Januari 2013
30 januari.
Idag sjöng koltrasten för första gången när jag tack vare den
nyintroducerade trängselskatten min nya vana trogen promenerade till arbetet i en antydan till gryningsljus.
Jag gillar trängselskatten. Den har fått mig att promenera. Och promenaderna ger mig tid att reflektera. Bland annat.
Den här morgonens reflektion, som också får bli denna månadens, blev att det hade varit väldigt spännande att göra ett experiment. Nämligen att vi alla fattar ett beslut att för en enda dag göra som Jesus föreslog i bergspredikan:
"Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem."
Visst vore det fantastiskt!
Tanken svindlar när man fantiserar en stund över konsekvenserna: Den dagen skulle ingen behöva låsa sin dörr. Den
sommarnatten skulle ingen ung kvinna behöva fundera två gånger över om hon skulle ta och promenera hem genom stan i stället
för att ta bussen. – "Glömde visst plånboken på Mc Donalds – får väl hämta den i morgon". Försvaret
skulle få en ledig dag. Polisen likaså. I hemmen skulle man till omväxling kramas och säga vänliga saker till varandra i
stället för de där ständiga rollspelen och ställningskrigen. Man skulle kunna köpa den där begagnade bilen på
nätet utan att ha ett dugg ont i magen. Antalet jourhavande läkare på akutmottagningarna skulle kunna halveras...
- Nej, förresten, man kan ju inte dela en enda person, för då har man ju ingen läkare alls! ;)
Den dagen kom vi leende och smått omtumlade hem från jobbet efter att ha fått så många värmande kommentarer och ömhetsbetygelser på en och samma dag. Men framför allt djupt tillfredsställda av att ha fått vara andra till hjälp och uppmuntran.
Den dagen skulle förmodligen inte förbli en ensam dag. Den skulle ge så mycket mersmak att vårt projekt snart skulle permanentas med allt vad det skulle innebära: Försäkringspremierna skulle sjunka till en bråkdel, maten bli giftfri, skolornas anti-mobbningplaner förpassas till pappersåtervinningen. Gränserna öppnas. Sönderbombade städer byggas upp. Skolor och arbetsplatser, stad och landsbygd fyllas av framtidstro, kreativitet, skratt och glada röster. Nya livsmönster. En ny livsstil. En ny folkrörelse. Nya samhällen. En ny värld.
Men vänta nu - arbetslöshet? Jodå, i vissa sektorer naturligtvis. Inledningsvis. Men snart skulle resurser frigöras till skola, vård och omsorg. Till kultur och ideella verksamheter. Till internationellt biståndsarbete. Till allt gott som kan nämnas.
Guds rike.
En utopi?
Säg aldrig det!
PS!
En helt annan sak:
Skulle det mot förmodan finnas någon botanikintresserad läsare så kan jag härmed tillkännage att jag nu skrivit klart
den 294:e (och för närvarande sista) "blombiografin" under fliken Rörö/Rörös flora. Det tog en stund, men det
var roligt så länge det varade, som bacillen sade. Om du exempelvis inte hört att det sitter en liten gubbe i varje liten styvmorsviol,
så kan du kika under bokstaven S.
DS!
