävnadstyper i det växande embryot
• Reglerar en stor andel (20%) av människocellers proteintillverkning
• Medverkar vid reparationen av trasigt DNA (cellernas livsnödvändiga ”korrekturläsningssystem”)
• Upprätthåller psykisk hälsa
• Bidrar till medfödd immunitet mot – tro det eller ej – virusangrepp!
Det finns ingen som helst evidens för att retrovirus skulle kunna bygga in sig i arvsmassan hos en komplex organism som ett däggdjur och anta sådana centrala och många gånger livsnödvändiga funktioner i värdorganismen som nämnts ovan. Bevisbördan vilar helt och hållet på de evolutionister som förespråkar en sådan hypotes. När Sebastian tar den saken för given lämnar han i praktiken evidensen långt bakom sig och träder in på spekulationens domäner. Steget är långt mellan att bidra till en ökad variation i en population till de revolutionerande förvandlingar som ERV tillskrivs av trosvissa evolutionister, Sebastian inkluderad.
• För det tredje, som redan nämnts, var det inte många år sedan ERV liksom andra så kallade transposoner (”hoppande gener”) betraktades som evolutionärt ”skräp” av evolutionister. Dagens forskning visar i allt ökande grad att de hoppande generna har en mycket central roll när ett ägg utvecklas till en ny individ. Vi har att göra med någonting så fantastiskt som ett dynamiskt genetiskt program som under embryots utveckling ständigt programmerar om sig självt tack vare en noga orkestrerad dans av de små DNA-bitarna som aktiverar och stänger av olika gener beroende på var de placerar sig!!! Detta är fjärran från evolutionisternas föreställningar om förmodade själviska gener.
• För det fjärde: Om design-/skapelsehypotesen stämmer innebär det att nya följdhypoteser kan formuleras. Anledningen till att många primater har samma eller liknande ERV i exakt samma positioner i arvsmassan beror då inte på gemensam härstamning utan på gemensam funktion – primaters anatomi har så mycket gemensamt att det är fullt rimligt att de regleras med hjälp av snarlika ERV. Dagens sjukdomsalstrande retrovirus skulle då kunna påminna om arvsmassans ERV inte för att de integrerats i arvsmassan utan därför att de är degenererat genetiskt material på rymmen – alltså raka motsatsen till evolutionisternas hypotes. Men det finns också andra möjligheter i ett designperspektiv – kanske skapade Gud virus med syftet att viktiga gener skulle kunna spridas inom organismvärlden? Alla centrala funktioner däggdjurs ERV pekar mot att de skapades av Gud med de vitala funktioner de fortfarande har i sin arvsmassa, för att bidra till den genetiska mångfalden och bidra till en snabb artbildning både efter skapelsen och efter syndafloden (det finns gener som motsvarar ERV hos andra livsformer).
Om vi till slut vänder blicken mot framtiden kan vi som skapelsetroende göra några testbara förutsägelser utifrån vår hypotes att transposoner, inklusive ERV, ursprungligen skapades av Gud som en variationsskapande mekanism hos däggdjur. Molekylärbiologen Pieter Borger tar upp några sådana förväntningar i sin artikelserie Design of Life:[18]
• Vi förväntar oss att forskare kommer att hitta många fler exempel på komplexa samspel mellan ERV-gener och värdorganismernas arvsmassa.
• Vi förväntar oss också att hitta fler kopplingar mellan ERV och korrekturläsningen av cellernas DNA. Det skulle utgöra evidens mot att ERV skulle vara gamla ”själviska gener” med enda mål att kopiera sig själva.
• Vi förväntar oss att hitta defekta ERV som är lätta att återge fördelaktiga funktioner (eftersom de skadats av enstaka punktmutationer sedan syndafallet).
• Vi förväntar oss att Gud skapade retrovirus för konstruktivt syfte och att kunna upptäcka sådana exempel.
