Juni 2018
Jag har en vana nu om junikvällarna denna osannolika sommar att ta fram fiskespöt ur förrådet, ta på mig våtdräktsskorna, och vada ut till det 
lilla skäret längst ut på ”vår” udde och stå där och kasta i solnedgången.
I år har det varit ovanlig mycket stagg [1] ïnvid land, så det har blivit makrill varje kväll, och både en och annan fin havsöring som bonus. Bevis finns på bilden härintill.
Det tycks inte vara någon brist på mat direkt – inte för makrillen, inte för de dykande tärnorna och inte för staggen som silar sitt plankton. Snarare ett dukat bord. Och haren där borta på ängen som sitter gömd i det höga gräset och smaskar på de gröna örterna ser inte alls ut att befinna sig mitt i någon särskilt hård kamp om livsutrymmet. Inte heller svalorna som fångar sina flugor verkar särskilt stressade, även om det går undan värre.
Darwinisterna vill få oss att tänka att alla varelser befinner sig i en ständig kamp och konkurrens om föda och livsutrymme, och att de med bäst förutsättningar vinner kampen för tillvaron på de sämre lottades bekostnad, en kapprustning som ateisten Richard Dawkins beskrev i sin bok ”The Selfish Gene” som ”Nature, red in tooth and claw”. [2]
Men sjunger verkligen koltrasten och näktergalen där i kvällssolen bara för att markera sina revir och försvara dem med näbbar och klor? Jag tror faktiskt inte det. Jag är övertygad om att de dessutom njuter av livet och uttrycker äkta och oförställd livsglädje med sin sång. Och prisar sin Skapare över de rika förråden av larver och mask, precis som vi borde göra av hjärtat när vi sätter oss till bords. Fast för andra rätter såklart. Att det inte är självklart för alla med mat på bordet är vårt eget fel. Våra ingrepp i naturen rubbar ekosystemen och vår egoism snedfördelar jordens resurser, skapar bristsituationer, sjukdomar och annat elände. Men en sån här kväll i midsommartid vill man helst inte tänka på det.
Det här betyder förstås inte att Charles Darwin var helt ute och cyklade, för visst finns också lidandet där i naturen. Bestånden av djur och växter upprätthålls genom att de flesta individer så småningom faller offer för rovdjur eller dör en annan naturlig död, särskilt de som har oturen att bära på olika slag av defekter. På så vis bevaras populationernas livskraft och hälsa, men det förvandlar dem inte till någonting annat än vad de redan är, som darwinisterna tror och hoppas.
Den här världen är trasig, men mitt i tillvaron dominerar ändå livsglädjen, njutningen och harmonin. Om det är någon varelse som lider, så är det snarare vi som låter oss oroas från morgon till kväll.
Bryt det mönstret på din semester. Sätt dig och titta på hur djuren njuter av livet, gå sen och gör sammalunda, och glöm inte att prisa din Skapare, du med!
[1] Bohuslänsk beteckning på småsill. [Tillbaka till texten]
[2] Dawkins hämtade citatet från en dikt av den brittiske poeten Alfred Lord Tennyson från 1850:
“Who trusted God was love indeed
And love Creation's final law
Tho' Nature, red in tooth and claw
With ravine, shriek'd against his creed”
In Memoriam A. H. H., Canto 56. [Tillbaka till texten]