Augusti 2013
Friidrotts-VM i Moskva är slut.
Det var som jag misstänkte. När jag häromdagen ögnade igenom statistiken kunde jag konstatera att det inte satts ett enda världsrekord. Vad har hänt med idrotten? Eller kanske snarare – har verkligheten hunnit ikapp oss?
För vad är det som säger att det måste slås 
världsrekord och att det är nästan känns onaturligt om det
inte görs? Svaret är att västvärlden - de vetenskapliga framstegen till trots - under 150 år har levt i en
utvecklingsutopi på alla livets områden. Det
är en smärtsam process för många av oss när vi inser att hela utvecklingskonceptet kanske inte är någonting annat
än en myt vi matats med alltsedan modersmjölken. Så smärtsam att somliga tycks beredda att ta till nästan vilka medel som
helst för att hålla fast vid illusionen om ständig utveckling. Kanske är det faktum att 29 procent av friidrottarna vid VM i Daegu
i Sydkorea 2011 visat sig vara dopade[1] ett utslag för den desperationen?
Drömmen om mänsklig framgång och utveckling sitter djupt i det västerländska tänkandet, till skillnad från i andra delar av världen som under tusentals år tänkt sig verkligheten i termer av oföränderlighet eller ständiga kretslopp. Enligt John N Gray, engelsk författare och politisk filosof, är förklaringen att det till stor del är kristendomen som präglat den moderna världsbilden, inte minst dess framtidsvision om en tidernas avslutning och en därpå upprättad skapelse och mänsklighet. Men till denna världsbild fogades också Sokrates syn på förnuftet som den enda källan till verklig kunskap. Så när kristendomens tro på en Skapare under 1800-talet utmanades av den framväxande evolutionära världsbilden som tycktes göra denne Skapare överflödig, blev resultatet en liberal humanism vars grundpelare är föreställningen om en förvandlad mänsklighet och värld, och att vägen dit går via en förädlad mänsklighet i kraft av förnuftet och ständigt ökad kunskap.
Enligt Gray är humanismen bara en sekulär religion utan någon vetenskaplig förankring. Han menar att kärnan i dess tankesystem – själva framgångsidén – är ren vidskepelse. "Visserligen", säger han, "är den vetenskapliga utvecklingen och allt det positiva den fört med sig värd både uppmärksamhet och applåder, men den förändrar inte människans natur mer än den ändrar naturen hos hundar eller fåglar... Den tekniska utvecklingen lämnar bara ett problem olöst – svagheten i den mänskliga naturen. Olyckligtvis är det problemet olösligt" [2].
Världshistorien och den globala samhällsutvecklingen visar med all önskvärd tydlighet att den mänskliga naturen inte verkar stadd i någon större grad av förädling. Ondskan, våldet, makt- och hämndbegäret tycks beklagligt konstant genom seklerna.
Det fanns en tid när framgångs- och utvecklingsoptimismen gjorde humanismens apostlar euforiska. Charles Darwins utvecklingslära passade som hand i handske och syntes bekräfta den nya, materialistiska religionen. Den tiden är över. Bara i läromedlen och populärvetenskapen lever myten om den en gång för alla bevisade evolutionsteorin kvar. Under den blanka ytan befinner även den sig i djupaste kris.
Kan människans natur förändras i grunden? Finns det skäl att förvänta en ny världsordning?
Gray är pessimist när det gäller den saken.
Det är inte jag!
Fotnoter
[1] http://www.nytimes.com/2013/08/23/sports/research-finds-wide-doping-study-withheld.html?ref=sports&_r=1& [Tillbaka till texten]
[2] http://nationalinterest.org/bookreview/the-fallacy-human-freedom-8652 (s. 2) [Tillbaka till texten]