Alltså: Det vi behöver är inga spekulationer om hur virus och annat flyttat runt gener bland jordens organismer och skapar mångfald, utan evidens för hur nya gener för helt nya egenskaper och strukturer uppkommit från första början. Låt oss börja med att skaffa oss en kortlek innan vi börjar spela.
Fotnoter
[1] Reader J., Missing Links, Oxford University Press, New York, s. 332, 2011. [Tillbaka till texten]
[2] Tattersall I. och Schwartz J. Extinct Humans, Westview Press, New York, s. 111, 2001. [Tillbaka till texten]
[3] https://www.nature.com/articles/369645a0. [Tillbaka till texten]
[4] Coppens Y., Le cerveau des hommes fossils. Comptes Rendues de l’Academie des Sciences. Paris: Supplément à la vie académique 3-24, 1981. [Tillbaka till texten]
[5] Coppens Y., Systematics, phylogeny, environment and culture of the Australopithecines, hypothesis and synthesis, Bulletin et Mémoires de la Société d’Anthropologie de Paris 13:273-284, 1983. [Tillbaka till texten]
[6] Falk D., Evolution of cranial blood drainage in hominids: enlarged occipital/marginal sinuses and emissary foramina, Am J Phys Anthropol 70:311-324, 1986. [Tillbaka till texten]
[7] Hartwig-Scherer S., Body weight prediction in early fossil hominids towards a Taxon-“independent” approach, Am J Phys Anthropol 92:17-36, 1993. [Tillbaka till texten]
[8] Olson T.R., Basicranial morphology of the extant hominoids and Pliocene hominoids: the new material from the Hadar Formation, Ethiopia, and it’s significance in early human evolution and taxonomy. I C.B. Stringer (red.) Aspects of human evolution, s. 99-128. London: Taylor and Francis, 1981. [Tillbaka till texten]
[9] Olson T.R., Cranial morphology and systematics of the Hadar formation hominids and “Australopithecus” africanus., I. E. Delson (red.) Ancestors: The Hard Evidence, s 102-119. New York: Alan R. Liss, Inc. (1985). [Tillbaka till texten]
[10] Senut B. och Tardieu C., Functional aspects of Plio-Pleistocene hominoid limb bones: Implications for taxonomy and phylogeny, I.E. Delson (red.), Ancestors: The Hard Evidence, s. 193-201. New York: Alan R. Liss, Inc. (1985). [Tillbaka till texten]
[11] Schmid P., Eine Rekonstruktion des Skelettes von A.L.288-1 (Hadar) und deren Konsequenzen, Folia Primatologica 40:283-306, 1983. [Tillbaka till texten]
[12] Johanson D. och Johanson L., Ancestors: In Search of Human Origins, Villard Books New York s. 50-51, 1994. [Tillbaka till texten]
[13] PBS, Your Inner Monkey, PBS video publicerad 20140422, citat av Neal Shubin, http://pbs.org/video/2365206925/. [Tillbaka till texten]
[14] Förklaringen är enkel: Ingen blir vare sig rik eller berömd på att hitta en ”utvecklingslänk” i orangutangens släkttavla – därför finns det galet mycket mer tillgängliga anslag till forskning om människans evolution än den om apors. [Tillbaka till texten]
[15] Grehan, J. and Schwartz, J., Evolution of the second orangutan: phylogeny and biogeography of hominid origins, Journal of Biogeography 36(10):1823–1844, 2009. [Tillbaka till texten]
[16] https://creation.com/are-pseudogenes-shared-mistakes-between-primate-genomes. [Tillbaka till texten]
[17] Se t ex The “VIGE-first hypothesis”—how easy it is to swap cause and effect på https://creation.com/images/pdfs/tj/j27_3/j27_3_105-112.pdf . [Tillbaka till texten]
[18] Del 1: på https://www.researchgate.net/publication/330737568_Design_of_life_-_part_1_Genetic_Redundancy
Del 2: https://www.researchgate.net/publication/330737633_The_design_of_Life_-_Part_2_Baranomes
Del 3: https://evoinfo.org/papers/auxilary/borger3.pdf
Del 4: https://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.627.114&rep=rep1&type=pdf . [Tillbaka till texten]
Fredagen 8 januari 2021
[Länk till nästa inlägg (15 jan)]
Idag har jag läst boken själv, det vill säga de kapitel som jag inte hade möjlighet att ta del av under själva skrivprocessen.
