Februari 2020
Måndagar är den bästa dan i veckan.
Det tyckte jag inte alltid när jag jobbade, men nu när jag är ”dagledig” så är läget annorlunda. Men egentligen är det inte sovmorgonen och friheten att disponera dagen som är anledningen. Dels vaknar jag ändå av mig själv ungefär när jag brukade kliva upp, och dels är min Outlook lika full av projekt nu som då.
Det är i stället kvällen vid vagnen därute på Hisingen som gör min vecka. En vagn med kaffe, te, bullar och biblar. Alltså inte själva vagnen för jag är ingen kaffemänniska, utan mötet med människorna som kommer och gärna tar emot en gratisfika.
De första frågorna är alltid ”Vilka är ni?” och ”Varför gör ni det här?”, men efter två minuter handlar samtalet om livet, hur man mår, om Gud och Jesus.
En del säger att Sverige är så sekulariserat att ingen bryr sig om Gud. Så tänker man om man sitter vid sitt skrivbord inne på en högskola eller vid kyrkkaffet efter förmiddagsgudstjänsten. Men inte om man stått en halvtimma vid en kaffevagn på Hisingen.
Gammalsvenskar och nysvenskar anno 2020 är hungriga efter att få höra berättas om en Gud som är på riktigt och en Jesus som kan förvandla. Däremot är de uttrötta på religion och religiösa ceremonier. Men det är vi också. Och det erkänner vi öppet. Det vi presenterar är inte någon död religion eller några ”rätta” tankemönster, utan möjligheten till en levande relation med ingen mindre än universums Skapare. Det svindlar. Men det är sant. Det är inga tomma ord.
Visst argumenterar jag ibland för att det är förnuftigt att tro på en Skapare. Men andelen äkta ateister jag möter är nästintill noll procent, och min uppmuntrande slutsats är att sekulärhumanisterna må vara stora i orden, men ytterst små på jorden (och förmodligen ännu mindre i himlen, dessvärre).
Framför allt gör vi som Jesus faktiskt befallde oss att göra: vi frågar om människor är sjuka och har ont i sina kroppar – vi ber och Jesus helar. Vi frågar om de har andra sorts problem – vi ber och Guds Ande rör vid dem på olika sätt. Sen berättar vi om Jesus. Då lyssnar man inte bara artigt längre, utan med största intresse. Vi berättar att gemenskapen med Jesus är en gemenskap med hans Fader. Inte bara i en teoretisk, intellektualiserad bemärkelse att Jesus dog och uppstod två tusen år sedan och att det har betydelse idag. Det där är förstås helt sant, men en kristendom som stannar i hjärnkontoret bär inte mycket frukt. Den måste få tränga djupare ner i en människa, ända ner i hjärteroten.
För född på nytt blir man genom att inbjuda Honom på en personlig lunchgemenskap i sitt hjärta, genom att säga och uppriktigt mena: Jesus, Jag vill vända om. Jag klarar det inte själv. Förlåt mig mina synder, rena mig i ditt blod. Fyll mig med din Ande. Jag ger dig min framtid.
Kanske låter det här med mirakel otroligt i dina öron. Mirakel kan man ju inte tro på. Det händer ju ingenting sånt där i min kyrka. – Nej, det händer inte särskilt mycket i min heller, men det är faktiskt inte den jag pratar om. Jag pratar om kaffevagnen mitt i vimlet på Hisingen. Häng med och se med egna ögon – och gör sen likadant. Speciellt om du inte gillar måndagar!
Kaffe-böner ;)
