Oktober 2017
Perspektiv är viktigt. Det får man om man klättrar upp på ett fjäll och tittar ut över terrängen. Det är då man får koll på var man befinner sig. Det är svårt så länge man befinner sig nere bland fjällbjörkarna. I alla fall utan GPS:en.
Eller om man 
är på en konstutställning med akvareller av Lars Lerin. Det är först när man tar några steg tillbaka som motivet framträder, liksom mästaren som hållit i penseln.
Det är likadant när man diskuterar de stora livsfrågorna med människor på stan, hemma i vardagsrumssoffan eller i personalrestaurangen. Det är lätt att hamna i detaljer och diskutera nyansen på enskilda pixlar i den stora bilden av vårt ursprung. Det är vid sådana tillfällen man behöver lyfta blicken och påminna både sig själv och andra om det stora perspektivet.
I stället för att diskutera mutationers nyttighet, selektionens allsmäktighet och mellanformers osynlighet så gör man klokt i att backa några steg och påminna om vad frågan egentligen handlar om. Nämligen om föreställningen att efterdyningarna av en kosmisk explosion råkade skapa tänkande människor som studerar trollsländors flykt till koltrastars sång och kaprifolers doft. Helt och hållet genom slumpen och naturens lagar. Varelser vars existens definieras av svindlande mängder av biologisk information i DNA.
Slumpen som råkar vara informationens fiende nummer ett, och naturlagarna som är lika informativa som en bok bestående av en text med samma bokstav sida upp och sida ned.
Det är först på lite distans man kan bilda sig en uppfattning om hur pass trovärdig den politiskt korrekta evolutionära berättelsen är. Som man förstår att det finns goda skäl att förhålla sig kritiskt till den. Och som man i stället anar Mästaren bakom det hela.