Det som förvånade mig mest var att Krister Renard säger sig inte vara främmande för ett evolutionärt ursprung för livet på jorden. Krister är ju placerad i ”facket” gammaljordkreationist, men skriver i sin slutkommentar:
”Jag förkastar neodarwinismen … men jag kan tänka mig en evolution styrd av andra eller ytterligare mekanismer. Så jag förkastar inte evolutionen som sådan. Bara en viss explicit modell av den.” (s. 106)
Därmed gör han Sebastian och Lars sällskap i den teistisk-evolutionistiska fållan, och simsalabim. blev det tre evolutionister mot mig som ensam kreationist och evolutionskritiker. Slutsats: Teistisk evolutionism vinner med tre - ett. Om det nu vore antalen som avgjorde den saken. Men som de flesta förhoppningsvis inser är det inte riktigt så det funkar.
Min förhoppning var att boken skulle klargöra den enligt mig helt avgörande frågan – den om evidensen stöder idén om en storskalig evolution (makroevolution) eller inte. För om så inte är fallet, vad har vi då för skäl att läsa in årmiljarder mellan raderna som berövar hela första delen av Bibeln dess historiska relevans?
Sebastian ska ha en eloge; han var den ende som åtminstone berörde evidensfrågan. Lars ansåg den irrelevant och Krister nöjde sig med att konstatera att klassisk darwinism (neodarwinism) är otillräcklig för att förklara evolutionen i dess vidare bemärkelse (makroevolution). Vilket i och för sig är sant, men inte heller någon nyhet.
Det läsaren dock bör notera är emellertid att ingen av mina diskussionsbröder antog utmaningen att presentera läsarna något enda exempel på en konstruktiv mutation. Ingen av dem bemötte mitt argument om det naturliga urvalets oförmåga att vare sig skapa någonting på egen hand eller ens eliminera alla skadliga mutationer som ständigt uppstår. Och ingen av dem valde att bemöta min kritik av den del av livets mönster som går stick i stäv med vad vi skulle förvänta oss av en evolution (så kallade homoplasier – se s. 20-23).
Det betyder att de främsta skälen till att jag som biolog är evolutionskritiker förbigås med kompakt tystnad, även från Sebastians sida. Det han väljer att lyfta fram är i stället den evolutionära tolkningen av vissa delar av livets mönster (se nedan). Men detta handlar om mönster som är fullt möjligt att harmoniera även med ett design-/skapelseperspektiv.
Vad ska man dra för slutsats av det här? Uppenbarligen att det tycks kvitta om evidensen visar att mutationer bryter ner levande varelsers arvsmassor därför att Gud ändå valde att använda sig av denna destruktiva mekanism när han skapade. Att det kvittar om selektion utarmar levande varelser – det var ändå så han skapade oss genom årmiljoner genom den bäst anpassades triumf över de sämre lottade. Och att det kvittar om livets mönster vittnar om direkta skapelseakter av levande varelsers genetiska programvaror – det var trots detta hans metod att skapa genom långsam trial-and-error under årmiljoner. Men min hypotes är att om man av någon anledning – vetenskapliga, känslomässiga eller filosofiska – väljer att förkasta det bibliska vittnesbördet om en ung värld så slinker ett evolutionärt tänkande gärna med på köpet. Kanske frestas man att tänka som många gör, att om livets spontana ursprung och den biologiska evolutionen är omöjliga på kort tid så gör årmiljonerna det möjligt. Man tillskriver de långa tidsrymderna skapande krafter.