Februari 2022
(Pixabay)
Så, som en blixt från klar himmel befinner sig Sverige i krigstillstånd. Vi har gått in med vapen i kriget mot Ryssland, och kan därmed av Ryssland betraktas som stridande part. Saker kan verkligen förändras över en natt.
Sveriges och västvärldens sympatier är på den ukrainska arméns sida och för den ukrainske presidenten som i skrivande stund kämpar tillsammans som David mot Goliat mot de ryska invasionsstyrkorna.
Men som alltid är det lätt att dras med i medias framställning av verkligheten. Man frestas till att känna tillfredsställelse av bilderna på utbrända ryska pansarfordon på vägarna. Det finns åtminstone två problem med det här.
För det första är det lätt att glömma att pansarfordonen var bemannade med unga ryska män och pappor med familjer och med samma passioner, frihetslängtan och framtidsdrömmar som de ukrainska soldaterna som förintas på slagfälten. Allvaret och tragiken är förstås lika stor när livstråden klipps av oavsett om man råkat födas i Ryssland eller Ukraina – eller Sverige. Och som kristen undrar man förstås om de hört och tagit emot budskapet om Jesus Kristus innan de passerar gränsen in i den eviga världen. Det gör allvaret ännu tyngre.
För det andra är det inte riktigt frågan om en rättfärdig David mot en hednisk Goliat. Ukraina är ett land sargat av korruption och andra missförhållanden och den västvärld som så sakteliga börjar ställa sig på deras sida är då rakt ingen representant för rättfärdigheten. Om det är något som präglar vår del av världen, USA inkluderat, så är det snarare en antikristlig anda med dess missbrukade frihetsideal och fientliga inställning mot sann kristendom, inte minst i akademiska och politiska kretsar. Så snarare handlar det vi ser ytterst om en kamp mellan två antikristliga makter.
Bör man då ta ställning? Ja, för mig är det främst en fråga om frihet. Att få tro, tänka, tala, och skriva fritt är en omistlig ingrediens i ett mänskligt samhälle. Som du kunde läsa om i förra månadsreflektionen så är det någonting som präglar sann kristendom. Politiska system där människors frihet inskränks bryter ner människor och är en fiende som bör bekämpas, oavsett om de finns i öst eller väst. Den ryska statskontrollerade ortodoxa kyrkan är en fiende till sann väckelsekristendom. Men det är också i ökande grad våra egna västerländska statsmakter.
Jag läste i går morse de sista kapitlen i Lukasevangeliet. Jag reflekterade då över att det kanske finns ett samband mellan Jesu ord: ”Nu har mörkret makten” (Luk 22:53) och Lukas notering i nästa kapitel: ”Från den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. De hade tidigare varit fiender”. Kan det vara så att det finns en andlig princip att när mörkret dominerar världen så förenas Guds rikes fiender? I sådana fall kanske den här skrämmande politiska och militära utveckling som vi befinner oss i snart kommer att lägga sig tillrätta. Jag hoppas det, men med kortsiktig reservation. För enligt Guds Ord är en sådan mörkrets allians av falsk fred och en falsk fridsstiftare (Antikrist) det som signalerar början till slutet på den nuvarande eran i världshistorien. Gud bevare oss från den tiden.
Och det är faktiskt en sak som gör mig lite förvirrad. Det är att jag inser att jag känner sympati med ett av två antikristliga system och med en media som praktiskt taget alltid har helt andra värderingar än jag på de flesta områden. Kan det vara så att jag låtit mig dras med i något osunt? Att jag låtit mig duperas av politiker och media? Att det ligger en hund begraven någonstans? Det får framtiden utvisa. En varningsklocka är det i alla fall...
En sak är i alla fall klar: Snart ska fridsfursten Jesus Kristus regera också på jorden! Det är så sant som det står skrivet. Slutet gott allting gott.
Copyright © 2022 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund
Tillbaka till startsidan