Februari 2015
Jag står här och bryner fläskfilé när tankarna plötsligt börjar vandra sina egna vägar. De går till Stanley
Millers klassiska experiment från 1953 när han tillsammans med kollegan Harold Urey blandade vatten, vätgas, ammoniak och metangas och
sedan lät två elektroder skicka blixtar genom alltihop, i syfte att simulera förhållandena på en jord utan liv. Bland alla de
tusentals kemiska föreningar som bildades kunde de urskilja spår av aminosyror. De där molekylerna som monterade i långa, prydliga
kedjor bildar proteiner i våra kroppar. Proteiner som sköter om hela rubbet och gör att våra kroppar både ser ut och fungerar
som de ska. Förhoppningsvis.
Lite blixtar i en burk alltså.
Konstigare än så är det inte att förklara hur livet en
gång uppstod – det är i varje fall det intryck man kan få när man läser läroböckernas version av saken.
I egenskap av kemitekniker dristar jag mig att påstå att det förmodligen är en av utbildningshistoriens mest tillrättalagda berättelser.
För det som hände där på laboratoriet
för drygt 60 år är nämligen exakt vad som händer i min stekgryta i skrivande stund. I kemisk språkdräkt kallas det
"Maillardreaktionen" (uttalas "majar"-). Det är reaktionen mellan reducerande sockerarter (t ex mjölksockret från
smöret) och aminosyror från proteinerna (i smöret och köttet) som bildar brunfärgade ämnen, så kallade
melanoider, tillsammans med ett moln av lättflyktiga aromämnen som fyller köket och väcker saliven och magsaften till liv
medan jag står här.
Men det är å andra sidan det enda i sammanhangen som har något med liv att göra.
I skolornas läroböcker i biologi eller naturkunskap står inte ett ord om vad som var den egentliga produkten vid experimentet. Det var en rödaktig, klibbig massa av oregelbunden sammansättning som beklädde reaktionskärlets väggar. Som Miller själv uttryckte saken: "an oily red goo" – en oljig röd geggamojja av melanoider. Rent kemitekniskt kan man betrakta hans apparatur som en anläggning för melanoidsyntes. Och samma sak gäller för alla hans efterföljare som testat andra liknande gasblandningar.
Och det är visserligen sant att det även bildades spår av ett antal aminosyror vid experimenten, men det är snarast att likna vid att haffa en vilsen gaisare bland 30 000 supportrar på väg till en Ullevimatch mellan blåvitt och Hammarby. Allihop är på väg till en och samma melanoid-arena.
Var och en som tror att Millers experiment kan förklara livets uppkomst bör därför överväga om kvarlevorna av den stackars grisen i min stekgryta kommit närmare livet genom sin vistelse där.
Knappast. Det är nämligen samma Maillardreaktion både i grytan och Millers experiment. Eller i meteoriter från yttre rymden för den delen. Melanoider har ingenting över huvud taget med livets kemi att göra.
Men nu lämnar jag frustrationen över oupplysta läroboksförfattare bakom mig och dukar fram lite goda tillbehör till söndagsmiddagen. Det ska bli gott. Vi hörs om en månad.
