Maj 2015
Normkritik har blivit på modet.
Det anordnas kurser för lärare på temat med syfte att skolbarnen ska lära sig förhålla sig kritiskt till samhällets normer. Och visst är det nyttigt att reflektera över vilka normer som präglar oss och hur vi kommunicerar med varandra. Bara det att man under min uppväxt kallade en person som mist ett ben för "invalid" (in-valid = värde-lös) speglade en tämligen annorlunda syn på människan än de flesta av oss delar idag. Man kan verkligen fundera över när och hur en sådan norm uppstod.
En annan norm som brukar analyseras flitigt är den som rör vad som är manligt och kvinnligt, t ex de stereotypa könsrollerna i filmer och andra media och som präglar oss mer eller mindre omedvetet.
Normerna för vad som är ett liv värt att leva, för manligt och kvinnligt, vad som är passande och opassande är definitivt frågor som är värda att belysas och diskuteras både i och utanför klassrummen. Men bör alla normer verkligen ifrågasättas? Inom ramen för en materialistisk världsbild är svaret givet: alla normsystem har utvecklats under årmiljonerna allteftersom människan gradvis utvecklats från ett djur till en social, samhällsbildande varelse. Alla normer och värderingar är tids- och situationsbundna, det finns ingen plats för någonting absolut, allt flyter och bör ifrågasättas.
Det är mot bakgrund av det sättet att betrakta världen och tillvaron som jag kan förstå den där normkritiska föreläsaren jag lyssnade till häromdagen, som propagerade för upplösning av "den heterosexuella normen". Vederbörande (jag känner mig mer bekväm med det ordet än dess modernare motsvarighet) var transvestit och motiverade sin syn på sitt eget livsstilsval med att "precis allting som förekommer i naturen är naturligt".
Mycket annat av vad han sade var både fyndigt och tänkvärt. Men inte just det.
För påståendet att alla mänskliga beteenden och livsstilar definitionsmässigt är naturliga och därmed måste betraktas som normala (d v s i enlighet med "naturnormen") och likvärdiga, kan inte bara användas för att försvara behjärtansvärda företeelser, utan i lika hög grad varje form av ondska och galenskap som kan nämnas. Detta innebär naturligtvis inte ett jämställande av bisexualitet och barbari, utan helt enkelt att argumentet som sådant är irrelevant.
De mörkaste epokerna i vår historia illustrerar att det kan vara ödesdigert att hänvisa till naturligt urval som måttstock för vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, värdefullt och värdelöst. Vill vi inte hamna där igen måste vi söka en annan normeringsgrund än den amoraliska naturen där instinkterna råder och empatin bara räcker till för den egna flocken.
I en hypotetisk värld utan någon Skapare vore alla normer relativa, men – tack och lov – i vår värld är det inte så. Vi kan inte göra svart till vitt och vitt till svart. Det är därför det finns anledning att bejaka vissa aspekter av normkritiken men vara kritisk till andra. Trots att regnbågsflaggorna vajar i hela stan.
