Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Fjällfiling

Juni 2013

Skolavslutning.

Det får mig osökt att tänka på Hubbe.

Men jag får nog ta det hela från början.

Under åren jag undervisade i marinbiologi på gymnasiet bestämde jag mig en dag för att starta ett saltvattensakvarium. Från filterpumpen gick vattnet genom en trädgårdsslang hoprullad i en hink med glykol i ett litet frysskåp och tillbaka till akvariet. På det viset höll vattnet 10-12 grader, vilket var perfekt för de fiskar och räkor som eleverna och jag fiskade upp under våra exkursioner till Rörö. (Ämnesomsättningen fördubblas nämligen vid en temperaturhöjning på 10 grader, så med tio grader går det bara åt hälften så mycket syre och behövs bara hälften så mycket mat, och så vidare).

Kronan på verket var en livs levande hummer av minsta tillåtna storlek. Vi kallade honom Hubbe.

Det var en lycklig tid.

Ända tills en dag...

... när den där SO-läraren som tyckte att akvariepumpens surrande störde lektionen tröttnade och drog ur sladden. Vattnet slutade cirkulera med påföljden att vattnet i slangen blev stillastående i frysen och frös till is och stoppade cirkulationen.

När jag måndag morgon kom och skulle mata de små liven var vattnet rumsvarmt och grumligt av bakterier. Jag anade det värsta och – jodå – där låg Hubbe på rygg som levande humrar aldrig gör. Muttrande något generaliserande om SO-lärare (ty på den tiden var jag inte lika vidsynt) stack jag ner armen för att plocka upp det som en gång varit Hubbe. Då ser jag i ögonvrån något som rör sig längst bort till höger i akvariet. Tro det eller inte – det var Hubbe. Livs levande!

Hur var detta möjligt?

Hubbe hade ömsat skal. Och där satt han, mjuk som en övermogen persika och viftade kaxigt med klorna som var lika mjuka som allt annat.

Lyckligt slut, får man ju säga. Inte minst därför att jag nu dessutom hade en ursnygg hummer till djursamlingarna med ben, antenner och allt, utan att ha behövt betala en enda krona för konservering.

Alla kräftdjur gör nämligen just så här. Skalömsningar är en förutsättning för växande. När djuret krupit ur sitt gamla skal (som regel genom en glipa bakom nackskölden) så fyller det vävnaderna med vatten som spänner ut det mjuka skinnet till en storlek större. När det sedan hårdnat efter några dagar – medan djuret begåvat nog håller sig diskret undan – har det ett nytt fint skal utan en massa påväxter som det kan växa i under perioden som ligger framför.

Den här anekdoten har jag använt mig av ibland på föräldramöten när eleverna i år 6 ska börja i högstadiet. För de där stadieskiftena i livet är precis som skalömsningar – tillfällen som möjliggör för en liten människa att få växa. En möjlighet att få lägga av vanor, roller och mönster som man inte längre känner sig bekväm i. Att få ett större utrymme, att bli litet mer den man egentligen vill vara. Nya klasskamrater och relationer, nya miljöer, nya utmaningar i livet.
Visst kan den nyblivna tonåringen plötsligt ge ett väldigt kaxigt intryck med sin nya vokabulär och sin nya attityd, men då kan det vara bra att tänka på att han eller hon inte är speciellt mycket större där på insidan av det nya, sårbara skalet. I behov av precis lika mycket kärlek som tidigare.

Men av mycket mer tålamod.































Observera att hummern pÃ¥ bilden inte har nÃ¥gonting med huvudpersonen i den här artikeln att göra!