November 2017
Faktaresistens, eller på engelska knowledge resistance, är ett nytt modebegrepp som antogs som ett svenskt ord av Språkrådet så sent som 2015. Så här säger Wikipedia:
Faktaresistens är ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning. Den egna uppfattningen grundas i stället på konspirationsteorier eller på vad människor med liknande intressen och åsikter sprider på till exempel olika internetforum.
Det är verkligen sant. Man kan gå in på internet och kika på de mest övertygande utläggningar om att en av skyskraporna på World Trade Center sprängdes medvetet på uppdrag av den amerikanska regeringen för att motivera invasionen av Irak, att könstillhörighet inte har med biologi att göra, att vaccinationer är en metod för en hemlig världsregering att sterilisera människor i syfte att råda bot på jordens överbefolkning, att månlandningarna är bluff och båg, och att jorden är platt som en skiva knäckebröd. Och så vidare.
Med skicklig retorik och skruvade argument kan man luras ganska rejält, och var och en som diskuterat med någon som gett sig hän åt konspirationsteorier vet hur frustrerande det kan vara när man till slut inser att man kämpar mot en komplex tankebyggnad som egentligen är ett luftslott byggt på ett mischmasch av misstänkliggöranden och desinformation.
Fenomenet går att förebygga med gedigna faktakunskaper i kombination med förmåga till rationellt och kritiskt tänkande, inte minst i form av källkritik. Det är också därför sådant ingår i läroplanen för alla skolans ämnen.
Men är man faktaresistent per definition om man anser sig ha vetenskapliga skäl att vara kritisk till idén att vi alla i rakt nedstigande led är besläktade med en och samma blågröna bakterie?
- Jadå, säger ett antal (som regel ateistiska) vetenskapsföreträdare som genast tar chansen att definiera evolutionskritik och skapelsetro som en konspirationsteori bland andra, för det där med bakterien är minsann lika säkert som att jorden kretsar kring solen.
- Sällan, säger jag och vi som gått på djupet med ursprungsfrågan, och är oförskämda nog att förhålla oss kritiskt till den påstådda evidensen.
Dagens okritiska accepterande av bakterie-till-människa-hypotesen är så förhärskande att till och med rationalitetens främsta försvarare – filosoferna – kan snurra till det. Någon tipsade mig om filosofiprofessorn åsa Wikforss som formulerade sig så här i SvD i november:
"Man har inte kunskap i evolutionsteorin om man inte accepterar vad evolutionsteorin säger."
Detta sade hon med hänvisning till en skolelev som mycket sakligt och korrekt beskrivit evolutionsteorins mekanismer, men sedan mot slutet tillagt att han inte trodde på Darwin.
Nog är det väl anmärkningsvärt att en professor i filosofi inte kan skilja mellan att å ena sidan vara väl förtrogen med en företeelse, och att å andra sidan acceptera och sätta sin tilltro till den? Det är inte svårt att hitta exempel som illustrerar det absurda i den sortens utsagor:
"Man har inte kunskap i nazismen om man inte accepterar vad nazismen säger".
Och liknande saker kunde naturligtvis formuleras om Harry Potter eller Islam, eller vad som helst. Man hoppas innerligt att Wikforss till vardags är betydligt mer stringent i sin yrkesutövning.
Även om alla, inklusive en filosofiprofessor, kan slinta med tungan eller på tangentbordet, så är det här säkert ingen lapsus från hennes sida. Wikforss litar blint på "evolutionens faktum" av samma skäl som de flesta andra – för att för att det stod så i biologiboken och för att så många duktiga vetenskapsmän omöjligen skulle kunna ha fel. Vad vetenskaplig evolutionskritik grundar sig på har hon sannolikt heller ingen susning om – som de flesta nöjer hon sig med att lita på dem som betraktar det som en konspiration. Och med en uppsättning fördomar och okunskap om evolutionskritik i bagaget är det riskfritt att klassa skapelsetroende människor som faktaresistenta, eftersom man på förhand vet att en majoritet av vetenskapssamfundet och en bred oinformerad allmänhet kommer att nicka instämmande.
Aningen ironiskt blir det dessutom när Wikforss i samma artikel konstaterar att "Många är okunniga om helt elementära grejer, som hur vetenskapen har ifrågasättandet inbyggt som metod.” Hon förordar alltså Ifrågasättande som en generell vetenskaplig princip, men har inte en tanke på att den skulle behöva tillämpas på teorin om vårt ursprung, mänsklighetens ojämförligt största och viktigaste fråga.
I egenskap av skapelsetroende är jag vare sig resistent mot vetenskapliga fakta som mutationer, selektion, fossil, eller mot någonting annat. Däremot är jag tämligen resistent mot materialistiskt färgade tolkningar av vetenskapliga observationer. Som när forskare regelmässigt vantolkar nedbrytande mutationer och utarmande selektion som vore det uppbyggande och nyskapande processer, och avsaknaden av fossila övergångar som vore de bevis för en gradvis evolution av allt levande, och så vidare.
Faktaresistens ÄR ett bekymmer och en utmaning. Konspirationsteorier och desinformation SKALL motverkas och förebyggas med upplysning och vetenskaplig evidens. Men det skall också evolutionismens föreställning om att slumpen och naturens lagar skapat de system för avancerad informationsbehandling i DNA i våra celler som möjliggör att vi finns till. Här är det nämligen evolutionsteoretikerna som uppvisar uppenbar faktaresistens!
Ytterst är det fakta som betyder något. Om nu relativt få människor har förutsättningar och perspektiv till att granska och värdera alla fakta och värderingar uppstår frågan vem man ska välja att förlita sig till när det gäller ursprungsfrågan. Vem är förtroende värd? De som säger att ingenting råkade bli allt, eller de som säger att Gud skapade allt? Ingen av oss kan frisäga sig från ansvaret för det valet.
Summa summarum – upplysning och kritiskt förhållningssätt är A och O. Men stenkastning i glashus är både korkat och olönsamt.
