Mars 2013
Det är sista dagarna i mars, isarna ligger tjocka och termometern orkar på sin höjd ett par streck över nollpunkten mitt på dagen, trots att solen gassar från en klarblå himmel tack vare ett ryskt högtryck. Det är påsk, en osedvanligt tidig sådan, och om några dagar är det havsöringspremiär. Det har varit lite si och såmed öringfisket i havet de sista åren för min del, det har mest blivit en stund någon av de fåtaliga vindstilla sommarkvällarna i hård konkurrens med grillaktiviteter och kvällspromenader och andra socialare verksamheter.
Apråpå 
havsöring så läste jag en fascinerande artikel om laxfiskarnas navigeringsförmåga härom sistens som jag
måste nämna om. Förmodligen har du hört talas om att laxen minns lukten (eller snarare kanske smaken) av det vattendrag där
den en gång föddes. En doft som sedan efter ett antal år i det vida havet hjälper den att hitta tillbaka till samma vattendrag
så att den kan leka och lägga sina ägg i det lekområde där den själv en gång kläcktes. Det där
upptäckte man någon gång på 1980-talet. Men de senaste årens forskning har visat att laxfiskarna använder sig av
luktmetoden först när de kommit i närheten av hemmakusten. I första skedet utnyttjar laxen åtminstone två andra principer för
att hitta rätt område.
Du har förmodligen lagt märke till att färger blir mycket mer mättade när solnedgången närmar sig. Den fysikaliska förklaringen är att ljuset då är mer polariserat än mitt på dagen (motsvarande effekt får man med ett polarisationsfilter på sin kamera). Laxen är expert på sådant där och kan på något vis tolka de ljusmönster som solen bildar beroende på hur högt den står på himlen. Mönstren är osynliga för oss människor och ingen vet hur fisken bär sig åt för att använda informationen som navigationsinstrument. Men det gör den. Slutsatsen har man dragit från både laboratorieexperiment och fältstudier. Det visar sig t ex att blinda laxar saknar denna förmåga.
Som om det inte vore nog har det visat sig att laxfiskarna också – likt flyttfåglar – har speciella celler i sin hjärna som innehåller små magnetitkorn (magnetisk järnoxid) som rör sig likt kompassnålar när djuret vrider kroppen i någon riktning. Särskilda anordningar inne i cellerna registrerar kristallernas rörelser och skickar elektriska impulser till laxens hjärna som ger den en upplevelse av vilken riktning i förhållande till den magnetiska nordpolen som är lämplig att simma i för att hitta hem.
För att det här ska fungera i praktiken måste laxen alltså ha någon form av inbyggda kartor som den kan jämföra informationen om solhöjd och vinkel mot magnetfältlinjerna med, och på grundval av det fatta rätt intuitivt beslut om i vilken riktning den ska simma. Man kan ju fundera över hur kartorna hamnade där...
Det är antagligen tur att laxen inte vet om hur komplicerad tillvaron är. Då hade den väl simmat vilse för länge sen!
Jag lovar för övrigt att återkomma om jag får nån fiskelycka.
Om och när nu isen försvinner, vill säga...
Glad påsk!
