Januari 2015
För någon vecka sedan var vi, tack vare musikintresserade vänner, i värmländska Arvika och lyssnade på vacker musik vid
Glafsfjordens musikfestival. Det var
speciellt minnesvärt att lyssna till den unge norske violinisten Christopher Tun Andersen och den lettiske pianisten Daumants Liepins.
För
en musikaliskt ganska obevandrad som mig är det nästan mirakulöst att människor, och dessutom så unga exemplar, kan äga
sådana talanger. Hur kan den mänskliga varelsens nervsystem och muskler minnas och koordinera sådana oerhörda mängder av
information i form av toner, rytmer och nyanser?
Men förmågan till att uppskatta, komponera och utöva musik verkar vara djupt
nedärvt i den mänskliga naturen. Mitt lilla barnbarn uppskattade och rörde sig till musik innan han fyllde ett år, och det finns
undersökningar som bekräftar att redan femmånaders bebisar tenderar att anpassa sina rörelser efter musikrytmer.
[1] [2]
I bilen på väg hem satt min musikbegåvade vän och jag och diskuterade hur musiken kan förklaras av evolutionsteorin. Vi
funderade på vilket överlevnadsvärde det skulle ha inneburit för den apmänniska som på grund av en slumpmässig
mutation råkade ta det första lilla utvecklingssteget mot en musikalisk begåvning?
Vi kom ingen vart med den frågan, men hem kom
vi dessbättre.
Väl hemma i Götet surfade jag runt på webben en stund och kunde konstatera att anledningen till att vi mår bra när vi njuter av vacker musik är att det frisätts dopamin i hjärnan som sedan stimulerar vissa receptorer som ger oss en vällustkänsla. Men det verkar också vara det enda man vet. När det gäller musikalitetens ursprung verkar det finnas några olika hypoteser inom den evolutionära vetenskapen. Darwin själv ansåg att orsaken var "sexuell selektion". Alltså att de individer som gav ifrån sig de vackraste ljuden därmed var attraktivare för det motsatta könet och därmed kom att få fler avkomlingar än andra, på samma sätt som han ansåg att påfågelhannen en gång fick sin vackra fjäderdräkt. En annan hypotes jag stötte på var att ljud och rytmer i form av melodier var ett steg i evolutionen mot det mänskliga språket, alltså att apmänniskorna sjöng innan de kunde prata. Och ytterligare andra tycks mena att musiksinnet helt enkelt råkade uppstå som en biprodukt när det mänskliga språket uppstod - det var liksom inte meningen…
Egentligen verkar forskarna bara överens om en enda sak, och det är att evolutionen är förklaringen. Som alltid.
Själv tänker jag att den apmänniska som satt förtrollad av en vacker rytm en mörk afton i djungeln snarare borde ha utsatt sig för ett negativt selektionstryck – alltså en tendens till utplåning – tack vare den säkerhetsrisk det skulle utgöra för både henne själv och den egna flocken att sitta försjunken i musik omgiven av sabeltandade tigrar. Ungefär som folk tenderar att råka illa ut i trafiken på grund av hög musik i hörsnäckorna.
Sanningen är att evolutionsteorin förklarar precis allting och samtidigt ingenting. Sång, dans och musik och all annan kultur är och förblir ett mysterium för materialismen, men ännu ett stöd för tron på vår Skapare och Herre, vars himmel präglas av just den sortens aktiviteter.
Fotnoter (på engelska)
[1] http://news.sciencemag.org/2010/03/video-babies-are-born-dance?etoc= [Tillbaka till texten]
[2] http://www.pnas.org/content/107/13/5768.full.pdf+html= [Tillbaka till texten]