Göran Schmidts hemsida

Februari 2017

Är människan ett djur?

Ur biologiskt perspektiv – ja. Anatomin hos människor och schimpanser är underhållande lika. Och på cellnivå är likheterna än mycket större. Våra celler är nästan oskiljaktiga från djurens under ett vanligt ljusmikroskop.

Ur kemiskt perspektiv – utan tvekan. Alla livsformer är programmerade i DNA. En och samma molekyl i alla levande varelser (utom retrovirus som istället har RNA). Och därtill delar vi tusentals andra kemikalier med djuren.

Ur ett naturalistiskt perspektiv är frågan därmed slutgiltigt besvarad. Det finns ingenting substantiellt som skiljer människan från djuren. Det handlar bara om gradskillnader, om nyanser i proteinsammansättningen som i sin tur beror på en lite annan ordning på bokstäverna i DNA-alfabetet. That’s it.

Naturalismens beskrivning av människans verkliga natur är den enda man får höra om i skolan och i media. Alltså det enda riktiga perspektivet, vill säga. Det objektiva, det naturvetenskapliga och därmed det sanna. Sen har vi den där mer subjektiva dimensionen av saken, den som har med religiösa föreställningar att göra, och med känslor och intuition och liknande. Den humanistiska sidan av saken. Den som objektiv sett är en biprodukt av hundratals miljoner år av gradvis, oplanerad utveckling som långsamt och steg för steg råkade utrusta oss med ett centralt nervsystem som i sin tur försåg oss med illusionen av att vi skulle vara någonting förmer än just vanliga djur. En illusion som av någon anledning visade sig vara fördelaktig under evolutionen där bara det ändamålsenliga räknades och besparades bortselektionen. Men, som sagt, just en illusion. En hägring. En falsk föreställning.

Att mot den bakgrunden påstå att människan som art skulle vara förmer än vilken annan art som helst har ibland kallats "artfascism". Nej, resonerar man, grodorna tycker säkert att det är just de som är världens herrar. Och det tycker förmodligen även gråsuggorna om sig själva, i den mån de nu tycker något. Så vem har rätt, frågar man retoriskt, med det givna svaret i bakfickan: Ingen, eftersom alla varelser har ett gemensamt släktskap och har ett lika långt evolutionärt förflutet och därmed befinner sig i exakt samma ställning i "skapelsen".
Och det är naturligtvis en fullt rationell slutsats utifrån de givna förutsättningarna.

Men naturalismen är inte det enda perspektivet på frågan om människans ställning i skapelsen. Det finns ännu ett perspektiv vid sidan av de naturvetenskapliga.

Det andliga.

Det immateriella.

Det som inte handlar om biologi och kemi.

För människans sanna natur kan inte ringas in av begrepp som äta, dricka, gå på toa, ha sex och sova. Allt det där är givetvis nödvändiga förutsättningar för mänsklighetens existens, precis som för djurens. Men människan är mer än så. Några exempel:

Myrorna sätter sin prägel på den här världen genom att de, förutom att spela sin ekologiska roll i naturen, bygger myrstackar. Getingarna likadant, men i stället för barr- och sandhögar tillverkar de sinnrika pappersbon genom att framställa cellulosa av trä med en miljövänlig teknik, trots att ingen lärt dem hur man ska göra. Bofinkarna bygger sina bon efter alla konstens regler. De är i och för sig födda i ett sådant bo, men såg aldrig sin mamma eller pappa bygga det, och ändå bygger de själva likadana bon nästa vår. Och har du någonsin sett korsspindelmamman utbilda sina ungar i konsten att spinna nät?

Nix, nix, nix och nix.

Saken är den, att trots att djur kan skapa många fantastiska strukturer, så är deras förmåga begränsad till det som ryms i deras instinkter. Korsspindelns förmåga att spinna sina nät är alltså förprogrammerad i spindelns DNA. Liksom bofinkens, myrans och getingens bobyggarkonster.

Men så är det inte med oss människor. Vi är inte förprogrammerade till att laga Flygande Jakob eller snickra friggebodar eller tillverka rymdfärjor. Vårt skapande har en helt annan frihetsdimension. Vi är den enda biologiska varelse som står upprätt med två fria främre extremiteter som vi inte är nödsakade att springa, gräva eller flyga med. I stället kan vi använda dem till att skapa konst, teater, musik, litteratur, teknik och allt annat mellan himmel och jord.

När det gäller skaparförmågan är det inte frågan om någon smygande, successiv övergång mellan oss och djuren. Det är ett nästintill oändligt språng. Och det gäller även andra genuint mänskliga egenskaper som språk, etik och moral och andlig längtan, för att nämna några.

Så i andlig bemärkelse är människan väl avgränsad från den övriga biologiska världen. Vi är med andra ord både integrerade med, och höjda över, djurvärlden. I Första Moseboken står det att Gud en gång skapade människan av jord från marken (1 Mos 2:6). Och att han skapade djuren på samma sätt (v 19). Skillnaden var att det var i människan Han andades in sin egen livsande. Så även Bibeln antyder att de skillnader vi ser mellan människan och djuren framför allt är av andlig natur.

Jesus visar flera gånger att människan har ett högre värde i Guds ögon än djuren. "Var inte rädda" sade Jesus, "Ni är mycket mer värda än många sparvar". Och demonerna som i åratal plågat den där mannen i t ex Luk 8 for på hans befallning in i två tusen grisar som störtade sig utför branten ner i Galileiska sjön. En människas värde är alltså för Gud större än två tusen fyrfotadjur och en större, ospecificerad mängd fåglar.

Betyder det att Bibeln ger oss rätt att hantera djur som vi behagar? Nej då, i Ordspråksboken 12:10 läser vi: "Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, men de gudlösas omsorg är grym".

Och i 5 Mos 25:4: "Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar".

Och Bibeln går till och med så långt att den lägger en etisk dimension på tillagningen av redan slaktade djur: "Du ska inte koka en killing i mjölken från dess mor". (2 Mos 23:18)

Naturalisten som läser detta avfärdar det givetvis med att ett något mer utvecklat nervsystem är det enda som är skillnaden. Det bara råkade bli så, utan några som helst implikationer. Och det är vederbörande givetvis fri att tycka. Men det gör det inte till en sanning, bara just ett tyckande.

Nej, låt dig inte bedras av naturalismens villfarelse. Du är människa, långt mer än en samling partiklar, och har fått en ande av Gud som gör dig värdefull, älskad - och ansvarig, och därmed i behov av försoning med Gud!