April 2013
Vet inte om du lagt märke till det nån gång, men om du kommer in i ett mörkt rum med en sån där svagt
självlysande strömbrytare på 
väggen, så tycks den försvinna precis i samma ögonblick som du fäster blicken på den. Man lär sig snart tekniken
att i stället fokusera en bit vid sidan om platsen där knappen sitter. Då syns den med det indirekta seendet så att
vi kan tända lyset.
Förklaringen ligger i ögats konstruktion. Just den del av näthinnan som är mest aktiv när vi fokuserar på ett föremål - den så kallade gula fläcken* - har väldigt många små mottagare som registrerar färger och kontraster ("tappar") men förhållandevis få av den sort som är ljuskänsliga ("stavar"). Förhållandet är det omvända i övriga delen av näthinnan som ger oss vårt indirekta seende. På så vis kan vi alltså få bilden av ljusknappen att hamna vid sidan av gula fläcken där det finns fler ljuskänsliga stavar, och så ser vi den tydligare.
Jag tycker att det är en träffande metafor för livet i stort. Mycket av det som är mest värdefullt i livet har en tendens att
fly bort ifrån oss om vi lägger för mycket energi på att sträva efter det. Men det kommer till oss indirekt om vi ägnar
oss åt andra saker som är viktigare men kanske inte upplevs lika attraktiva eller roliga. Popularitet kan vara en sådan sak. Att
synas en annan. För att inte tala om pengar eller inflytande eller ...
Ja exemplen kan bli många.
Det krävs ett mått av tro för att våga förflytta sitt livsfokus. Tro på att det finns en livets princip som är lika trovärdig som ögats fysiologi, att det goda i livet som regel kommer till oss som en lågmäld belöning för att vi väljer att prioritera våra medmänniskors behov i stället för alltid bara våra egna.
* Gula fläcken är en bra-att-ha-grej, vilket många, inklusive min snart
90-åriga mor, kan intyga. När denna del av näthinnan skadas av åldersförändringar så får man en
diagnos med samma namn. Det är också skälet till att man inte ska titta in i lasrar eller leta efter solfläckar
med kikare.
