September 2017
Jag har valt reduktionism som tema för den här månadsreflektionen. "Vad är det?" undrar säkert många. Jag ska försöka förklara det någorlunda begripligt.
Reduktionism 
är för det första en vanlig arbetsmetod både inom vetenskapen och i vardagslivet. Man tar helt enkelt organismer, organ, kemiska processer eller annat från dess komplexa naturliga sammanhang, och förenklar – reducerar – miljön från eventuella "störande" faktorer så att man kan studera effekten av just det man är intresserad av. Det kan handla om att beröva en mikroorganism alla näringsämnen utom ett enda, eller att slå ut en gen hos en organism och sedan notera vilken effekt det får på organismen att just den genen slutat fungera. På det sättet har man historiskt sett kunnat bygga kunskap om en mängd olika fenomen i naturen. Det är också en strategi vi alla använder oss av när vi försöker hitta orsaken till strömavbrottet därhemma. Vi tillämpar helt enkelt uteslutningsmetoden. Reduktionism i den här bemärkelsen är alltså helt okontroversiell och en effektiv metod när vi vill ta reda på hur saker och ting funkar.
Men som så mycket annat är reduktionism någonting som kan både brukas och missbrukas. Reduktionismens baksida visar sig när man frestas att tro att verkligheten består av en rak summa av alla små fakta som man tagit fram genom reduktionistiska metoder. Man kan då missa att flera effekter kan förstärka varandra (synergism) eller ta ut varandra (antagonism) [1].
Var och en inser att man skulle kunna plocka isär sin bil 
till smådelar och fördela de enskilda komponenterna i några hundra högar, där de olika plast- eller plåtdetaljerna var för sig inte ser särskilt märkvärdiga ut. Eller rent av till något tiotal högar av rena grundämnen, med järn i en hög, kol i en annan, aluminium i en tredje o s v. Men de där högarna ger ju ingen som helst information om att de härrör från just en bil, de är rent av helt irrelevanta för frågan om vad som menas med en bil. Och anledningen till det är att bilen är långt mer än den raka summan av egenskaperna hos dess komponenter. Dess "väsen" definieras av den input av erfarenheter, planering, förutseende med mera, som tekniker och ingenjörer "pumpar in" i systemet under tillverkningsprocessen och vars resultat vi kommer att identifiera som en bil.
När evolutionister betraktar levande organismer begår de oftast just detta generalfel. Deras låga syn på skapelsen förleder dem att se på människan och andra biologiska varelser som just en summa av små slumpmässiga men ändamålsenliga förändringar som ackumulerats planlöst under årmiljoner med skiftande miljövariabler som enda stöpslev. Utan tanke, utan plan, utan förutseende - det bara råkade bli som det blev[2]. Mot den bakgrunden är det inte märkligt, mest bara djupt tragiskt, att somliga biologer reducerat livets fantastiska strukturer till några högar med vibrerande aminosyror, kvävebaser och fettsyror. "Se där", säger man, "så enkelt och vackert tillvarons djupaste mysterium är – vibrerande, dansande molekyler med en slumpmässig värmerörelse som enda dirigent". Men de glömmer att levande varelser, på samma sätt som Volvon, är långt mer än bara summan av sina komponenter. I stället utgör de integrerade system, där varje enskild komponent ofta har flera olika uppgifter och utgör vitala delar i det nätverk som utgör organismen.
En missbrukad och extrem reduktionism leder därför till en förvriden och falsk verklighetsbild. Och som en konsekvens blir evolutionisten blind för att naturens bedövande rikedom på former, färger och funktioner uttrycker den Store Designerns – formgivarnas Formgivares - omätbara intelligens, kreativitet och omtanke[3].
Det är få evolutionister som inser det här fundamentala tankefelet. För att göra det krävs ett mod och en förmåga att kliva ur det egna tankemönstret som de flesta av dem saknar. Den ateistiske filosofen Thomas Nagel är ett lysande undantag:
"Det är inte bara det att jag inte tror på Gud och naturligtvis hoppas att jag har rätt i min tro. Det är det att jag hoppas att det inte finns någon Gud! Jag vill inte att det ska finnas någon Gud; Jag vill inte att universum skall vara sådant. Min gissning är att detta kosmiska auktoritetsproblem inte är något sällsynt tillstånd och att det är orsaken till mycket av vår tids scientism[4] och reduktionism."[5]
Jag tror att Nagel har rätt. Den där extrema reduktionismen är bara ett symptom på ett underliggande och betydligt allvarligare problem – det kosmiska auktoritetsproblemet att inte vilja veta av sin egen Skapare.
[1] Som t ex inom ekotoxikologin där man studerar hur miljögifter påverkar levande organismer [Tillbaka till texten]
[2] Under evidensens tyngd har allt fler evolutionister börjat inse det här problemet och har numera börjat snegla mot den nya vetenskapsdisciplin som går under namnet komplexitetsteori. Där använder man sig av en speciell term för när biologiska detaljer ger upphov till nya funktioner hos helheten. Man kallar det emergens. Men naturligtvis ser man inte detta som ett resultat av målinriktad formgivning utan som rena tillfälligheter som "råkade" bli ändamålsenliga och därför selekterades fram. [Tillbaka till texten]
[3] Det finns givetvis även andra, mindre tilltalande, aspekter av skapelsen i form av trasighet och lidande. Jag har adresserat den frågan på andra ställen, t. ex. här. [Tillbaka till texten]
[4] Scientism = övertro på naturvetenskapen [Tillbaka till texten]
[5] Nagel, Thomas, The Last Word, s. 130–131, Oxford University Press, 1997. Dr Nagel (1937– ) (professor i filosofi och juridik vid New York University). [Tillbaka till texten]