Åkerfräken (Equisetum arvense)
Tidigt på våren, samtidigt med blåsippor, scillor och vårlök, sticker de här märkliga brunvita axliknande sakerna
upp ur marken lite varstans. Skotten saknar klorofyll och använder sig alltså – liksom andra tidiga vårväxter – av solenergi som
lagrats under föregående säsong. Fräkenväxterna tillhör gruppen kryptogamer (ormbunkar och mossor är andra
sådana) och den axliknande bildningen kallas för sporgömmesamling. Det hände att man åt axen som grönsak. De lär
smaka ungefär som hasselnötter, men jag har aldrig prövat. Jag lovar att återkomma med en recension när jag gjort det.
Jag har ingen närbild på det här, men de mikroskopiska små sporerna har var och en fyra små bihang som sticker ut. När sporen är torr ligger de fyra bihangen rullade runt sporen, men i en fuktig miljö rätar de ut sig och sticker rakt ut. Det här får till effekt att om man andas på en hög med fräkensporer så blir hela massan luddig av alla miljontals små utskott som plötsligt sticker ut åt alla håll och kanter. Under en lupp eller ett förstoringsglas blir effekten desto större.
Nåväl, snart har sporgömmesamlingen gjort sitt, sporerna är spridda för vinden och sporgömmesamlingen vissnar ner. Efter några veckor finns i stället på samma plats något grönt som kan liknas vid en liten julgran med några små svarttandade kransar här och var längs stammen. Det är sommarformen av åkerfräken. "Rävrumpor" brukade min mamma kalla dem.
Fräkenväxterna är rika på mineralämnen. Bland annat lagrar de in mikroskopiskt små kristaller av kiseldioxid (kvarts) i sina vävnader. Kvarts är ett av de hårdaste mineralen och det gjorde dessa växter till ett utmärkt putsmedel som användes för att göra hushållsredskapen fina före Svintos® tid. Inte minst använde man dem – och speciellt åkerfräken – inom silversmidet som silverputs. Kristallerna är nämligen så små att de inte repar dyrgriparna.
Inom folkmedicinen har man främst använt åkerfräken till behandling av blåskatarr och njursjukdomar.