Juli 2015
Juli blev kylig, blåsig och småregnig. Det var inte bara nackdelar med det. Det blev rätt många stunder
att läsa, skriva och reflektera. Och en sak till - jag såg nästan inte en mygga på hela sommaren. Till skillnad från
läget i Dalarna och norrut, har jag förstått, där de där översvämningsmyggorna visst varit fler och elakare än
någonsin.
Och så knott förstås. Som min julireflektion handlar om. Svidknott för att vara mer exakt.
Man känner dem, men ser dem inte såvida man inte blåstirrar på stället där det sticker till, och knappt ens då. I Amerika heter de passande nog "no-see-ums". En del av de där små varelserna är bara en dryg halvmillimeter långa. Jag minns dem väl från ungdomsårens fjällfiskeresor.
Fast samtidigt som de är en plåga borde de väcka vår vördnad. De viftar med sina små vingar ungefär tusen gånger i sekunden.[1] Och kroppsytan är full med små sensorer som känner av värmestrålning, vindriktning och doftämnen i luften och som gör att den hittar oss där vi sitter på verandan.
Går man in på ställen som Jula eller Clas Ohlson kan man
köpa sig en radiostyrd quadcopter för någon hundralapp. Och
vill man spendera tusenlappar på mer sofistikerade drönare med kamerautrustning och avancerad datateknologi så är det bara att
söka på nätet. För att inte spekulera om vilka intelligenta flygande små robotar man utvecklar inom försvarsindustrin.
Kanske tur att man inte vet...
I många avseenden påminner de här quadcoptrarna om svidknott, bortsett från storleken - i det avseendet lär knotten vara oslagbara.
Det här att jämföra levande varelser med saker vi människor tillverkat kallas med fint språk för att man gör en
analogi. Analogier används flitigt i den vetenskapliga litteraturen – t ex hjärnan som en superdator, DNA som ett datorprogram,
bakterieflagellen som en propeller och proteinkomplexet som får dem att rotera som en elektrisk motor, o s v.
Det faktum att naturens små maskiner
ofta är överlägsna de mänskligt konstruerade motsvarigheterna i en rad avseenden har också lett till en särskild
forskningsgren – biomimetik – där forskare ägnar
sig just åt att lära av, och försöka imitera och vidareutveckla den uppfinningsrikedom som naturen uppvisar.
Men det finns en situation när det inte anses "rumsrent" att referera till analogier, och det är när det kommer till konstruktörsfrågan. Alla är rörande överens om att det inte finns någon annan rimlig förklaring till förekomsten av datorer, datorprogram, elmotorer och quadcoptrar än intelligens (mänsklig sådan). Men när det gäller naturens många gånger överlägsna motsvarigheter – ja då är intelligens utesluten som orsak redan per definition. Föreslår man att det rimligen borde finnas en Konstruktör även bakom dem, så förvandlas man genast från att anses som en sansad och kunnig person till att betraktas som en pseudovetenskaplig, religiös fanatiker. Det har många med mig fått erfara. Det irriterar mig inte så mycket numera, jag betraktar det mer som ett intressant fenomen som är värt att notera och analysera.
"- Man kan inte göra sådana jämförelser", hävdar somliga. Naturens strukturer har inget med intelligens att göra, sådana tankegångar bygger på falska analogier. Nej, det handlar i stället om slumpmässiga mutationer och planlöst urval.
Och visst är det sant att det är skillnad mellan ett svidknott och en quadcopter. Men frågan är vilken som är mest sofistikerad, och vilken slutsats man borde dra av det?
Svidknott har - dessvärre, kan man kanske tycka - förmågan att bilda nya kopior av sig själva genom metoden fortplantning. De har både en genetisk programmering och den övriga utrustning som behövs för att helt automatiskt genomföra detta, bara de får näring. Liksom du och jag och alla andra levande varelser.
Den dag vi kan gå in i en butik och köpa en quadcopter laddad med programvara och teknisk utrustning tillräckligt för att helt automatiskt skapa kopior av sig själv utan någon som helst styrning utifrån – den dagen ska jag börja tro på en planlös evolution.
Eller förresten, nu tänkte jag visst fel - vore det inte rimligare med motsatsen?!
[1] Vem i all sin dar har hunnit med att räkna så snabbt till tusen tänker du säkert, men faktum
är att det räcker med att bestämma frekvensen av deras surrande. Ju högre ton desto högre frekvens.
[Tillbaka till texten]