Göran Schmidts hemsida

April 2015

Det är vår igen, och snart är det dags för årets första gräsklippning. Nässlor och kirskål är redan långt framme i sina invasionsplaner av vår trädgård, och om ett par veckor kommer den återigen att vara insvept i intensiv grönska.

Just det där gröna blir ämnet för den här månadens reflektion.

Som du säkert vet så är det vita solljuset en blandning av alla färger. Man märker det när det bryts i en kristallkrona eller i små vattendroppar i form av regnbågen. Anledningen till att vi upplever växterna gröna är att klorofyllet i dem "äter upp" det mesta av de blå och röda ingredienserna i ljuset men lämnar den gröna delen i princip orörd. Det återstående gröna ljuset reflekteras sedan från bladen eller passerar rakt igenom dem och möter våra ögon. Att odla växter i grönt ljus är med andra ord ingen större hit. Det är också därför det nästan är tomt på växtlighet på marken i en bokskog där det bara är grönt ljus som strilar ner genom det täta lövverket.

Inuti växternas celler ligger det gröna klorofyllet ordnat på insidan av mikroskopiskt små korn, så kallade kloroplaster. Där sker varje ögonblick något som forskare och ingenjörer trots decennier av högteknologisk forskning ännu inte lyckats imitera - nämligen tekniken att med hjälp av solens ljus kunna omvandla vatten och koldioxid till druvsocker, livets grundnäring, helt miljövänligt och utan andra biprodukter än ren syrgas. Det som kallas fotosyntes.

Våra ingenjörer i bioteknik har lärt sig härma vissa begränsade delar av fotosyntesen. Till exempel tekniken att med hjälp av solljus sönderdela vatten till syrgas och vätgas. Väte som vi sedan kan använda som bränsle. Det är naturligtvis inte illa det, och kanske rentav en lösning på framtidens energiförsörjning, men ändå...

Ändå måste vi i det avseendet se oss slagna med hästlängder av vartenda litet grässtrå i vår gräsmatta, och till och med av bakterier, så små att det skulle rymmas tusentals av dem på den lilla punkten i slutet av den här meningen.

När man läser om alla välutbildade biologer som uttalar sig så där tvärsäkert om hur ingenting gav upphov till allting, och hur hårresande korkad man nu är om man inte håller med dem i deras sagoberättande - Då är det ganska befriande att få sätta sig ner i trädgården och knipsa av en liten bit av ett grässtrå, hålla upp det mot ljuset och få perspektiv på de lärdes samlade duktighet – och ibland självgodhet.

Förresten - gräsklipparen får nog stå kvar i ladan ;)

PS!
En ateist som läser den här månadsreflektionen kommer säkert att invända att jag hänvisar till "kunskapsluckornas gud", och påpeka att vi kanske bara behöver vänta 50 eller 100 år till dess att vetenskapen kommer att kunna imitera hela fotosyntesen. Men anta att den dagen verkligen infinner sig. Frågan som ateisten då bör ställa sig är om resultatet av ett århundrade av superintelligenta vetenskapsmäns avancerade kemitekniska forskning verkligen kan räknas som bevis för att de riktiga kloroplasterna kunde uppstå av sig själv utan hjälp av någon intelligens alls?
Själv tycker jag att det snarare skulle bevisa raka motsatsen!
Vad tycker du?
DS!