Göran Schmidts hemsida

Februari 2013

Jag har lärt mig några saker den korta tid jag varit torpare. För som du kanske läst i någon tidigare månadsreflektion, så har vi ju ett eget torp sedan ett knappt år tillbaka.

En av lärdomarna är att hjortar och rådjur är ett eländes elände. Utom möjligen på bild och på tallriken.

En annan är att om man ska undvika att ogräset kväver primörerna i trädgårdslandet så måste man verkligen ligga i. Landet alltså. På bara knäna. Och plocka de små ogräsgroddarna och ogräsrotskotten så snart de dyker upp ovanför markytan. Och dessutom göra det regelbundet, om inte dagligen. Annars är det kört. Kirskål och nässlor och maskrosor och jag-vet-inte-allt tar snart över kommandot.

Är man uthållig kan ens jordplätt nästan bli en Edens lustgård* med allsköns plantor som blommar och doftar och smakar alldeles gudomligt. En plats där man bara vill sitta på en bänk tillsammans med vänner och existera, lukta, smaka och njuta.
Inte för att vår egen jordplätt är sådan i verkligheten ännu – dessutom är det bara februari – men jag har bläddrat i hustruns trädgårdstidningar…

Apropå det.

Det börjar i huvudet.

I stort sett allting.

Där ligger det och gror och spirar, och till slut måste det bara ut. I form av något man säger eller gör. Nästan som en lag verkar det vara. En den mentala trädgårdens lag.

Det mesta av världens elände har börjat som en tanke i huvudet hos någon någonstans någon gång. En galenskap som man valt att vattna och ge näring. Ofta. Dagligen. Kanske oftare än så. Helt ofarligt tänkte man. Ingen får reda på det och ingen har ju insyn i min privata planteringslåda.

Sant men ändå inte.

Det är bara en tidsfråga innan tanken sätter frukt och frö och sprider sig till hela trädgården. Och förs med vinden till grannarnas trädgårdar och gror där också.

Många tycker säkert att de egna tankarna är en privatsak som ingen har med att göra. Och visst - självklart är det så. Men när ogräsfröna hamnar i andras planteringslådor är det inte någon enskild angelägenhet längre, då är skadan skedd.

Medan de är små kan tankeogräs dras upp med rötterna. Om de redan hunnit få för djupt fäste får man klippa dem jäms med marken så de förtvinar av näringsbrist med tiden. Men att de plötsligt skulle försvinna av sig själv – det kan vi nog glömma så länge rymden är full av ogräsfrön.

På samma sätt är det naturligtvis med de goda örterna, de ädlare tankarna. även dem kan man odla och nära. Men det är betydligt svårare. För av någon anledning frestas man väldigt sällan till att tänka bra saker, utan nästan alltid sådana av ett annat slag. Världen hade sett betydligt bättre ut om det varit tvärt om. Men det är väl bara att acceptera faktum - människan är ganska trasig. Inte minst jag.

Jag anar att vi har ett större ansvar för vad som händer därinne i knoppen än vi vill tro - för vad som växer och frodas i vår mentala drivbänk.
Själv har jag bestämt mig för att kämpa vidare med ogräsen. Trädgården är ju ändå bara till låns för några flyktiga år. Och vem vet - kanske kommer Trädgårdsmästaren på besök, och då vill man ju ha det fint!

Definitivt INTE vår trädgård!!!