November 2015
"Bad is stronger than good"
Så var rubriken på en väldigt intressant vetenskaplig rapport[1] jag läste när jag gick rektorsprogrammet för några år sedan. Detta trots att den egentligen bara bekräftade något vi alla redan visste - nämligen att negativa erfarenheter har en betydligt större tendens att sitta kvar i medvetandet än positiva. Låt oss ta ett vanligt medarbetarsamtal som exempel: Om din chef säger en rad positiva saker om hur du är som medarbetare och mot slutet rundar av samtalet med att ge dig ett förslag på ett litet utvecklingsområde, så är det tämligen säkert att det är just det där sista som du kommer ligga och grunna på innan du somnar. Trots att det mesta som sades var idel lovord.
Rapporten refererar till forskning som tyder på att den effekt som en negativ erfarenhet har på oss är ungefär fem gånger så stark som en positiv erfarenhet av samma "styrka". För att känslomässigt kompensera för en förlorad tjuga behövs alltså minst en vunnen hundring. Det här är en egenskap hos oss som tycks ligga djupt förankrad i vår biologiska natur.
Anledningen är förmodligen att det är 
en ändamålsenlig princip i en riskfylld värld. Effekten av en tvåårings första getingstick resulterar i en svindlande snabb inlärning av det faktum att man bör akta sig för gul-svart-randiga surrande flygfän. Man kan betrakta det som en negativ feedback för ett gott ändamål. Tillrättavisning för slarv eller olydnad kan vara ett motsvarande exempel från hem och skola.
Det går förmodligen att lära tvååringen samma sak med hjälp av beröm och stora mängder geléhallon. Alltså positiv feedback. Men det skulle ta hiskeligt mycket längre tid, och troligen bli ganska kostsamt.
Att däremot uppleva hot eller våld är exempel på negativa erfarenheter som är rent destruktiva. Att bekämpa sådant är därför minst lika viktigt som att skapa olika former av belöningssystem.
Jag är ingen förespråkare av fysisk aga om någon nu trodde att det var dit jag ville komma. Det kan man för övrigt inte vara om man arbetar i skolans värld. Lärdomen är i stället att vi ska sträva efter att eliminera negativa företeelser som får negativa effekter för individen och skapa en bra balans mellan positiv och negativ feedback för sådant som ger positiva effekter.
Dessvärre befarar jag att det här förhållandet är en rot till ett långt mycket större bekymmer för mänskligheten än att barnen inte lär sig multiplikationstabellen tillräckligt snabbt.
Nämligen ondskans tendens att växa och spridas.
Vore det så att varje ond eller obetänksam handling eller elakt ord som vi människor gör oss skyldiga till genast uppvägdes av ett halvdussin lika påtagliga och kärleksfulla sådana, så skulle det hela kanske leda till någon sorts etisk balans. Men eftersom detta sällan är fallet blir det i stället så att en destruktiv handling för det mesta genererar nya destruktiva handlingar. Det goda hinner liksom aldrig ikapp, utan hamnar mer och mer på efterkälken i den mänskliga samvaron. Och sakta men säkert jäser osämja, bitterhet och ondska som en vetedeg och svämmar till slut över brädden.
Jag misstänker att det är just den här tendensen vi kan se runtom i vår värld idag. I Mellanöstern, på Manhattan, i Paris, på Hisingen, i Trollhättan, Onsala och Blomberg.
Det förefaller som om historien upprepar sig:
"Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld … Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta … Men Noa hade funnit nåd för Herrens ögon."
1 Mos 6:6, 8, 12
Den gången grep Gud in och bromsade därmed upp den skenande destruktiva utvecklingen. Godheten fick en nystart och hann så att säga ikapp. I alla fall för några tusen år.
Nu jäser degen obehagligt snabbt igen. Den accelererande globala våldsspiralen har blivit ett av de vanligare samtalsämnena vid fikaborden under året som gått.
Men det finns hopp!
Judar och kristna vet att det väntar ännu en gudomlig intervention när degen är färdigjäst. Jesus kallar det Guds Rike. Det riket har redan smygbörjat. Men det är en annan historia.
Så personligen menar jag att de där forskarna i och för sig har rätt, men ändå bara i en begränsad bemärkelse. I ett längre perspektiv gäller en helt annan devis:
"Good is immensely stronger than bad!"
[1] Du hittar rapporten här ifall du skulle vara intresserad. [Tillbaka till texten]