April 2017
Vi städade källaren härom veckan. Körde ett antal lass till Sävenäs återvinningscentral och Smyrnas second hand-butik på Ringön. De flesta prylar vi inte använt på 10 år eller så fick åka med i den gratishyrda släpvagnen från IKEA. Med få undantag. Ett sådant var mitt halvsekelgamla Juwel-akvarium som jag inte kunde skiljas från även om det stått torrlagt nu i nästan ett halvt sekel. Om jag kommer att fylla det med vatten i framtiden är högst tveksamt, men det sitter fortfarande alltför många minnen i de där glasväggarna för att jag skulle förmå mig att skänka bort det. Jag minns att jag som pojke kunde sitta i timmar och studera fiskarnas förehavanden, och kommer så väl ihåg lyckan och stoltheten när de ynglade. Det var nästan som om våra världar möttes.
Men i praktiken befinner sig guldfisken och pojken på bilden här ovanför i två skilda världar. Exakt vad som rör sig i gossens huvud vet vi inte, men eftersom vi alla varit barn en gång i tiden kan vi ändå föreställa oss på ett ungefär. I varje fall jag som haft akvarium.
Däremot har vi ingen aning om vad som försiggår i huvudet på guldfisken, trots att vår hjärna är åtminstone hundra tusen gånger större, och säkert betydligt mer avancerad till sin konstruktion. Eller kanske just därför.
För att inte tala om hur omöjligt det skulle vara för guldfisken att begripa vad som rör sig i den där pojkens huvud.
Tankarna vandrar…
Tänk om det finns en Gud som skapat universum och alla jordens varelser, inklusive oss själva. Då bleknar skillnaden mellan guldfiskhjärnan och pojkhjärnan. För det vore säkert oändligt mycket svårare för oss att förstå vad som rör sig i Skaparens sinne, än för guldfisken att följa pojkens tankar och funderingar.
Hur skulle den där pojken på bilden kunna kommunicera med sin guldfisk? Vi vet svaret – det går inte. För i så fall skulle pojken behöva förvandla sig till en guldfisk och simma ner och möta den "ansikte mot ansikte". Men inte kan väl guldfiskar tala? Och vad skulle väl en guldfiskhjärna ändå kunna begripa av en pojkes tankar? Nej vi kan givetvis betrakta ett sådant projekt som omöjligt.
Men nu finns Gud på riktigt. Och för Honom är allting möjligt. Och faktum är, att det här är just vad Bibeln beskriver som en historisk realitet.
Inte att Gud blev en guldfisk, så klart. Men att universums Skapare blev människa precis som du och jag, för att kunna förklara för oss små kryp vem han är och hur stor hans kärlek är till oss, och försona oss med Gud till ett evigt liv i hans gemenskap. Det hade vi aldrig kunnat räkna ut genom att använda våra mikroskop eller teleskop.
Låter det som en saga? I så fall bör du stanna till och reflektera över om inte materialismens berättelse är ännu otroligare: Av ingenting blev du och jag och allting annat fantastiskt till, alldeles utan vare sig anledning eller syfte (se här för en illustration).
Så här skrev Johannes om Jesus för närmare 2 000 år sedan:
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. (Joh 1:1-3)
Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (v 14)Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. (v 11-12)
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (3:16)
