Oktober 2013
De här raderna skriver jag med en 4-veckors gosse på en fårskinnspläd bredvid mig i soffan.
Det är lika mysigt som det var länge sedan. Visst är det ganska fantastiskt att det från en mikroskopiskt liten prick i mammas
mage med hjälp av yoghurt, knäckebröd, lingonsylt och prickigkorv kan bli en livs levande liten människovarelse?!
Nej, man kan inte låta bli att förundras över den där koden som förmår varenda liten enskild byggsten från mammas blod att monteras ihop i precis rätt ordning och på precis rätt sätt till en unik liten person. I jämförelse med den koden är all världens datorprogram och mest storslagna litterära verk bara en blek skugga. Livets eget språk, med egna bokstäver och meningar och en egen grammatik, som beskriver hur allt ska byggas upp och fungera och se ut. DNA-koden.
Fast samtidigt…
Samtidigt är ju DNA en samling atomer precis som allting annat i den här världen. Och enskilda atomer och molekyler har vare sig tanke, vilja eller mål. De bara är. Precis som texten du just nu läser består av en samling bokstavssymboler, skiljetecken och mellanslag. Som också bara är.
Det är det som gör det hela så intressant!
För det betyder ju att meningen och informationen inte bor i de enskilda symbolerna, vare sig i texten eller i DNA:t i dina och mina celler. Oavsett om det handlar om bokstäverna i den här texten eller om arvsmassans kvävebaser så måste man konstatera att de inte är informationen. I stället bär de den, ungefär som hästen bär sin ryttare.
Om någon skulle påstå att den här texten bara består av summan av dess bokstäver så vore det i någon mening helt sant. Men det hade inte varit hela sanningen. För den är större. Väldigt mycket större. Så mycket större, att den som envist skulle hävda att texten inget annat vore än grafiska tecken, genast skulle bli betraktad som en mycket udda figur.
Kan man då vara vetenskapsman och tro att DNA-molekylen är mer än bara summan av dess kol-, kväve , syre-, svavel- och väteatomer?
"Nej" hävdar många med eftertryck – det skulle vara att öppna slussportarna för en flodvåg av villfarelser. Våra forskningsinstitutioner skulle fyllas av religiösa fanatiker som alla tror att det spökar i provrören. Och förresten – skulle andra flika in – är sanningen den, att det i praktiken inte finns någon information i vare sig människans eller andra organismers arvsmassa. Biologisk information är en mänsklig efterkonstruktion, en illusion, och eftersom vi idag känner till DNA-molekylens kemiska struktur, så finns det inget mer som behöver förklaras.
Låt mig avslöja en hemlighet:
Det var jag som skrev den här texten.
Och mitt lilla barnbarn sover alldeles ovetande om vilket mirakel han är.
Tro’t eller ej!
PS!
För att illustrera det här - läs gärna debatten jag fört nu under oktober månad med ett par killar på Webbkyrkan.se .
DS!
